En förlorad serie

Brideshead, åh Brideshead! En vansinnigt stilig yta, men där under – livsleda, olycklig kärlek, svek, dysfunktionella familjerelationer.

Och så Charles och Sebastian, förstås. Deras vänskap är, all destruktivitet till trots, starkare än de flesta som skildrats i rörliga bilder. Förmodligen är det, som i så många av de stora kärlekshistorierna, den hägrande olyckan som gör dem så vackra.

Allt inleds med Charles ord, om hur han första gången vaknar och känner sig trött på livet. Och de orden ekar genom hela serien, vi påminns med varje drink Sebastian sveper, varje olycklig blick han riktar mot sina föräldrar, sina syskon, Charles. Det finns bara en väg, och den går neråt.

Att se Charles långsamt halas in på Flytefamiljens charmiga krok – precis som Sebastian fasat för sedan de första gången mötte varandras blickar – är hjärtskärande sorgligt, och helt och hållet fängslande.

Men hur vackert ledsam historien än är, det är skådespelarna som verkligen utmärker Brideshead. Jeremy Irons är så bra att det nästan gör ont. I många scener sitter han, Charles, bara tyst och låter de andra föra konversationen. Ändå kan jag inte slita ögonen från honom. Med små medel förändras hans blick, i samtalen med Sebastian, Julia, Cordelia, Antoine och alla andra, från naiv till älskande, hänförd, uppgiven, bitter, förkrossad. Få kan se så oskyldiga och olyckliga ut på en och samma gång.

Irons är också underbar att lyssna till. Med sin högtidliga, men också sorgsna, nästan melankoliska, stämma lyckas han med det som så många berättarröster vill, men så få lyckats med, nämligen skapa en känsla av att det är Charles, och bara Charles, tankar vi hör – inte någon abstrakt på-näsan-skrivande författare som vill lägga sig i. Den belyser, betonar, kompletterar, men det är alltid Charles med stort C.

Och så Sebastian. Den miserable Sebastian. Det tar en stund innan jag känner igen honom, men efter några scener flimrar minnesbilder förbi. Det är märkligt att se honom igen, barndomshjälten. Här är han bitter, paranoid, trolös, hopplös. Och det gläder mig. Ivanhoe framstår idag mest som blek och menlös i sitt förutsägbara hjältemod, enkelspårig på mer än ett sätt. Sebastian är något helt annat. Bitsk, älskande och hatande på samma gång, illvillig, orolig och obotligt sorgsen.

De har tagit allt jag tyckt om. Snälla, låt dem inte ta dig också.

Men det går, som sagt, neråt. Efter ungefär halva serien förflyttas fokus från Sebastian till resten av familjen, och jag kan inte låta bli att känna kvaliteten dala. Med Sebastian försvinner mycket av det som ger den stiliga ytan djup. Julia må vara en fascinerande person, och avsnittet ombord på den stormande båten är fantastiskt, men det är ändå Charles och Sebastian som är Brideshead. Och seriens första sex avsnitt är fortfarande något av det starkaste som visats på TV.

Lämna en kommentar

Filed under Film, TV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s