Monthly Archives: december 2010

Årets skivor 2010: plats 5-1

5. The VaselinesSex with an X
Efter nästan 20 år återkom Skottlands kultigaste popduo med ett album som kunde varit inspelat för, ja, 20 år sedan. Men The Vaselines är inte intresserade av nostalgi, de spelar bara sin musik på det enda sätt de kan. Enkla melodier på gränsen till naivistiska, med gitarrer som på bästa Velvet Underground-manér pendlar mellan sockersött och skrän. Och de behövs lika mycket nu som när de först hördes i slutet av Thatcher-eran, perioden de skjuter ner på plattans bästa spår ”I Hate the 80’s”:

What do you know? You weren’t there
It wasn’t all Duran Duran
You put a bullet in a Beatle
Started beating on the people
A war that lead nowhere

4. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise
Håkan Hellström kommer kanske aldrig skriva en låt lika stark som ”Tro och tvivel” igen (kommer någon någonsin det?), men stabila album kan han fortfarande spotta ur sig. 2 steg från Paradise, det sjätte i ordningen, saknar de extrema topparna från föregående För sent för Edelweiss, men är istället en betydligt jämnare affär. Vid första lyssningen känns den lite konturlös med sina dova gitarrer och knappt hörbara körer, men lever man med den i några veckor faller varje bit av ett sammansatt verk på plats. ”River en vacker dröm” och ”Saknade te havs” är inga klockrena singlar, men essentiella för helheten. Samma sak med ”Shelley”, som kunde varit hämtad från Håkans gamla orkester Honey is Cool, och de hjärtskärande balladerna ”Jag vet vilken dy hon varit i” och ”Vid protesfabrikens stängsel”. Och ”Man måste dö några gånger för att få leva” är omöjligt att få för mycket av. Håkan tillhör en unik skara artister som på något sätt kunnat mogna, växa upp och samtidigt behålla sina storögda visioner.

3. Beach House – Teen Dream
Släpiga trummaskiner, glittrande synthar, Victoria Legrands loja stämma och gitarrslingor att instinktivt nynna till. Beach House är ett sånt där band vars sound du kan idenifiera direkt, utan att ha hört låten ifråga. Teen Dream är deras tredje album och precis som tidigare låter det som en dag på stranden. Sol, svettpärlor, het sand under fötterna, lätt yrsel. Vågor kyler, sköljer över dig. Och så tillbaka under den stekande solen igen. Du dåsar, flyter långsamt bort. Musiken hettar och svalkar omvartannat, alltmedan Legrand sjunger om promenader i parken, Norge, zebror och äkta kärlek. En lika mystisk som underbar skiva, med sin höjdpunkt i ”Used to Be” – förmodligen årets allra bästa låt.

2. Allo Darlin’ – Allo Darlin’
Visst, man kan säga att Jens Lekman redan gjort allt som Allo Darlin’ gör, från ukulelen till duetten med röstsamplingar till texterna om kärleksfull matlagning. Men vad spelar det för roll när du långsamt vaknar upp till deras musik en måndagmorgon på pendeltåget, eller dansar vilt till den en fredagkväll på någon klubb? Elizabeth Morris har skrivit en samling oemotståndliga låtar om sitt liv i och utanför stan som jag fortfarande inte kan sluta njuta av. De är roligare, smartare och hjärtligare än nästan allt annat som släppts detta år. Var och varannan textrad känns som klassiska citat, vare sig de handlar om discon på vintern, Weezer-låtar, ensamma konstnärer eller filmatiseringar av sitt liv, och de levereras alla med en fullkomligt bedårande sångröst.

1. Arcade FireThe Suburbs
Arcade Fire och Win Butler sa det mesta om livet i villaförorten redan på debutens inledande Neighbourhood-låtar. Exakt vad det var de sa kan jag inte riktigt förklara, men när jag hör den klassiska kvartetten låtar vet jag ändå precis.

As the day grows dim
I hear you sing a golden hymn
The song I’ve been trying to sing

Bandets tredje fullängdare, The Suburbs, är lite tydligare i sin tematik, men för den skull inget simpelt konceptalbum. Första singeln, tillika titellåten, oroade mig lite med sina stompiga trummor, käcka pianoackord och falsettrefränger. Skulle de falla offer för samma lättköpta sarkasmer som i Pet Shop Boys ”Suburbia” eller Radioheads ”Fitter, Happier”?

Men The Suburbs handlar inte om enskilda spår, dess styrka ligger i variationen. Sexton låtar är mycket och ibland dalar kvaliteten, men det kan vara ett pris värt att betala för fler nyanser. Win Butler tar inte ställning för eller emot de av så många rockmusiker (och rockkritiker) bespottade förorterna, det råkar bara vara så att han, liksom många andra rockmusiker (och rockkritiker), är uppvuxen i dem.

Vad säger han om dem då? Tja, texterna är egentligen ingen central del av Arcade Fire. Eller rättare sagt, texterna skrivs inte för att läsas. Storslagna låtar som ”Wake Up” skulle inte funka om de hade knivskarpa och tydliga budskap. Bob Dylans första skivor är fantastiska än idag för att han är en ensam berättare, om en hel grupp människor sjunger ”Blowin’ in the Wind” tillsammans slutar det vara genialiskt och blir plötsligt lite skrämmande. Arcade Fire förmedlar någonting annat, de handlar om upplevelser och känslotillstånd. Musiken – röster, ord, instrument, melodier – är något man upplever. Det är därför de fyra Neighbourhood-låtarna från Funeral känns så kompletta, de är lyckorusiga, förvirrade, hårda, bräckliga och sprängfyllda med känslor.

The Suburbs är bara fler sidor av samma historia. Musiken pendlar mellan att vara loj, intensiv, försiktig, arg, ångerfull och hoppfull. Och villaförorten är både vacker och kvävande. Arcade Fire har gjort ännu ett soundtrack till livet.

1 kommentar

Filed under Musik

Årets skivor 2010: plats 10-6

10. Bruce Springsteen – The Promise
Okej, Bruce bortglömda album var inte den heliga graal. Inte ens en av hans bättre skivor. Men ändå, 22 tidigare aldrig utgivna (eller versioner av tidigare utgivna) låtar på en gång. Det räcker mer än väl för att platsa på årets topp tio-lista. Min enda invändning mot projektet är att den 61-årige Bruce lagt ny sång på flera av låtarna. Det kanske är bättre än de ofärdiga och halvhjärtade tagningarna från 70-talet, men bortsett från att han var en så mycket starkare sångare då blir det också lite komiskt att höra honom sjunga rader som ”we ain’t got no money” idag. Mest av allt är jag dock bara glad att få höra den hoppfulla popmusiken som skapades parallellt med den hårda rocken på Darkness on the Edge of Town. Att ”Outside Looking In”, ”Save My Love” och framförallt ”Rendezvous” aldrig släppts på skiva tidigare är i det närmaste en skandal.

9. Sambassadeur – European
Jag hade nästan glömt bort Sambassadeur efter den anonyma andra skivan, men 2010 återtog de sin plats i Sveriges absoluta popelit. European förgyllde den underbara våren efter vad som kändes som den kallaste och längsta vintern någonsin. Det börjar med en bris från ett fjäderlätt piano, sedan ekar det från trummorna och när stråkarna till sist tar vid är det vackert nog att smälta glaciärer. Eller åtminstone mitt hjärta. Resten av albumet håller också vad inledningen lovar – en sprakande popfest från början till slut, med sin absoluta höjdpunkt i ”Sandy Dunes”.

8. The National – High Violet
Alligator var ett av mina favoritalbum 2005, men efterföljande Boxer, som också blev The Nationals stora genombrott, var en stor besvikelse. Med undantag av ”Fake Empire” kändes den bara kall och fantasilös. Men nu är de tillbaka i gammal god form (ja, det är faktiskt deras femte fullängdare). Matt Berningers djupa röst låter starkare än någonsin och ramas snyggt in av cello, piano och dova trummor, medan gitarrerna tassar försiktigt i bakgrunden. ”Bloodbuzz Ohio” är en stark kandidat till årets låt.

7. The Drums – The Drums
Det bästa med The Drums är inte att deras debutalbum är fullt av poppärlor. Nä, det är att de med sina ah-ah-ah står för första steget mot ett internationellt erkännande av Håkan och Broder Daniel. Det unga Brooklyn-bandet anger The Tough Alliance som en av sina största influenser, och ja, ni förstår kopplingen. De har också, likt sina inspiratörer från Göteborg, lyssnat en del på The Cure. Öppningslåten ”Best Friend” hade gjort sig perfekt på både Kiss Me Kiss Me Kiss Me och The Head on the Door.

6. Eux Autres – Broken Bow
Portlands stoltheter fortsätter göra det de gör bäst – minimalistisk garagepop på engelska och franska. Varje låt är kanske inte perfekt, men de är aldrig sämre än bra. Och om inte Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” släppts redan 2009, på en obskyr hyllningsskiva, hade jag kallat den årets låt. Heather Larimer, som sjunger på de flesta låtarna, har lagt trumstockarna åt sidan, till förmån för ett piano. Det innebär ett lite mer konventionellt komp, men som kompensation kryddas nästan varje låt av ett perfekt klinkande. Keep doing that thing you do, Eux Autres!

6 kommentarer

Filed under Musik

Årets skivor 2010: bubblare och plats 15-11

Bubblare:
Azure Ray – Drawing Down the Moon
Isobel Campbell & Mark Lanegan – Hawk
Jenny and Johnny – I’m Having Fun Now
Jim O’Rourke – All Kinds of People Love Burt Bacharach
Surfer Blood – Astro Coast
The Vatican Cellars – The Same Crooked Worm
Wild Nothing – Gemini

15. The Magnetic Fields – Realism
Stephin Merritt avslutar sin albumtrilogi med temat akustiskt, eller realistiskt om man så vill. Efter åtminstone sex års turnerande med enbart akustiska spelningar känns det kanske inte som århundradets mest originella idé, men frågan är hur många som egentligen bryr sig om vilka teman Merritt väljer. Så länge han utökar våra redan väldigt långa Magnetic-låtlistor med spår som ”You Must Be Out of Your Mind” och ”The Dada Polka” är vi nöjda.

14. Joanna Newsom – Have One On Me
Tredje fullängdaren av underbarnet från Nevada är en trippel. Av naturliga skäl är det långt ifrån lika helgjutet som de två tidigare albumen, men där finns ändå några riktiga höjdpunkter. ”’81” är typisk bedårande Newsom och ”Go Long” är en åtta minuter lång ballad som inte känns en sekund för lång.

 
 

13. Sun Kil Moon – Admiral Fell Promises
Husguden #2 gjorde ett av sina sämre album, men det är ändå starkt nog att klassas som en av årets 15 bästa skivor. Mark Kozeleks klassiska gitarrspel är vackert att lyssna på, men hans fingerfärdighet verkar ha stått i vägen för låtskrivandet – kanske hade det varit bättre med ett helt instrumentalt album. Lyssna bara till den första minuten av inledande ”Ålesund” och de sista två minuterna av avslutande ”Bay of Skulls”. Så smäktande och samtidigt så melankoliskt.

12. Belle and Sebastian – Write About Love
Husgudarna #1 gjorde ett av sina sämre album, men det är ändå starkt nog att klassas som en av årets 15 bästa skivor. Stuart Murdochs melodier är fortfarande i en klass för sig, även om arrangemangen ibland är lite överdrivna. Och hur som helst behövs det alltid lite Belle and Sebastian i vår hårda värld.

 

11. Beach Fossils – Beach Fossils
Beach Fossils sound är som sinnebilden av tidig 90-talsindie. De ekande gitarrslingorna, de loja rösterna, låttitlarna (”Sometimes”, ”Daydream”) – allt luktar smalrandiga t-shirts och skostirrande (på Puma Suede eller Adidas Gazelle, förstås). Låtskrivandet är inte riktigt i nivå med Andy Bell, Andreas Mattsson eller Norman Blake, men en trevlig nostalgitripp likväl.

2 kommentarer

Filed under Musik

Årets filmer 2010

Filmmedia har jag listat mina favoritfilmer från året som gått, och även några potentiella favoriter inför 2011.

Snart kommer också årets bästa skivor. Här alltså. Håll utkik!

Lämna en kommentar

Filed under Film

Soundtrack of our Xmases

Att det finns annat än Bing Crosby och Carola att lyssna på till jul är ingen hemlighet. Phil Spectors A Christmas Gift for You är alla hipsters favoritjulskiva, och där finns några riktigt fina låtar, men den är också lite svår att ta på allvar. Kanske som resten av julen i och för sig, men ändå, kolla på omslaget:

Inte många steg från Carola eller något annat frikyrkligt. Bland alla upphottade ”Rudolf med röda mulen” och ”Jag såg mamma kyssa tomten” gömmer sig dock originalet ”Christmas (Baby Please Come Home)”, en tidlös poplåt för alla jular. Enda invändningen är att Darlene Love kanske skrålar lite väl mycket, men då finns förstås Death Cab For Cuties trevliga cover från 2004:

 

 

Min julskiva framför andra är Christmas med Low, från 1999. ”Despite the commerce involved, we hope you will consider this our gift to you. Best wishes, Alan, Mimi & Zak.” Jo tack, finare gåva kan man knappt få. För att vara världens mest lågmälda band (ja, de heter ju Low) är öppningslåten ”Just Like Christmas” riktigt mycket upptempo. Perfekt för julaftons morgon!

 

 

Ett år senare släppte engelska alternativradion XFM den nästan lika fina It’s a Cool Cool Christmas, en våt dröm för alla indieälskare med band som Belle and Sebastian, Grandaddy, Flaming Lips, Saint Etienne och Teenage Fanclub. Allra bäst ifrån sig gör dock relativt okända Departure Lounge, vars ”Christmas Downer” är det perfekta soundtracket till en vemodig, kall och ensam jul.

Is anybody gonna really get the things they want?
Everybody’s hoping next year’s gonna be the one

 

 

Glasvegas släppte en jul-EP 2008, bara månader efter deras debutskiva. Kanske var det lite väl tätt inpå, med tanke på att den inte alls når samma höga kvalitet som albumet. Ett lysande undantag finns dock, en stämningsfull ballad med den Phil Spectorska titeln ”A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss)”.

 

 

Have You Forgottens favvoduo Eux Autres släppte en underbar julsingel samma år, med egna a-sidan ”Another Christmas at Home” och en fantastisk cover på Slades ”Merry Christmas Everybody” som b-sida. Alltsammans pressat på en ljuvlig liten röd vinyl.

 

 

Och till sist har vi ”Fairytale of New York”, förstås. Att kalla den för världens bästa jullåt är väl ungefär lika radikalt som att säga att man ogillar julens kommersialisering. P3 har gjort det, Nils Hansson har gjort det, och tusentals andra också. Men likväl, de har ju rätt.

 

4 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor

You Are a Vapour Trail

Det finns några olika vägar att gå när en låt ska överföras till musikvideo. Att berätta en historia är populärt. Oftast resulterar det i antingen något fantasilöst eller något för fantasifullt. Oavsett vilket gör man inte låten någon tjänst.

Kanske bättre att bara låta bandet/artisten framföra sin låt framför kameran, då behöver inget stå i vägen för musiken. Däremot kan det kännas både fantasi- och livlöst.

Lite ovanligare, men desto mer kreativt, är att försöka förmedla låtens känsla i bilder, kanske till och med bara med abstrakta färger och former. Några av de vackraste verken av denna typ gjordes i musikvideons ungdom, av shoegaze-band under tidigt 1990-tal.

Hur skicklig Michel Gondry och rolig Spike Jonze än är, måste jag säga att jag saknar videor som Rides ”Vapour Trail”.

1 kommentar

Filed under Musik, Musikvideor