Elva filmer i oktober

Här kommer då min genomgång av några påstådda filmklassiker, presenterad i åldersordning, från äldsta till yngsta.

 

The Treasure of Sierra Madre (1948)

John Huston var en skicklig regissör och Humphrey Bogart, Walter Huston och Tim Holt duktiga skådespelare. Och historien om hur sökandet efter rikedomar långsamt stiger en människa åt huvudet är tidlös. Ändå är det här en hopplöst daterad film. Pang-pang-scenerna på tåget känns mest märkliga, och när skådespelarna ansträngt skrattar unisont (tänk Tintin) vill jag bara gömma mig. Det finns en anledning till att det mest är barnfilmer som använt det berättargreppet de senaste 30 åren.

Betyg: 3

 


The Asphalt Jungle (1950)

En dussin-noir som antagligen mest är ihågkommen för Marilyn Monroes biroll. Själv kommer jag mest minna den för att den tyske mästerskurken har samma namn, Riedenschneider, som försvarsadvokaten i världens bästa moderna film noir, The Man Who Wasn’t There. I övrigt finns där inte mycket intressant att hämta.

Betyg: 3

 



Le salaire de la peur (1953)

Alla som är uppvuxna med Kalle Anka & c:o vet att nitroglycerin är livsfarligt. Jag minns ett avsnitt i tidningen där Kalle tvingades köra en lastbil full med nitroglycerin längs en smal bergsväg med rangliga broar. Le salaire de la peur (svensk titel: ”Fruktans lön”) är ungefär samma historia och emellanåt riktigt nagelbitande. Men Kalle-tidningen tog fem minuter att läsa, Henri-Georges Clouzots film är två och en halv timme lång. De 40 minuterna innan huvudpersonerna börjar köra sina lastbilar känns föga engagerande, och när det är ungefär en halvtimme kvar har man hunnit tröttna.

Filmen förtjänar ändå en trea, för dess skarpa kritik mot oljebolagens obrydda sätt att utnyttja fattiga människor för sina smutsiga jobb.

Betyg: 3

 



Witness of the Prosecution (1957)

Om Anatomy of a Murder (nästa film på listan) åldrats med värdighet, så känns denna rättegångsfars betydligt mer förlegad. Charles Laughton och Marlene Dietrich är bra i huvudrollerna, men deras karaktärer känns alldeles för pompösa och teatrala för att lämna några bestående spår. Då spelar det ingen roll hur många smarta överraskningar som presenteras på slutet. En ”twist” gör inte en film.

Betyg: 3

 


Anatomy of a Murder (1959)
Av de klassiker jag sett senaste månaden är det Otto Premingers Anatomy of a Murder som bäst förtjänar sin höga status. James Stewart gör en av sina allra främsta rollprestationer (och det vill inte säga lite) och Premingers regi är mästerlig.

Paul Biegler (Stewart) är en avdankad åklagare som, mest för pengarnas skull, väljer att försvara Frederick Banion (Ben Gazzara) i ett mordmål. Banion dödade mannen som våldtog hans fru Laura (Lee Remick). Genom hela filmen slits man som åskådare mellan att ogilla och heja på Frederick. Å ena sidan är han ett svin, å andra sidan kan man förstå hans dåd. Å ena sidan kanske han ljuger, å andra sidan kan han inte dömas utan bevis. Visst är både Frederick och Laura manipulativa, men vad är inte åklagaren? Den mannen (spelad av George C Scott) är ju så känslokall att man bara måste ställa sig på Bieglers sida.

Men vad händer på slutet? Och vem har egentligen rätt? Finns det ens något riktigt svar på det? Nej, givetvis inte. Och just därför är Anatomy of a Murder det bästa amerikanska rättegångsdrama som spelats in. En mer mångbottnad historia får man leta efter.

En extra eloge också för att Preminger vågar ifrågasätta hur man överhuvudtaget kan lägga någon skuldbörda på Laura. Där var filmen årtionden före sin tid (och åtminstone flera månader före Clouzots La Vérité).

Betyg: 5

 


 

The Great Escape (1963)

En nästan tre timmar lång berättelse om hur en hel avdelning med allierade soldater planerade och genomförde en flykt från sitt tyska fångläger under andra världskriget. Rollistan är imponerande, Steve McQueen, Charles Bronson, Richard Attenborough, James Garner, James Coburn och Donald Pleasance i en och samma film är en bedrift i sig. Men liksom många andra matinéer från 50- och 60-talet känns det lite för käckt för att beröra och lite för tungt för att verkligen underhålla. En klar trea, varken mer eller mindre.

Betyg: 3

 


For a Few Dollars More (1965)
En av Sergio Leones många västernfilmer med Clint Eastwood i rollen som kolugn revolverman. Stabilt hantverk, men inte i klass med Leones största verk i genren, Once Upon a Time in the West och The Good, the Bad and the Ugly.

Betyg: 3

 


The Dark Knight (2008)
Uppföljaren till Batman Begins lämnade mig ganska likgiltig. Heath Ledger är duktig, men inte duktig. Och visst är det ganska spännande, men inte särskilt engagerande. Föregångaren var bättre och Batman Returns, Tim Burton-festen från 1992, är fortfarande ohotad som personlig favorit i serien.

Betyg: 3

 


District 9 (2009)
Inledningens dokumentära sätt att skildra utomjordingarnas ankomst till vår planet känns riktigt fräsch. Med handlingen placerad i Sydafrika och den omänskliga hanteringen av utomjordingarna känns kritiken mot apartheid ganska uppenbar. Men Distrikt nio kunde lika gärna vara en flyktingförläggning i vilket västeuropeiskt land som helst.

Vad som kunde blivit en modern science fiction-klassiker förvandlas tyvärr snabbt till renodlad action. Det må vara ganska välgjord sådan, men med inledningen i åtanke känns det bara fel. Filmen lägger liksom krokben för sig själv.

Betyg: 3

 


Inglourious Basterds (2009)
Första halvan av Quentin Tarantinos senaste film är helt överväldigande. Långa, långa tagningar, makalöst välkomponerat foto och en dialog lika säker som någonsin i hans filmer. När Shosanna (Mélanie Laurent) möter sin familjs mördare på Paris-restaurangen bultar mitt hjärta på ett sätt som det aldrig gjort under Tarantinos tidigare filmer. I andra halvan blir det mer action, vilket tyvärr betyder att filmen tappar lite av sin smarthet och skärpa. Synd, men det är ändå en mycket sevärd alternativ historieskrivning. Kanske det bästa denna galne amerikan gjort sedan Pulp Fiction.

Betyg: 4

 


Shutter Island (2010)
Martin Scorsese har gjort några oförglömliga filmer, men också många ytliga. Han är skicklig på scenografi, foto och att fånga en tidsanda, men karaktärernas emotionella djup verkar inte riktigt intressera honom. Shutter Island är inget undantag. Människorna vi möter på den mystiska fängelseön, såväl poliser och doktorer som intagna, känns som karikatyrer. Men till skillnad från exempelvis Raging Bull (ni vet, machorullen om den boxande idioten från Bronx) känner jag mig ändå ganska engagerad i vad som ska hända med Leonardo DiCaprios rollfigur. Och den omtalade ”twisten”, ett berättargrepp som nötts ut totalt i Hollywood de senaste 10-15 åren, känns för en gångs skull ganska tvetydig. Det går att diskutera vad som egentligen hände. Och med så färgstarka, nästan sprakande, miljöer att titta på kan jag till och med tänka mig att se filmen igen. En framtida klassiker.

Betyg: 4

6 kommentarer

Filed under Film

6 responses to “Elva filmer i oktober

  1. Varför gav jag The Asphalt Jungle en fyra? Det är åtgärdat nu. Håller med dig – den är en trea.

    Känner att jag ofta är för positiv i mitt omdöme direkt efter att jag har sett filmen. Det är iofs kanske en ganska trevlig egenskap … Men ibland får jag lust att gå in på Filmtipset och revidera mina gamla betyg …

    • G

      Ja, tyckte att Rififi var en betydligt bättre skildring av ungefär samma historia. Mer hårdkokt och mycket mer spänning under själva inbrottsscenerna.

      Det är ju inte så kul om man alltid känner sig besviken när eftertexterna börjar rulla, så det är helt klart en bra egenskap!🙂

      Sedan beror det väl på ens inställning till betygsskalan också. Jag kan tycka att tvåor är ganska underhållande emellanåt, ändå tycker jag det är något som förhindrar att sätta ett högre betyg. Ett annat problem är ju att man bedömer filmer man sett för länge sedan utifrån intrycket man har kvar åratal senare, medan nysedda filmer får sina betyg efter bara några timmar. Det är inte lätt!🙂

      • Rififi är fantastisk!

        Hehe, ja, jag antar det. Det konstiga är att å ena sidan är så extremt petig och kritisk när det gäller film, å andra sidan ger jag för höga betyg.🙂

        Jag har märkt att jag har extremt svårt för betyget ”3”. Det känns så negativt. En film som ligger och väger mellan 3/4 ger jag ofta 4 för jag tänker ”ja, men den var ju lite bättre än genomsnittet i alla fall”. Samma sak med tvåor, jag ger ofta treor än tvåor. Jag måste bli vän med trean helt enkelt, haha!

        Tidsfaktorn spelar definitivt in. Egentligen borde man vänta några dagar innan man sätter betyget.

      • G

        Ja, det där är ju ett problem som enkelt löses med en tiogradig skala. 5/10 är medelmåttigt, 6 är ändå rätt bra och 7 är riktigt bra, men utan att vara lika grymt som 8. Vilka möjligheter!🙂

        Annars får jag väl säga ”våga välja trean”! Det behöver inte betyda mediokert!🙂

      • Jag har ju utvecklat mitt lilla + och – system för att kunna nyansera lite (som jag iofs inte är helt säker på är så lyckat).

        Tack för ditt stöd. Jag ska kämpa vidare för trean!😉

      • G

        Ja, hehe, plus och minus tycker jag funkar rätt bra. Jag borde nog köra på det också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s