10 Leftovers from ’10

När man väljer årets bästa skivor blir det alltid några stackars artister över som kanske spelade in en enda singel, en EP eller bara lyckades med en låt på deras i övrigt rätt trista album. För tio, femton år sedan kunde såna band lätt glömmas bort, men alltsedan musik började spridas på nätet har albumen som konstart minskat i betydelse. Det räcker med en eller ett par låtar för att nå framgångar, eller ja, åtminstone bli lite omtalade.

Så. Här kommer mina tio ”unika” favoritlåtar från 2010. Trevlig lyssning och läsning!

Bourgeois Heroes spelar psykedelisk pop i samma stil som Elephant 6-kollektivet, med den lilla skillnaden att de i första hand är intresserade av låtskrivande. Elephant-band som Olivia Tremor Control är bra på att låta som Beatles i ungefär en vers, sedan brukar de antingen flippa ur eller gå över till en ointressant refräng som låter betydligt mer E.L.O. än The Fab Four. Jag hoppas Bourgeois Heroes fortsätter skriva låtar i samma klass som på EP:n Musical Postcards, då kan det bli åka av under 2011. (Och förhoppningsvis dyker det upp fler videoklipp av dem på YouTube!)

Darker My Love kan bäst beskrivas som ett sämre Bourgeois Heroes. Samma 60-talsinfluenser, men sämre melodier. Men ”Rain Party” är en riktigt fin ballad med körsång av Maria Taylor från Azure Ray.

Fiveng är en San Francisco-kille som gör trevligt monoton (ja, det kan vara ett positivt ord!) musik på sin laptop. Han släppte två EP:s under 2010, Easy och Jonah. Och i likhet med 90-talets shoegazeband, som han säkert lyssnat en del på, handlar hans musikvideor mer om stämningsskapande än historieberättande.

High Places musik är minst lika drömsk som Fivengs, man skulle nästan kunna kalla den impressionistisk. Tyvärr var deras senaste skiva, High Places vs. Mankind, mer som en lång, sömnlös natt. Undantaget är öppningsspåret ”The Longest Shadows”, med en lätt bultande vers och en refräng som, när den hörs första gången efter två och en halv minut, är lika vacker som en blommande majdag.

Jens Lekman drar mer åt easy listening-hållet för varje år som går. Hans röst blir smörigare och smörigare, stråkarna smetigare och smetigare, och texterna mer och mer lättsamma. På ”The End of the World is Bigger than Love”, hans enda singel från 2010, testar han dessutom lite Phoenix-gitarrer (ett smörband i hipsterkläder). Ändå kan jag inte låta bli att nynna med varje gång jag hör den. Ljudet av det lilla pianotemat får mig att tänka på ”November Rain” och refrängen är helt enkelt för tjusig för att inte gilla. Lita på att den snart 30-årige Göteborgarens nästa album kommer bli rejält omskrivet – när det nu dyker upp.

Bästa spåret på Jim O’Rourkes märkliga hyllningsalbum till Burt Bacharach har precis det som Jens Lekman saknat på sina senare alster – något som skär emot det tillrättalagda. På klassikern ”Always Something There to Remind Me” är det Jims bandkollega Thurston Moore som sjunger. Han är allt annat än en smörsångare, men det gör bara att låtens vemod känns starkare. Efter att både Sonic Youth och My Bloody Valentine uttryckt sin uppskattning för Bacharach undrar jag bara när det kommer riktigt högljudda covers på hans gamla 60-talshits.

Memoryhouse är ännu ett av 2010:s många drömska band. På ”Lately (Deuxième)” samplar de, passande nog, gitarren från ”Phone Call” – en av de finaste kompositionerna från det undersköna soundtracket till Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

Panda Bear gjorde ett av 2007 års bästa album, med sin uppdaterade och utflippade version av Beach Boys-soundet (Beach Boys må ha varit utflippade själva, men det hördes alltför sällan i deras musik). Under 2010 släppte han ett par singlar inför vad som förhoppningsvis blir en fullängdare under 2011. Ingen av dem var riktigt i klass med materialet på Person Pitch, men ”You Can Count on Me” har helt klart potential.

Summer Camp gör 80-talsdoftande poplåtar med textrader som ”We danced all night and held each other tight”. Vad passar väl bättre till det än bilder från Roy Anderssons tidlösa ungdomsskildring En kärlekshistoria. ”Round the Moon” är årets musikvideo.

Mark Kozelek (som är mannen bakom Sun Kil Moon och tidigare Red House Painters) har alltid varit en mästare på covers. 2010 släppte han förutom albumet Admiral Fell Promises också EP:n I’ll Be There, döpt efter Jackson 5:s klassiska ballad. Har man inte hört Kozeleks musik brukar såna tolkningar komma som lite av en chock. Själv har jag varit ett fan i snart 15 år, och under åren lärt mig att det inte finns en låt han inte kan göra om till en vacker vaggvisa, oavsett om upphovsmännen är Jacksonfamiljen eller AC/DC. På I’ll Be There gör han förutom titellåten också Casiotone for the Painfully Alones ”Natural Light” och Stereolabs kanske allra främsta verk, ”Tomorrow is Already Here”.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Musikvideor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s