Monthly Archives: maj 2011

Sandie Shaw – Hand in Glove (cover #6)

Oh, Sandie! Kan inte annat än citera signaturen tubarix på YouTube:

The more I watch this video (and the one from the tv program), the more I listen to Sandie singin the song, the more I think her voice is simply perfect for it… I really feel good, I’d like to dance till the end of my life with this gorgeous song!

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Nya Tintin-filmen

Tintin, Kapten Haddock och Nestor

Som ni kanske vet, har första trailern till Spielbergs och Jacksons Tintin-film släppts. Det ser riktigt snyggt ut, men något annat hade man väl inte väntat sig. Det stora eldprovet blir hur de hanterar den där speciella Tintin-känslan. Det måste vara roligt, men det får inte bli för flamsigt, och det måste vara spännande, men det får inte bli någon jäkla Hollywood-thriller av det. Och jag hoppas att de inte försöker rida på den där töntiga piratvågen som sköljt över världen de senaste åren. Visst är historien om kapten Haddocks sjörövare till anfader en viktig del av Enhörningens hemlighet, men den är inte allt.

Haddock den äldre & Haddock den yngre

Så, vad vill jag då få ut av filmen? Tja, tre saker är essentiella för ett Tintin-äventyr:

1. Det måste finnas ett skämt som går ut på att professor Kalkyl svarar på en helt annan fråga än den som ställts honom.
2. Tintin måste någon gång fälla repliken ”Nej, han lever, hjärtat slår”.
3. Någon måste sövas med kloroform. Inget annat medel är godkänt.
4. Kapten Haddock måste leverera ett antal mer eller mindre obegripliga svordomar.

Kapten Haddock svär

Har bara Spielberg/Jackson fått med de fyra grejerna litar jag på att de levererar en briljant matiné.

(Om det kommer användas svenska röster utgår jag ifrån att Tomas Bolme gör Tintin!)

2 kommentarer

Filed under Film

Brighton Rock

Brighton Rock - 2010 movie

Vet inte varför jag fortfarande inte läst Brighton Rock, den senaste filmatiseringen tog mig med storm. Fruktansvärd, och fruktansvärt snygg.

Tell all of my friends,
I don’t have too many
Just some rain-coated lovers’ puny brothers
Dallow, Spicer, Pinkie, Cubitt

(Och när vi ändå är inne på Manchester, hur roligt är det inte att Ian Curtis spelar mot Ian Curtis?)

Lämna en kommentar

Filed under Film, Musik

Topp 10 Dylan-covers

Vad passar väl bättre dagen efter 70-åringens födelsedag än en topplista med de tio bästa coverversionerna av hans låtar? Hans musikaliska arv är förstås enormt, alldeles för vitt för att kunna sammanfatta med ett ynka blogginlägg, men som jag sagt förr är ju de bästa tolkningarna inte de som bara härmar originalet. Så nedan följer tio framföranden som alla utnyttjar Dylans fantastiska idéer, men formar dem på sitt eget sätt – allt från spännande och svängigt till vackert och vemodigt.

Och eftersom jag har kommentarer räknar jag ner den här gången.

10. Nico – ”I’ll Keep It With Mine” (1967)

Dylancovers - Nico

Nico

Det ska kanske inte kallas en cover om man ”erbjudits” låten av upphovsmannen, vilket Nico blev till inspelningen av sin Chelsea Girl. Men Dylan hade faktiskt redan förevigat låten under både Bringing It All Back Home– och Blonde on Blonde-sessionerna. Och nu gör jag inte heller denna lista för att märka ord, utan för att hylla bra musik. Så. ”I’ll Keep It With Mine” innehåller några klassiska formuleringar som passar Nicos okonventionella sångstil perfekt.

I can’t help it if you think I am odd,
If I say I’m loving you not for what you are,
but for what you’re not

Det är också en av många rader som Håkan Hellström lånat av den gamle låtskrivaren.

9. Sholi – ”It’s All Over Now, Baby Blue” (2010)

Dylancovers - Sholi

Sholi

Om Sholi vet jag ärligt talat inte mycket mer än att de kommer från Kalifornien och låter därefter, det vill säga grumligt och psykedeliskt men ändå melodiskt. Och sångaren Payam Bavafa har någonting i sin röst som ibland påminner om Morrisseys när han når de lägre registren. Deras stämningsfulla version av ”It’s All Over Now, Baby Blue” är tagen från en till 75% meningslös hyllningsskiva till Bringing It All Back Home med diverse moderna indieartister (Peter Morén, J. Tillman, The Morning Benders m fl) som alla underpresterar. Kul då att det är ett okänt band som sticker ut. De är inte de första Dylan-uttolkarna att sakta ner tempot och addera en cello, men de slår an en ton någonstans mittemellan vemod och flum som passar den mystiska avskedslåten perfekt.

8. Stephen Malkmus & Lee Ranaldo – ”Can’t Leave Her Behind” (2007)

Dylancovers - Stephen Malkmus & Lee Ranaldo

Lee Ranaldo & Stephen Malkmus

Om det är en sport att spela in covers på okända Dylan-inspelningar, så tar Malkmus & Ranaldo definitivt förstapriset. Originalet, om man nu kan kalla den för det, spelades in på ett hotellrum i Glasgow under världsturnén 1966 och förevigades på den obskyra dokumentären Eat the Document. Men låten är inte färdig, i filmen ser vi Bob och hans kompgitarrist Robbie Robertson (från The Band) traggla med både ackord och låtstruktur. Andra delar av låten finns under olika namn på diverse bootlegs från samma period. Stephen Malkmus (tidigare sångare i Pavement, numera soloartist) och Lee Ranaldo (gitarrist i Sonic Youth) har försökt lägga ihop de olika pusselbitarna och skapat en hel låt. Det är inte riktigt det mästerverk som Dylan och hans band kunde skapat om de gått in i en studio innan motorcykelincidenten (en återkommande dagdröm bland Dylanologer!), men Malkmus och Ranaldo har ändå fått ihop en trevlig liten komposition på knappa två minuter som verkligen doftar Blonde on Blonde.

7. Sandie Shaw – ”Lay Lady Lay” (1969)

Dylancovers - Sandie Shaw

Sandie Shaw

Det är visserligen synd att Sandie inte sjöng ”Lay Man Lay istället, men det är ändå en riktigt fin version hon gör av Dylans sängkammarvisa. Den finns på hennes femte album, det ganska okända Reviewing the Situation. Det var det första hon producerade själv och innehöll också lite tuffare låtar än hennes tidigare skivor. Ett inte alltid helt lyckat drag, personligen föredrar jag hennes äldre poplåtar framför tolkningarna av ”Sympathy for the Devil” (Stones) och ”Your Time is Gonna Come” (Zeppelin), men på ”Lay Lady Lay” får hon till en perfekt blandning av det tidiga 60-talets sötma och den råhet som kännetecknade slutet av decenniet.

6. George Harrison – ”If Not for You” (1970)

Dylancovers - George Harrison

Dylan & Harrison

Den unge Beatles-gitarristen var alltid ett stort fan av Dylan, och under inspelningen av New Morning fick han nöjet att bjudas in till studion av sin gamle idol. Han medverkade på både en och två låtar, däribland ”If Not for You”, men till slut var det en George-lös version som hamnade på den färdiga skivan. Det gör dock inte så mycket, för Harrison tog med sig låten och gjorde en egen sprudlande tolkning på sin solodebut All Things Must Pass.

5. Mojave 3 – ”Girl From the North Country” (2000)

Dylancovers - Mojave 3

Mojave 3

På sitt tredje album hade Mojave 3 lämnat sin långsamma, akustiska shoegaze bakom sig och börjat spela klassisk kristallklar rock med tydliga influenser från Blonde on Blonde, men när de på b-sidan till ”Return to Sender” valde att hylla sin förebild blev det ironiskt nog med en återgång till det gamla soundet. Med utgångspunkt i Dylans omtolkning från countryalbumet Nashville Skyline, har de skapat en ljuvligt sömnig version av den nostalgiska kärlekssången.

4. Jim James & Calexico – ”Goin’ to Acapulco” (2007)

Dylancovers - Jim James & Calexico

Jim James & Calexico

”Goin’ to Acapulco” är knappast en av Dylans mest älskade låtar, men My Morning Jacket-sångaren Jim James och Arizona’s finest Calexico visar att den var en oslipad diamant. James har en makalös röst, och i kombination med det tjusiga blåset lyckas han verkligen skapa känslan av att vara utarbetad och med hela sitt trötta hjärta längta efter en semester. ”Going to Acapulco, gonna have som fun.”

3. The Byrds – ”My Back Pages” (1967)

Dylancovers - The Byrds

The Byrds

Kaliforniens stolthet The Byrds lyckades inte alltid med att sätta Dylans texter i rätt sammanhang, men de hade en enastående förmåga att hitta det melodiska i hans kompositioner. ”My Back Pages”, en vals från Bobs sista helakustiska, men första surrealistiska skiva, gjorde de om till rak fyrtakt och vips, så var det en av 60-talets bästa poplåtar, komplett med ringande 12-strängade gitarrer och snygg stämsång.

2. Sonic Youth – ”I’m Not There” (2007)

Dylancovers - Sonic Youth

Sonic Youth

En av de allra hemligaste låtarna, från en av 1900-talets hemligaste artister, gav namn till Todd Haynes spektakulära filmatisering av dennes liv. Texten är svårtydd, den går mest i cirklar kring den centrala meningen ”I’m not there, I’m gone”, och skulle kunna framföras på många sätt. I händerna på Sonic Youth kan en låt också förvandlas till nästan vad som helst, men de har tillräckligt med respekt för att hålla sig trogna Dylans originalinspelning (som återfinns på diverse bootlegs med outtakes från The Basement Tapes-sessionerna). Det släpiga tempot är intakt, Thurston Moores röst låter mäktigt mörk i verserna och bräckligt ljus i refrängerna, och soundet är skitigt på ett sätt som låter eget men samtidigt förvaltar arvet från Dylans legendariskt högljudda världsturné från 1966.

1. M Hederos & M Hellberg – ”You’re a Big Girl Now” (2000)

Dylancovers - M Hederos & M Hellberg

M Hederos & M Hellberg

Blood on the Tracks är Dylans mest sorgsna och bittra album och av dess tio spår är ”You’re a Big Girl Now” det allra mest sorgsna. Pophistorien är full av göra-slut-låtar, men få är i samma klass som denna. Dylan själv har alltid dementerat att skivan skulle handla om slutet på hans äktenskap med Sara ‘Sad Eyed’ Lowndes, men man behöver inte höra många textrader för att fatta vad det handlar om. Just därför har det varit ont om tolkningar av ”Blood”-låtarna, de är helt enkelt för personliga att ta sig an. Men alla tiders finaste svenska coverartister (Weeping Willows får ursäkta) M Hederos & M Hellberg, hade mod nog att spela in den.

Love is so simple,
to quote a phrase
You’ve known it all the time,
I’m learning it these days

De strippar låten på all onödig utsmyckning, endast det grundläggande, det finaste, finns kvar. Martin Hederos melodiösa piano och Mattias Hellbergs rökiga röst som melankoliskt sammanfattar perioden efter det kraschade förhållandet. Och så munspelet, det underbara munspelet, som bara gråter ut tonerna. Sorgsna kärleksballader, ja, musik överhuvudtaget, blir inte mycket vackrare än så här.

4 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Dylan Top 20 at 70

Bob Dylan 1963

Precis som en hel drös andra Dylan-fans (eller Dylanologer, om de så vill kallas) firar jag den gamle hjältens 70-årsdag idag. Dagen till ära har också en topp 20-lista med hans allra bästa låtar satts ihop (inte heller så unikt, men).

Det är min helt personliga lista, och enda kriteriet för en låt att tas med är att den är fasansfullt bra. Dess inverkan på musikhistorien, eller lyrikhistorien, har alltså ingen betydelse. Många självutnämnda förstå-sig-påare brukar ju hävda att ”Tangled Up in Blue” är Minnesota-sonens starkaste stund på skiva, kanske för att den har en känsla av sammanfattning av vad som antagligen är pophistoriens mest intressanta karriär/liv/vad man nu vill kalla det. Och visst, det ligger ju något i det, men jag håller en låt som ”I Want You” betydligt högre, inte för att texten skulle kunna mäta sig med ”Tangled…”, utan bara för att den är så otroligt jävla bra. En snärtig liten trumvirvel och så drar den smittsamma melodin igång. ”The guilty undertaker sighs…”, tre minuter i pophimlen.

Samtidigt är den allra, allra bästa Dylan-låten över elva minuter lång. Det finns inte riktigt någon logik i det. Så återigen, det är bara tjugo fantastiska låtar. Någon gång kanske jag skriver en kommentar till var och en, men idag är det bara en trevlig liten lista:

  1. Sad Eyed Lady of the Lowlands
  2. I Want You
  3. Boots of Spanish Leather
  4. I’ll Keep It With Mine
  5. Like a Rolling Stone
  6. She’s Your Lover Now
  7. Desolation Row
  8. Positively 4th Street
  9. Tomorrow is a Long Time
  10. Chimes of Freedom
  11. Queen Jane Approximately
  12. Mr. Tambourine Man
  13. One of Us Must Know (Sooner or Later)
  14. Love Minus Zero/No Limit
  15. Is Your Love in Vain?
  16. Don’t Think Twice, It’s Alright
  17. Lay Down Your Weary Tune
  18. Lay Lady Lay
  19. Visions of Johanna
  20. Tangled Up in Blue
Bob Dylan & Sara Lowndes 1965

Bob & Sara 'Sad-Eyed' Lowndes

6 kommentarer

Filed under Musik

Nytt album med The Wild Swans

The Wild Swans är ett av de där banden som väldigt få känner till, men verkligen älskas av de som haft turen att upptäcka dem. Sångaren och låtskrivaren Paul Simpson har kopplingar till Liverpool-banden Echo & the Bunnymen och Teardrop Explodes, men frågan är om han inte alltid varit ett strå vassare än både Ian McCulloch och Julian Cope. Problemet är bara att hans band aldrig spelat in ett helgjutet album. I alla fall inte förrän nu, 2011.

The Wild Swans - 1980-talet

The Wild Swans - tidigt 80-tal

Första singeln, ”The Revolutionary Spirit”, kom redan 1982 och var ett av decenniets absolut bästa låtar, men strax efter att den släpptes splittrades bandet – för första gången. Sex år senare skrapade Simpson ihop nytt och gammalt folk och ett album damp äntligen ner i skivbutikerna. Men Bringing Home the Ashes var inte det mästerverk som debutsingeln utlovade. ”Northern England” och ”Now and Forever” var förvisso starka låtar, men musiken lät för polerad och slätstruken. Originalmedlemmarnas insatser grumlades av inlånade studiomusiker och en produktion som gav låtarna lite för stora muskler.

The Wild Swans - Bringing Home the Ashes

Bringing Home the Ashes (1988)

En till fullängdare, Space Flower, följde året därpå, men då hade också gitarristen Jeremy Kelly lämnat bandet. Utan hans karaktäristiska spelstil förlorade bandet det sista som fanns kvar av den ursprungliga magin (även om Ian Broudie från The Lightning Seeds gjorde ett hyfsat försök att ersätta Kelly) och snart splittrades de en andra gång.

Det skulle sedan dröja ytterligare 13 år, till 2003, innan The Wild Swans blev omtalade igen. Då släpptes Incandescent, som samlade allt viktigt material från bandets första år tillsammans. Att den gjorde debutsingeln tillgänglig för en bred publik var prestation nog, men dessutom introducerade den otroliga ”No Bleeding” för världen. En ballad? En rocklåt? Eller kanske ett helt epos ihoppressat i fyra och en halv minuts pop? Jag vet inte, magi är förmodligen det bästa ordet. Låten är som en enda lång refräng, omsluten av ett stämningsfullt intro och en tårdrypande avslutning på piano. Samlingen fullbordades med de bästa spåren från Bringing Home… och Space Flowers. En oumbärlig skiva.

Incandescent - The Wild Swans

Under andra halvan av 00-talet började Simpson prata om att än en gång återförena sitt gamla band, och 2008 hade han till slut samlat tillräckligt med folk för att annonsera ut The Wild Swans återkomst. Ingen av originalmedlemmarna fanns med i uppställningen, men väl gamla vänner från Echo & the Bunnymen och Teardrop Explodes, vilket är miltals bättre än de identitetslösa studiomusikerna från svanarnas ”mellanperiod”. Våren 2009 släpptes så första singeln på nästan 20 år, den mäktiga ”English Electric Lightning”, ett smakprov som skvallrade om kommande storverk. Men i vanlig ordning gick saker och ting inte riktigt som planerat. Det kom aldrig något album under 2010, och jag började som smått tvivla på dess ankomst.  Hoppet väcktes dock igen när det rapporterades om en ny Englandsturné i mars i år. Och så dök plötsligt ett meddelande upp på TheWildSwans.co.uk igår:

The wait is now over. The new Wild Swans release ‘The Coldest Winter for a Hundred Years’ is now available for pre-order, but if you order it you will receive the download straight away.

Jag trodde inte ens att det skulle släppas, och nu sitter jag här med låtarna på min dator. Det har gått 22 år sedan förra albumet, och 31 år sedan bandet bildades. Många band existerar inte en tiondel så länge, ännu färre lyckas göra något vettigt efter så många år. Men The Wild Swans är inget vanligt band, och 30 år är ingen tid för Paul Simpson. Han har haft en vision i sitt huvud ända sedan första början, och den är fortfarande lika storslagen. För honom har bandet aldrig tagit slut, det har funnits med honom hela tiden, och på The Coldest Winter in a Hundred Years realiseras hans idéer i tretton poplåtar lika vemodiga och vackra som någonsin ”The Revolutionary Spirit” och ”Northern England”. Simpson har äntligen gjort sitt stora engelska mästerverk, med en egen plats i musikhistorien någonstans mellan Ocean Rain och Dog Man Star.

The Coldest Winter for a Hundred Years - The Wild Swans

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Grattis Morrissey!

Morrissey

I hope you won't have an unhappy birthday!

Idag fyller popguden Morrissey 52 år. Grattis! säger vi då, och tackar för alla fantastiska låtar och texter som du skapat under de senaste 30 åren.

I intervjuer brukar den hygglige gamle engelsmannen roa sig med att kalla än den ena än den andra 60-talssångerskan för sin absoluta favoritartist. Men en som alltid återkommer på hans personliga topplista är tyskamerikanska Nico. Kanske är det för att hon betydde så mycket för honom under hans uppväxt. Precis som Moz själv har Nico också anklagats omvartannat för att inte kunna sjunga eller att sjunga alldeles för tillgjort. Ointressanta synpunkter, säger jag. Vem bryr sig om hur rent de träffar tonerna när de sjunger så vackra, smarta och hjärtliga ord? För ensamvargen Steven Patrick Morrissey måste en låt som ”Afraid” varit en underbar vän.

Så, ha den äran på födelsedagen, Morran! ”You are beautiful and you are alone.”

Lämna en kommentar

Filed under Musik