The Doors & Indian Summer & Norwegian Wood

I vanliga fall är jag inte särskilt förtjust i The Doors, ”Light My Fire” är en trevlig poplåt i de första tre minuterna, sedan håller den på i ytterligare fyra, tills man bara vill slå sönder den förbannade orgeln och aldrig mer höra den där klämkäcka melodin. Och ”The End”, tja, om den nu heter så, varför vill den då aldrig ta slut?

”Indian Summer” däremot, den klockar in på perfekta 2:36. Ett märkligt ackord, en repetitiv basgång och så Jim Morrisons kortfattade, mystiska text. Sedan är det slut. Underbart är kort.

Tran Anh Hungs "Norwegian Wood"

Norwegian Wood

Jag ska erkänna att jag inte hade lyssnat på originalet innan jag såg Norwegian Wood på bio. Mina två favorituttolkare av andras material, Mark Kozelek (Red House Painters, Sun Kil Moon) och Dean Wareham (Galaxie 500, Luna, Dean & Britta), har gjort kompetenta versioner av låten, och det räckte gott för mig. Men så, en dryg timme in i Tran Anh Hungs film, när de älskandes sommar lider mot sitt slut, panorerar kameran ett tomt studentrum, och den bekanta basgången tonar in. Popmusik gör sig inte alltid så bra på vita duken, men det finns scener som etsar sig fast på både nät- och trumhinnor, som när Margot kliver av den gröna bussen i Royal Tenenbaums till tonerna av Nicos ”These Days”, eller när Renton sjunker genom golvet i Trainspotting, ackompanjerad av Blurs ”Sing”.

Från början spelade The Doors in låten 1966 till deras självbetitlade debutalbum som släpptes året därpå, men av någon anledning skrotades den och dök inte upp förrän 1970, på mindre kända Morrison Hotel. Ett år senare hittades Jim död i Paris, och fyra år senare låg Martin Sheen och väntade på apokalypsen i sällskap av ”The End”. Men kanske är världen nu, ytterligare 35 år senare, redo att se bandets musik ur ett lite mindre popmpöst perspektiv. Utan att veta särskilt mycket om Morrison vill jag ändå tro att han hade föredragit att skriva soundtracket till en lågmäld, tragisk kärlekshistoria, istället för jordens undergång.

4 kommentarer

Filed under Film, Musik

4 responses to “The Doors & Indian Summer & Norwegian Wood

  1. Indian Summer är en grym låt, helt klart en av The Doors bästa låtar i sin enkelhet. Norweigan Wood har jag både tänkt läsa och se. Min uppfattning av Morrison påminner f.ö. en del om din.

    Jag har lyssnat mycket på The Doors samt läst en del om och av Morrison. Poesin var viktigare för honom än något annat och jag tror inte hans främsta ambition var att skriva låtar som The End, det bara blev så, mycket på grund av hans fascination för tunga ämnen i livet, samt möjligen viljan att peka finger åt livet i stort och inte bry sig alls.

    Framförallt ser jag honom som en väldigt begåvad poet samt mycket plågad och extrem människa som råkade leva på 60 och 70-talet och mycket därför söp och knarkade ihjäl sig (som så många andra duktiga artister).

    I det sammanhanget är det häftigt att Bob Dylan fyller 70 år om några dagar, antar jag.

    • Ja, rekommenderar både boken och filmen, för ovanlighetens skull.🙂

      Du vet nog mer om Morrison än mig, men kul att vi verkar ha ungefär samma uppfattning ändå! The End är en helt okej låt, som bara blev lite för lång…

      Ja, en del hade väl turen att ta sig igenom supandet och knarkandet och komma ut helskinnade på andra sidan. Dylan förlorade ”bara” sin röst. Att han klarat sig så länge beror nog också på att han snabbt ställde sig utanför sin egen berömdhet och kunde se det absurda i det på avstånd.

  2. Kan inte låta bli att undra det kanske något morbida tanken om hur många av Dylans bekanta under 60 och 70-talet som faktiskt gick åt. Kul att han kommer till Peace and love-festivalen i år, jag resonerar lite som jag gjorde angående Leonard Cohen när jag såg honom förra sommaren i Globen: vissa artister borde man helt enkelt se innan de slutar turnera (det var naturligtvis inte därför jag såg Cohen egentligen, men ändå). Men jag får se hur jag gör med Dylan, jag är inte speciellt intresserad av festivalen i övrigt.

    • Ja, de är väl dessvärre ganska många. Hoppas det kommer fler delar av hans självbiografi där han får chansen att hylla några av dem!

      Mm, jag resonerade precis likadant när jag såg Dylan i Globen för ett par år sedan. Det är kul att ha sett honom, men jag vet inte om konserten hade så stora musikaliska kvaliteter. Inte som jag uppskattade i alla fall, och definitivt inget som kan jämföras med hans 60-talskonserter (så klart!). Cohen står sig nog bättre live idag, även om jag inte sett honom ännu. Ser du inte Dylan i sommar lär han väl stoppa förbi Sverige igen på sin Neverending Tour snart.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s