Vackra förlorare

Jag tillhör de som går igång på orden ”outtakes” och ”previously unreleased”. Visst, dessa överblivna låtar slopades oftast av en anledning, men anledningen var inte alltid låg kvalitet. Kanske passade de bara inte in, de var för långsamma, för snabba, lät för mycket som de andra, för lite som de andra.

Ibland hittar man dem i andra sammanhang. ”Verkligen” tyckte Kent så mycket om att de döpte sitt andra album efter den. Ändå lämnades den utanför, och fick nöja sig med en plats på ”Gravitation”-singeln.

”Positively 4th Street” släppte Dylan som singel direkt, han orkade inte vänta på ett nytt album. När sedan ”Blonde on Blonde” kom ut hade den blivit för gammal. Samma sak med Oasis och ”Whatever”. Och det finns fler exempel inom britpopen, tänk bara på låtar som ”Popscene”, ”Stay Together”, ”Razzmatazz” och ”Today Forever”. Singeln har alltid varit ett starkt format i England, och som med så mycket annat, är det väl Beatles som ligger bakom alltihop. Med ”Strawberry Fields Forever” och ”She Loves You” skrev de pophistoria, och ändå fick de aldrig plats på något album.

Men singlar och b-sidor i all ära, det är inte de som verkligen får mitt skivsamlarhjärta att bulta. Jag vill ha någonting mer. Någonting mytomspunnet. Låtar som överhuvudtaget inte släppts på (någon officiell) skiva. Som artisten glömde, gav bort, inte ville kännas vid.

”The Promise” sägs vara den första låten Bruce Springsteen skrev efter ”Born to Run”. Den finns i en studioversion från ”Darkness on the Edge of Town”-sessionerna, men det är liveframförandena från 1976 man ska leta efter. Inte för att de är svårare att hitta, utan för att de är så mycket vackrare. Bara Bruce ensam vid pianot, och några toner från ett klockspel.

Kanske är det New Jersey-sonens allra vackraste låt, en felande länk mellan de ungdomliga äventyren på ”Born to Run” och ilskan och uppgivenheten på ”Darkness on the Edge of Town”. Han har just börjat se sambanden mellan sina älskade förlorare och deras klasstillhörighet. I ”Thunder Road” lämnade de hemstaden bakom sig, här är den tragiska fortsättningen.


Thunder Road, here’s one for the lost lovers and all the fixed games
Thunder Road, here’s one for the tires rushing by in the rain
Thunder Road, I remember me and Billy, we’d always say
Thunder Road, we were gonna take it all then throw it all away

 

 

(Ja, Håkan Hellström lånade den där sista raden när han sjöng om Broder Daniel i ”Rockenroll, blåa ögon – igen”)

2 kommentarer

Filed under Musik

2 responses to “Vackra förlorare

  1. Pingback: Cover #1 « have you forgotten

  2. Pingback: Cover #0 – popfantasier | have you forgotten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s