The Best of Red House Painters, Mark Kozelek & Sun Kil Moon

Mark Kozelek - Red House Painters - Sun Kil Moon

Jag orkar inte riktigt gå in på varför den nya, kommande Sun Kil Moon-skivan (som trogna fans, som förbeställt direkt från skivbolaget, redan fått i brevlådan) inte är bra, så jag nöjer mig med att säga följande: Om du någonsin gillat Mark Kozeleks musik – oavsett om det är under namnen Red House Painters, Sun Kil Moon eller bara Kozelek – så låt den inte befläckas av Among the Leaves. Och har du aldrig lyssnat på honom, så börja för allt i världen inte med den sorgliga raden mediokra kompositioner som utgör nämnda skiva.

Det är allt. Inte ett ord om dalande stjärnor tänker jag yttra, för Kozelek kan fortfarande skriva andlöst vacker musik, med texter som kan röra vilket stenhjärta som helst till tårar. Jo, hans konserter är de enda jag varit på där flera personer i publiken verkligen stått och gråtit. På riktigt, inte bara fällt en tår eller två. För så hudlös, så berörande är hans musik.

Men det handlar inte bara om oändligt långsamma låtar som tonsätter olycklig kärlek. Under Kozeleks nu tjugo år långa karriär har det kanske varit det dominerande uttryckssättet, men på de många skivorna gömmer sig också ömsinta berättelser om allt från ungdomlig vänskap och bortgångna boxare till egensinniga katter.

Egentligen skulle jag vilja välja minst 70 låtar, eller bara be er alla att gå ut och köpa Rollercoaster- och Ocean Beach-skivorna, men nu har jag verkligen lagt band på mig och valt det absolut bästa av det bästa – 30 livsviktiga musikstycken. Snyfta, stirra in i väggen, meditera, eller gör vad ni vill, här är i alla fall Have you forgotten Mark Kozelek!

Jag kan dock inte lämna dessa oumbärliga sånger okommenterade. Det räcker såklart med att bara lyssna, men om ni gillar vad ni hör så finns här också lite information om några av låtarna.

”Michael” (1992) är Marks egen ”Bobby Jean”. En kontaktannons i skepnad av en låt, skriven för att få tag i en försvunnen barndomsvän. Citatet från konversationen med en av dennes tidigare flickvänner är klassiskt:

Sha said ”I heard he lost his mind again
Again? I said I didn’t know that you ever did

Låten får aldrig någon upplösning, Mark konstaterar bara att Michael var hans bäste vän och att de hade många fina stunder tillsammans, men att han nu förmodligen försvunnit för gott. Sorgligt, men i verkligheten får historien ett slut värdigt en Hollywoodfilm:

Nästan tio år har gått sedan låten kom ut, och Mark har fortfarande inte fått tag i Michael. Men så innan en spelning i Florida hör han ett rykte om att sagda person ska befinna sig i lokalen. Inget märkvärdigt, sådana rykten har florerat tidigare. Mark brukar inte ens spela den gamla låten längre, men den här kvällen får ändå bli ett undantag. Och sedan, medan han framför den, tittar han ut i publiken, och vem sitter där, gråtandes, om inte Michael.

När jag hörde Mark berätta det här i en intervju blev jag så berörd att det gjorde ont i magen. Det är ju nästan för fint för att vara sant. Han berättar även om det i förordet till Nights of Passed Over, en bok med Marks samlade låttexter, och tillägger där att de två talades vid efter spelningen och att de hållit kontakten sedan dess.

Red House Painters - Down Colorful Hill

Down Colorful Hill (1992)

”Grace Cathedral Park” (1993). Under 90-talet omtalades Red House Painters i svensk musikpress mest som bandet vars låtar bara handlar om den där enda tjejen, hon som krossade sångarens hjärta. Katy, som i ”Katy Song”, skulle hon heta. Men det var inte riktigt sant. Det fanns visserligen en tjej som Mark haft ett förhållande med, och som väldigt många av hans tidiga låtar handlade om. Men Katy var en annan, någon han träffade senare. Den omtalade kvinnan hette Susan, och bland de många sånger som inspirerats av henne är ”Grace Cathedral Park” den allra bästa. Ett bitterljuvt stycke folkrock, med en text lika vacker som någonsin Den allvarsamma leken eller Den unge Werthers lidanden.

Red House Painters - Rollercoaster

Red House Painters I - a.k.a. Rollercoaster (1993)

”Katy Song” (1993). Den betydelse nämnda Katy, trots vad jag nyss skrev, haft för Kozeleks musik är enorm. Han träffade henne strax innan inspelningen av Rollercoaster-albumet påbörjats, men just när han gått och inbillat sig att hon var den rätta, bestämde hon sig för att flytta från San Francisco, hela vägen över både kontinenten och Atlanten, till sina släktingar i London. Desillusionerad efter hennes besked gick Mark hem och skrev om sin upplevelse.

I know tomorrow you will be
Somewhere in London, living with someone
You’ve got some kind of family there to turn to
And that’s more than I could ever give you

Makalöst vackert, tycker vi alla som någonsin blivit dumpade och sökt tröst i musikens värld. ”Katy Song” brukar ses som Kozeleks magnum opus, en åtta minuter lång illustration av att lämnas av den man älskar. Joakim Berg, Stina Nordenstam och Andreas Mattsson har alla nämnt den som en favoritlåt.

”I Am a Rock” (1993). Om Paul Simons original handlar om en isolerad, ensam person, så kan Red House Painters version sägas vara nämnda persons alldeles egna klagosång.

Red House Painters - Bridge

Red House Painters II – a.k.a. Bridge (1993)

Det är oklart om ”Summer Dress” (1995) handlar om Katy eller Susan, men oavsett vilket är det en av Red House Painters mest lättillgängliga låtar. Andres Lokko kallade den ”det närmaste Kozelek kommit en vanlig poplåt”, och det är inte utan att jag håller med. Ett bra ställe för att inleda sin Kozelek-resa.

Red House Painters - Ocean Beach

Ocean Beach (1995)

”Have You Forgotten” (2001). Jo, för tusan, visst är det låten som fått äran att namnge denna blogg. Här dock i en förlängd version från soundtracket till Cameron Crowes mystiska film Vanilla Sky, där Mark förresten har en liten roll (listad på IMDb som ”Dude, Fix Your Face Guy”). I regissörens nästföljande, och betydligt bättre, Almost Famous, har han en något större roll som Stillwaters basist Larry. Originalet finns annars att avnjuta på Songs For a Blue Guitar från 1996, för övrigt också tillägnad Katy.

Red House Painters - Songs For a Blue Guitar

Songs For a Blue Guitar (1996)

Många är de som misstagit ”Wop-A-Din-Din” (2001) för Kozeleks beskrivning av sin drömkvinna. I själva verket handlar den bara om hans katt. Låten var en livefavorit under slutet av 90-talet, men det skulle dröja till 2001, tre år efter att det färdigställts, innan ondskefulla whiskey-skivbolaget Seagram skulle släppa klorna om albumet Old Ramon, där ”Wop-A-Din-Din” återfinns.

Red House Painters - Old Ramon

Old Ramon (2001)

”Golden” (2001). En finare hyllning till en annan artist än den Mark levererar till barndomsidolen, tillika singer-songwritern, John Denver får man leta efter. Leta gärna upp Take Me Home, där Mark samlat ihop artister som Will Oldham, Low och Tarnation (och sig själv, förstås) för personliga tolkningar av den gamle naturromantikerns låtar.

”Up to My Neck in You” (2001). I väntan på att få tillbaka rättigheterna till sin egen skiva passade Mark på att spela in två minialbum, varav det ena bara bestod av oigenkänneliga covers på riktigt gamla AC/DC-låtar. Det var inget nytt för honom att framföra tolkningar av hårdrocksklassiker, redan 1994 hade Red House Painters spelat in Kiss ”Shock Me”. Versionerna av Bon Scotts kompositioner är dock betydligt mer lyckade, främst för att denne inte skrev lika pinsamma texter som Ace Frehley. Det gömmer sig en och annan trist låt på What’s Next to the Moon, men ”Up to My Neck in You” är en riktigt söt kärleksballad.

Mark Kozelek - What's Next To The Moon

What’s Next to the Moon (2001)

”Pancho Villa” (2003). Efter några år med soloskivor och medlemsavhopp från sitt gamla band bestämde sig Mark plötsligt för att släppa skivor under ett nytt namn, Sun Kil Moon. Någon större musikalisk skillnad innebar det inte, han hade alltid varit diktator i Red House Painters, och han fick dessutom med sig flera av de gamla musikerna till sitt nya projekt. Ghosts of the Great Highway är en episk historia som kretsar kring bortgångna personer, eller spöken om man så vill. Och påfallande många av dem, såsom Pancho Villa, var boxare. Spöken till trots är det här en i det närmaste triumferande låt som återfinns i två versioner, den elektriska ”Salvador Sanchez” och den akustiska ”Pancho Villa”.

Sun Kil Moon - Ghosts of the Great Highway

Ghosts of the Great Highway (2003)

Med på albumet finns också ”Duk Koo Kim”, som var den första låten att släppas under namnet Sun Kil Moon (då i en annan, vida bättre, version på den tjusiga 10-tumssingeln här under). Musiken är allt annat än triumferande, fattas bara med den historien. Den 23-årige sydkoreanske boxaren Duk Koo Kim miste livet efter att ha tagit emot för många hårda slag från sin motståndare Ray Mancini. Illa nog, men tragedin slutar inte där, fyra månader efter att Kim dött tog hans mamma livet av sig, och ytterligare fyra månader senare gjorde matchdomaren detsamma. Kozeleks låt är en uppgiven men gripande berättelse om den bristande logiken i att ”änglarna” ger vissa människor nya chanser och andra inte.

Sun Kil Moon - Duk Koo Kim

Duk Koo Kim (2003)

Att så många låtar på Ghosts of the Great Highway handlar om döden har sin naturliga förklaring. Kozeleks kanske allra vackraste låt, ”Carry Me Ohio”, är inte bara en hyllning till hemtrakten, utan ett farväl till Katy, som gick bort i cancer något år innan skivinspelningen. Efter separationen som blev till ”Katy Song” höll de ändå kontakten under många år, till hon insjuknade och slutligen lämnade den här världen. Mark ärvde en av hennes katter och har fortsatt beskriva saknaden efter sin gamla kärlek på albumen April och Admiral Fell Promises. Förmodligen kommer han aldrig sluta skriva om henne, men ”Carry Me Ohio” är och förblir oöverträffad.

Craving dreams, a million miles ago you seem
And the star that I just dont see anymore

Words long gone, lost on journeys we walked on
Lost are voices heard along the way

Sorry for never going by your door
Never feeling love like that anymore

Heal her soul, carry her, my angel, Ohio

Tiny Cities (2005), uppföljaren till Ghosts, är en ren coverskiva med Modest Mouse-låtar som ”Tiny Cities Made of Ashes”, ”Truckers Atlas” och ”Ocean Breathes Salty”, och går att läsa mer om här.

Sun Kil Moon - Tiny Cities

Tiny Cities (2005)

”New Partner” (2006) är en cover på en av Palace Musics (a k a Will Oldham) allra bästa låtar. Hur bra originalet än är gör Kozelek ändå någonting unikt av sin tolkning. Som alltid.

”Moorestown” (2008) är en avlägsen släkting till gamla mästerverket ”Grace Cathedral Park”. Valstakt, ringande akustiska och elektriska gitarrer i symbios, och ännu en svidande vacker kärlekshistoria. Tack, Mark, för att du fortsätter få ditt hjärta krossat, din publik är dig evigt tacksam!

Sun Kil Moon - April

April (2008)

4 kommentarer

Filed under Musik

4 responses to “The Best of Red House Painters, Mark Kozelek & Sun Kil Moon

  1. Det är lite svårt att i ord beskriva hur mycket ”Katy Song” betyder, personligen. Ibland går det relativt lång tid mellan lyssningarna, inte alls lika ofta som när man var runt 20, men var gång man återvänder kommer allt tillbaka. Jag tror inte att det finns någon annan låt som är så mycket soundtrack till olika händelser som den.

    • Ja, Katy Song är ju en riktigt om inte livsförändrare, så definitivt en livsdefinierare. Finns en klassisk liveinspelning från 2000, tyvärr med uselt ljud, men ändå, från Spanien eller Portugal, där någon i publiken helt hysteriskt skriker ”YOU MUST PLAY KATY SONG!”. Tror de flesta av hans fans förstår reaktionen. :)

      • Det påminner mig om när jag såg Mark i Göteborg i konserthuset, måste ha varit 2007. Folk ville ju höra lite RHP-material, men han var mest ”i wanna try some new songs”. Det var en liten besvikelse.

      • Ah, jag var faktiskt på den spelningen, åkte ner eftersom han inte spelade i Sthlm då. Och jo, lite trist när det är så många gamla favoriter man inte får höra. Men han har väl en lite kluven inställning till sitt äldre material. Och tyvärr en lite kluven inställning till att spela live, det är lite hit or miss, har jag tyvärr fått erfara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s