The Simpsons Movie

Mellan åren 1991 och 1997 var The Simpsons världens bästa TV-serie, någonsin. Avsnitten var bara 23 minuter långa, men innehöll så många absurda skämt, roliga och älskvärda karaktärer och originella historier att de lika gärna kunde varit tre gånger så långa. Minst. På bara några ögonblick kunde upphovsmakarna hinna med en rad intelligenta parodier, pastischer och parafraser (på TV-serier, filmer, böcker, you name it) som alla var roliga för de som fattade dem, men som aldrig tilläts stå i vägen för varken humor eller story. Däremellan klämdes det in smarta ordvitsar, absurda skämt, ren slapstick och lite politisk satir. Ändå kändes varje avsnitt sammanhängande. Det handlade aldrig om lösa sketcher, snarare förbluffades man av de innovativa, men aldrig onaturliga, sätten som scenerna knöts ihop på.

Efter denna guldålder blev serien aldrig densamma igen. Då och då har det blixtrat till, men kvalitetskurvan har gått stadigt neråt. Tonen har förändrats lite under åren som gått, och numera är det ständig fokus på Homer. Och sanningen är att han inte längre är lika rolig. Missförstå mig inte nu. Hans dumhet kan fortfarande framkalla en och annan skrattattack, men den fullkomligt surrealistiska oförutsägbarheten har för länge sedan gått förlorad. Det har till och med gått så långt att många av skämten går ut på att serien för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum.

När jag första gången hörde talas om att denna film skulle bli verklighet blev jag ganska orolig. Skulle det som en gång varit världens bästa serie nu ta steget fullt ut och visa sig medioker även på vita duken? Till och med skämma ut sig inför miljoner biobesökare? Ända sedan den dagen, och fram till att ridån gick upp inne på biografen, har jag funderat på denna film. Oftast har jag varit negativ, men ibland har jag också dagdrömt om hur den skulle rädda serien och bli ett värdigt avsked för Simpsonfamiljen. Jag inbillade mig att manusförfattarna skulle skriva någonting i hästväg. Kanske en historia som drev med alla serier som någonsin blivit film, kanske någonting extra politiskt, eller bara någonting surrealistiskt. Något i stil med de allra bästa avsnitten, såsom ”Deep Space Homer”, ”Marge vs the Monorail” eller ”Last Exit to Springfield”.

The Simpsons Movie hann inte mer än ett par minuter innan jag påmindes om att guldåldrar aldrig kan återskapas. Det var en gång, men aldrig mer. Filmen är rolig, smart och rentav rörande ibland. Men tempot är för lågt. Det känns nästan inte som Simpsons ibland. Istället för att gå sin egen väg, med absurda utvecklingar i historien, serverar de bara vanligt klassiskt Hollywood-berättande. Och åtminstone varannat skämt känns förutsägbart.

Matt Groenings skapelse är idag bara en skugga av sitt forna jag. Filmen är inte ens i närheten av de bättre avsnitten. Den som säger något annat har aldrig förstått seriens storhet.

Lämna en kommentar

Filed under Film, TV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s