Angel Face

En lyxvilla uppe bland Hollywoods kullar. Catharine, fru till författaren Charles Tremayne, har nära nog gasats ihjäl. För ambulansföraren Frank Jessup (Robert Mitchum) är det en vanlig dag på jobbet, men på väg ut fångas han av en vemodig melodi från en annan del av huset. Det är styvdottern Diane (Jean Simmons), en mörk och mystisk skönhet, som sitter vid flygeln och spelar. De börjar prata och det dröjer inte länge förrän Frank fastnat på hennes krok. Bara en dag senare är han anställd som familjens privata chaufför och har mer eller mindre lämnat sin gamla flickvän.

Angel Face från 1952 kan bäst beskrivas som ett noirdrama. För regin står Otto Preminger (Laura, Anatomy of a Murder) och jag imponeras av hans sätt att skildra Frank som en självsäker man som tror att han har full kontroll över Diane, när det i själva verket är precis tvärtom. Någonstans anar Frank också detta, vilket resulterar i örfilar och annat obehagligt, men Diane biter ihop och fortsätter långsamt mot sitt mål. Att vi som åskådare inte riktigt vet om målet är att få honom till medbrottsling i försöken att röja styvmor Catharine ur vägen, eller bara göra honom till sin man, är ytterligare ett smart drag av Preminger.

Filmen bjuder inte på samma klassiska spänning som i samtida noirer, utan bygger istället upp en kuslig atmosfär. Dels genom huvudkaraktärernas destruktiva förhållande, men också med hjälp av långa scener där vi bara ser Diane ensam i det stora huset. Ibland går hon långsamt runt i korridorerna, öppnar dörrar och kikar in i de olika rummen, ibland sitter hon vid flygeln och stirrar likgiltigt framför sig, spelandes samma gamla sorgsna stycke. Dimitri Tiomkins filmmusik är stämningsfull, och flätas tjusigt ihop med Dianes pianospel.

Angel Face är kanske inte den första filmen av Preminger jag skulle rekommendera, men har man sett annat av samme regissör får man inte missa denna. Fotot och den makabra historien är klassisk noir, men den mörka kärlekshistorien doftar snarare melodram. Samtidigt är skildringen av Dianes besatthet förvånansvärt osentimental. Det är en svårklassificerad film som kommer finnas kvar både på min näthinna och i mina tankar ett tag framöver.

Betyg: 4-

 

(Och till sist en fotnot för alla Twin Peaks-nördar. I Laura gladdes jag förutom åt Laura själv, också åt Waldo och Jacoby. I Angel Face är det namnet Catharine Tremayne som känns bekant.)

6 kommentarer

Filed under Film

6 responses to “Angel Face

  1. Åh, den här filmen vill jag verkligen se! Äger du den?

  2. Äsch då. Hittade den på play.com men då kostade den 200:-. Man har ju blivit så bortskämd med billiga dvd:er.

    • G

      Ja, 200:- är ganska mycket, även för en film man vet att man vill ha. Den finns inte i någon samlingsbox? Jag skulle vilja se en riktigt utförlig Preminger-box!

      • Jo, jag hittade den i en Mitchum-box för 300 på Axel Music. Men det var bara en eller två av de andra filmerna som verkade sevärda.

  3. Pingback: Den vilda vinden (cover #5) « have you forgotten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s