En lång, lång tid

Darkness on the Edge of Town

I november är det äntligen dags för en gammal Bruce Springsteen-skiva att ges ut i omstöpt form, fem år efter ”Born to Run – 30th Anniversary Edition”. Med den följde en konsert-DVD från en klassisk spelning i London 1975, som ingen (och då menar jag ingen, inte ens någon i E Street Band) visste fanns fångad på film. Det var mer än tillräckligt för att starta rykten om vilket fantastiskt bonusmaterial som skulle kunna följa med en eventuell nyutgåva av ”Darkness on the Edge of Town” För något år sedan hittade jag en artikel om att man tänkte skapa en ”Lightness on the Edge of Town”, med överblivna studioinspelningar från tiden, men det visade sig vara ett ovanligt ambitiöst påhitt av ett fan med lite för livlig fantasi.

Det krävs en hyfsad dos besatthet för att orka skriva en sån text. Och det är två saker som orsakat denna besatthet, varav den första är en skiva som aldrig existerat. 1975, efter att ”Born to Run” släppts, råkade Bruce ut för en del juridiska problem som resulterade i ett slags skivbolagslimbo. Nya låtar skrevs mest hela tiden, men det skulle dröja två, nästan tre år innan han och bandet gick in i en inspelningsstudio. Väl där hade flera av dessa låtar hunnit bli gamla, eller utvecklats till någonting annat. ”Darkness on the Edge of Town” är inte skivan som Bruce hade i sitt huvud 1976.

Men, det finns otaliga bootlegs från både det och året efter där de omtalade låtarna framförs live. Och mängder av oanvänt material från de efterföljande studiosessionerna har sipprat ut till allmänheten, på ett eller annat sätt. Det är tillräckligt för inbitna fans att spekulera och fantisera om hur den aldrig utgivna mellanskivan kunde låtit. ”The stuff that dreams are made of”, heter det visst.

Den andra anledningen till besattheten kring ”Darkness” är Turnén. Turnén med stort T. När Bruce äntligen fått släppa sin skiva, efter så många års kamp, begav han sig ut i Amerika. Mellan maj 1978 och nyårsdagen 1979 besökte han arenor, konserthus och universitet under vad som kan ha varit rockhistoriens allra starkaste turné. Jag vet inte säkert, jag var inte där. Jag var inte ens född. Men många av kvällarna var lokala radiostationer på plats, och deras sändningar spelades naturligtvis in av entusiastisterna. Och förevigades inte konserten via radion kan man vara säker på att någon, eller några, i publiken smugglat dit inspelningsutrustning. I bästa fall kände de (eller lärde känna) ljudteknikern och kunde koppla upp sig mot ljudbordet, i värsta fall fick de placera ut mikrofoner i lokalen. Många av dessa inspelningar florerar än idag på skivbörsar och på nätet, och oavsett ljudkvalitet är de lika överväldigande nu som då.

Springsteen, Agora, 78

Tre timmar och någonstans mellan 20 och 30 låtar per kväll. Material från de fyra första albumen varvas med covers på rock-, soul- och R&B-klassiker. E Street Band spelar som om varje natt vore den sista (en klyscha, visst, men det kan nästan kännas som det var här uttrycket myntades). Bruce flyger omkring på scenen, river av glimrande gitarrsolon och sjunger helt makalöst bra. Mellansnacket är oöverträffat, ingen kan introducera en låt som han. Ibland riktas en känga mot mamma och pappa Springsteen i publiken, och vi får höra hjärtskärande berättelser om uppväxten i New Jersey, andra gånger improviserar han fram surrealistiska historier om varulvar och snåla bilmekaniker. ”Growin’ Up” är lika hisnande som scenerna i Woodys barndomshem under bergochdalbanan i Annie Hall. Till och med de i konsertsammanhang så tröttsamma bandmedlemspresentationerna är underhållande.

Och så är det ”Backstreets”, förstås. Mästerverket från ”Born to Run” förlängs med flera minuter, där Bruce spinner vidare på den tragiska historien om förlorad vänskap och brustna hjärtan. Långsamt byggs klimax upp. Änglalikt klockspel och piano, en åskmullrande bas som växer och växer, och Bruce som till slut bara skriker ”we’ve gotta stop!”. ”Stop! Stop! Stop! Stop!”. Några sekunders plötslig tystnad, och så tillbaka igen. ”Hiding on the backstreets, hiding on the backstreets”. Herregud, jag får gåshud av bara tanken på de versionerna.

I mitten av åttiotalet släpptes ”Live 1975/85”, en livesamling med flera låtar hämtade från ”Darkness”-turnén. Men hur bra den än lät jämfört med alla bootlegs, var det inte samma sak som att höra en hel konsert från början till slut. Jag menar, mellansnacket var ju inte ens med. Och värst av allt, av någon anledning som förblivit oklar, hade de extra minuterna av ”Backstreets” klippts bort.

Så i början av sommaren, 24 år efter ”Live 1975/85”, annonserades det till sist ut att ”Darkness”-nyutgåvan var på väg. Bonusmaterialet skulle bestå av 10 låtar och en dokumentär om skivinspelningen. Kul att höra, trevligt rentav. Om än kanske inte riktigt det som alla sett fram emot. Men igår, 26 augusti, dök en lite mer informativ artikel upp på Backstreets.com – Bossens nyhetssajt nummer ett. Och ja, vad ska man säga? Väntan är över nu. Jag antar att det var så här Stanley kände när han hittade Dr Livingstone…

http://www.backstreets.com/news.html

2 kommentarer

Filed under Musik

2 responses to “En lång, lång tid

  1. Pingback: Badlands « have you forgotten

  2. Pingback: Årets skivor 2010: plats 10-6 « have you forgotten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s