Filmsommaren

Så var ännu en semester slut. 2010 års upplaga kommer jag minnas som Filmsemestern med stort F. Jag har aldrig sett så mycket på så kort tid – 63 på 30 dagar, det tror jag inte ens vi betade av på Filmvetenskapen.

De allra flesta titlarna sorterades in under ”medelbra”, men jag har plitat ner några rader om de lite mer minnesvärda.

Allra bäst var nog Otto Premingers film noir-klassiker Laura. Spännande, stämningsfull och snygg, men också gripande. Bland karaktärerna fanns, förutom kvinnan som gav filmen dess namn, även en Waldo och en Jacoby. Jo, David Lynch har sett den filmen både en och två gånger.

Laura

Jag kan även rekommendera dessa verk, i kronologisk ordning från ny till gammal: Greenberg, Cassandra’s Dream, The Good German, Shopgirl, Brokeback Mountain, Happiness, Pickpocket, Världsrymden anfaller, Natt utan nåd, En natt att leva, Kvinna utan samvete, Dimmornas kaj, Les Vampires.

Les Vampires

Och så några varningar. Sämst var utan tvekan Duets. Kortfattat gick den ut på att varva skrattretande dåliga karaokeframträdanden med några lite proffsigare sådana (bland annat framförda av Huey Lewis, kommentarer överflödiga). Låtvalen var horribla och de dramatiska scenerna, som mest kändes inklämda mellan numrena, patetiska. Det hjälpte inte att favoriten Paul Giamatti spelade mot, och delade scen med, Andre Braugher (mest känd som polisen Pempleton). Det krävdes en rejäl skämskudde för att ta sig genom denna kalkon.

Fullt så usla var varken Två eller tre saker jag vet om henne (varför ger jag alltid Godard en till chans?), Liftarens guide till galaxen, eller Choke, men om inte dåliga, måste jag åtminstone kalla dem överskattade.

Största överraskningen bjöd Shopgirl på. Med Claire Danes och Steve Martin överst i rollistan förväntade jag mig en ren romcom, men snarare kändes den som en blandning av slackerklassikern Reality Bites och den tragiska Spetsknypplerskan. Kanske inte riktigt så bra som det låter, men en speciell historia likväl. (Jag låter det vara osagt om jag påverkades av husguden Mark Kozeleks medverkan.)

Shopgirl

Största besvikelserna var Moderna tider och Lady från Shanghai. Den så omtalade samhällskritiken lyste med sin frånvaro i den förstnämnda, i grund och botten var det en fars med några romantiska och några satiriska inslag. Och tja, vad kan man säga om Orson Welles klassiska noir? Förmodligen rätt mycket, men för att klassas som ett av 1900-talets största genier tycker jag den legendariske regissören/skådespelaren trampade väl mycket vatten under denna hans fjärde film. Både bildligt och bokstavligt.

På tal om nämnda snille, Me and Orson Welles var ingen märkvärdig film, men Christian McKay imponerade verkligen i rollen som just Welles. Lägg det namnet på minnet, han lär bli något stort!

Lämna en kommentar

Filed under Film, Personligt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s