Monthly Archives: april 2011

The Doors & Indian Summer & Norwegian Wood

I vanliga fall är jag inte särskilt förtjust i The Doors, ”Light My Fire” är en trevlig poplåt i de första tre minuterna, sedan håller den på i ytterligare fyra, tills man bara vill slå sönder den förbannade orgeln och aldrig mer höra den där klämkäcka melodin. Och ”The End”, tja, om den nu heter så, varför vill den då aldrig ta slut?

”Indian Summer” däremot, den klockar in på perfekta 2:36. Ett märkligt ackord, en repetitiv basgång och så Jim Morrisons kortfattade, mystiska text. Sedan är det slut. Underbart är kort.

Tran Anh Hungs "Norwegian Wood"

Norwegian Wood

Jag ska erkänna att jag inte hade lyssnat på originalet innan jag såg Norwegian Wood på bio. Mina två favorituttolkare av andras material, Mark Kozelek (Red House Painters, Sun Kil Moon) och Dean Wareham (Galaxie 500, Luna, Dean & Britta), har gjort kompetenta versioner av låten, och det räckte gott för mig. Men så, en dryg timme in i Tran Anh Hungs film, när de älskandes sommar lider mot sitt slut, panorerar kameran ett tomt studentrum, och den bekanta basgången tonar in. Popmusik gör sig inte alltid så bra på vita duken, men det finns scener som etsar sig fast på både nät- och trumhinnor, som när Margot kliver av den gröna bussen i Royal Tenenbaums till tonerna av Nicos ”These Days”, eller när Renton sjunker genom golvet i Trainspotting, ackompanjerad av Blurs ”Sing”.

Från början spelade The Doors in låten 1966 till deras självbetitlade debutalbum som släpptes året därpå, men av någon anledning skrotades den och dök inte upp förrän 1970, på mindre kända Morrison Hotel. Ett år senare hittades Jim död i Paris, och fyra år senare låg Martin Sheen och väntade på apokalypsen i sällskap av ”The End”. Men kanske är världen nu, ytterligare 35 år senare, redo att se bandets musik ur ett lite mindre popmpöst perspektiv. Utan att veta särskilt mycket om Morrison vill jag ändå tro att han hade föredragit att skriva soundtracket till en lågmäld, tragisk kärlekshistoria, istället för jordens undergång.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Film, Musik

You and Me Baby

Jag såg Blue Valentine på bio, en ömsom vacker och ömsom smärtsam historia om två personer som en gång älskat varandra, och kanske fortfarande gör det. Men nu har de nått den punkt då de knappt kan vistas i samma rum utan att reta gallfeber på varandra. I ett fåtal, men väl valda, tillbakablickar får vi se vilka personer de var innan de träffade varandra, och hur deras vägar sedan korsades och långsamt ändrade riktning. En kommentar från någon i publiken var att de fallit för varandra, och blivit tillsammans, av helt fel anledningar – som om kärleken var något man kunde styra. En annan person, två säten från mig, grät floder under eftertexterna. Och ytterligare några andra skrattade åt hur dumt de tyckte paret på den vita duken bar sig åt.

Oavsett vad man tycker om Michelle Williams och Ryan Goslings rollfigurer är det en omtumlande upplevelse att följa dem. Den så gott som okände regissören Derek Cianfrance har skapat en plågsamt ärlig film, som landar någonstans mellan Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap och Bruce Springsteens tragiska låt ”The River”.

Trots alla känslostormar kommer mitt starkaste intryck från filmen inte från någon av skådespelarna, eller publiken, utan det fantastiska lilla musikstycke som är ”You and Me”. En bedårande soulpopsång från tidigt 70-tal av ett okänt och bortglömt band som kallade sig Penny & the Quarters. Ingen vet egentligen något mer om dem än att de spelade in tre låtar in en studio i Ohio. Dessa gavs 2006 ut av Numero, ett skivbolag som specialiserat sig på den typen av tidigare okända inspelningar. Vi kan skatta oss lyckliga att Gosling kände till Numero, annars hade de flesta av oss aldrig fått höra Pennys ljuva kärleksförklaring sättas i toner. I större delen av filmens nutidsscener är Goslings och Williams karaktärer osams, men under den korta stund ”You and Me” spelas stannar allt, de glömmer bort att gnälla och dras med av musiken. Och det är lätt att förstå varför. ”You and Me” är himlen i två minuter och fyrtio sekunder.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Musik