Monthly Archives: september 2011

Jesus and Mary Chain – The Hardest Walk (soundtrack version)

Jesus & Mary Chain

”The Hardest Walk” heter en av de bästa låtarna på The Jesus and Mary Chains epokgörande debutskiva Psychocandy. I dagarna släpps det, precis som för femtioelva andra indieklassiker, expanderade nyutgåvor av denna och andra skivan, min personliga J&MC-favorit, Darklands. På den senare finns en alternativ version av tidigare nämnda låt som hämtats från klassiska high school-rullen Some Kind of Wonderful (för övrigt en av få filmer i genren som slapp undan en gräslig svensk titel) som jag inte kan få nog av. Rundgången på Psychocandy är förvisso cool, och än idag ganska omtumlande, men hur tuff originalversionen av ”The Hardest Walk” än låter kan jag inte undgå att glädjas åt den här lite mer sansade inspelningen. Den låter inte mesigare, bara släpigare, och gitarrerna får mullra istället för tjuta. Och framförallt så lyfter arrangemanget fram den helt underbara melodin.

Här är den, ackompanjerad av bilder från en av decenniets bättre ungdomsfilmer. Enjoy!

Lämna en kommentar

Filed under Film, Musik

Mer höst: Nicolas and the Iceni – Summer’s End

Ingen musikgenre är så svår att sticka ut i som den vi kallar singer-songwriter. Namnet skulle ju kunna betyda vad som helst, men i 99 fall av 100 är det en akustisk gitarr och en personlig, men försiktig röst, som sjunger personliga, men försiktiga texter. Ibland tar rösten lite mer plats, ibland fyller några andra instrument ut ljudbilden. Tidigare kunde det vara piano eller stråkar, och ett munspel förstås, idag är det lika vanligt med en synth, eller bara lite elektroniskt blippande. Men oavsett vilket, så låter det mesta väldigt snarlikt. Det kan vara en kvinna eller en man som sjunger, de kan slå hårt eller plocka försiktigt på gitarren, men de lyckas sällan ta sig ut ur sitt lilla fack.

Nicolas and the Iceni

Nicolas and the Iceni

Nicolas and the Iceni ligger farligt nära gränsen till generisk singer-songwriter, men jag uppskattar deras klassiskt engelska folksound, det hörs i både gitarrspel och övrig instrumentering att de lyssnat mycket på Nick Drake och gänget kring Fairport Convention. Men jag vet inte, kanske är det bara den mysigt melankoliska videon till ”Summer’s End” som lurar mig att tro att de är mer speciella än vad de egentligen är. I en genre där det är nästintill omöjligt att göra någonting originellt krävs det ibland något visuellt för att märkas. Och det har i alla fall Nicolas and the Iceni tagit tillvara på, dessutom med perfekt timing, när hösten definitivt är här och sommaren ett minne blott. Debutskivan, Narrow Road to the Deep North, släpptes i våras på Holyground, för den som vill höra mer. Själv väntar jag mest på nästa video.

2 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor

Library Tapes – Musik för kalla morgnar och varma böcker

Musik för bokläsning är inte det lättaste. Visst, hemma i lägenheten fungerar tystnaden fint som ackompanjemang till orden, men på tåg och bussar, bland högljudda medpassagerare, vill åtminstone jag ha något som tystar ner omgivningen. Ibland går det bra med vilken popmusik som helst, men helst ska det vara något som inte stör läsandet. Gärna någonting instrumentalt. Klassisk musik är trevligt, men den får inte vara för komplex, så den tar över. Postrock kan vara okej, men de där hårdare partierna tenderar att distrahera snarare än förhöja läsupplevelsen.

Höstluft - Library Tapes

Har jag väl hittat någon passande musik, låter jag den gärna spelas från början till slut, och om igen, tills jag plöjt boken. Med det här följer att vissa album för mig är starkt förknippade med specifika romaner, de har blivit mina alldeles egna bokljudspår. Svenska enmansbandet Library Tapes hade antagligen inte en tanke på Den allvarsamma leken när han spelade in sitt album Höstluft. Men varje gång jag hör det repetitiva pianot och de atmosfäriska bakgrundsljuden, tänker jag på Arvid och Lydia, på deras sorgliga kärlekshistoria. Och när ”Dis dagg dimma” når mina öron ser jag paret framför mig, lämnandes ett tomt café, på väg mot lägenheten vid Johannes kyrkogård.

På Johannes kyrkogård

För inte så länge sedan hade jag nöjet att få läsa Gun-Britt Sundströms underbara parafras på nämnda bok, För Lydia, under ett par morgnar på tåget till jobbet. Samtidigt smektes mina trumhinnor av Library Tapes efterföljande skiva, Sketches. Och nu kan jag inte höra låtar som ”First Day of Spring” och ”Fields” utan att föreställa mig Lydia, ensam och bitter ute på landsbygden, längtandes efter sitt gamla liv, och Arvid, olycklig i stan.

Sketches - Library Tapes

Oavsett om Library Tapes har läst den snart hundraåriga boken, eller dess sextio år yngre parafras, så finns det ett vemod i hans musik som klingar perfekt med den kortfattade, sorgsna tonen i berättelsen. Det är inga storslagna, smäktande stråkar, inga överdådiga arrangemang. Bara ett ensamt ekande piano, och ibland en knarrande fiol, som spelar de enklaste toner, om och om igen. Allt medan Lydia och Arvid möts, och skiljs, och möts, och skiljs, igen och igen…

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Musik

Widowspeak

Widowspeak playing live

Någonstans mellan Dum Dum Girls mullrande garagepop och Veronica Falls något luftigare variant befinner sig Widowspeak. De har dessutom en sångerska vars röst liknar både Cat Powers och Hope Sandovals. På pappret en ren fullträff, men tyvärr saknar debutskivan från i somras de där riktigt bra låtarna som kan föra upp dem i samma liga som tidigare nämnda artister. De är dock inte långt efter, och bristen på dalar kompenserar mer än väl för de uteblivna topparna.

Widowspeak hör, liksom ett otal andra omskrivna popband, hemma i Brooklyn, men den mörka, stämningsfulla atmosfären i deras musik vill jag gärna tro kommer någon annanstans ifrån. Två tredjedelar av dem, sångerskan/låtskrivaren Molly Hamilton inkluderad, är nämligen uppvuxna i Twin Peaks-land, nordvästra USA, eller närmare bestämt mellersta Washington. ”Det finns något i de där skogarna, ett mörker, ett väsen”, och det ekar i varenda en av dessa låtar, vare sig de heter ”Half Awake”, ”Ghost Boy” eller ”In the Pines”. Widowspeak är ljudet av ett popband som kör längs oändliga skogsvägar, passerandes gamla pappersbruk, sågverk och hundratusentals majestätiska granar.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Veronica Falls – Starry Eyes (cover #10)

Jag fortsätter min egen Veronica Falls-hajp. Här kan vi se dem framföra en cover på ”Starry Eyes”, ursprungligen inspelad av galenpannan Roky Erickson – ni vet, han som älskas av alla från indiepopare till hårdrockare till raggare. Precis som den bästa sortens popmusik brukar låta, känns Veronica Falls version lättviktig och tung, vemodig och glad på samma gång. Allt går i dur, men det känns som moll. Det är bitterljuvt som en solig söndagseftermiddag i september.

Den som gillar vad de hört hittills av Veronica Falls, inklusive denna cover, kan förbeställa debutalbumet här – och få en bonus-CD med BARA covers på köpet. I know I will!

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Fyra fina spellistor (Hej då R.E.M.)

I veckan splittrades R.E.M., efter 31 år tillsammans (precis som undertecknad bildades de i april 1980). Det är inte många band som håller ihop så länge, och de som ens fortsätter vara intressanta efter halva den tiden kan förmodligen räknas på handens fem fingrar. Men R.E.M. klarade det. Nästan i alla fall. De sista tre skivorna var mediokra, rentav tråkiga, men ända fram till och med 2001 års Reveal var de fortfarande intressanta. Kanske är det synd att de inte la av redan då, men om det är något de sista tio åren medförde så är det vetskapen om att de inte hade mer att ge. Det kan låta konstigt, de flesta band mår bättre av att leva snabbt och dö unga, men inte R.E.M. Nej, de fortsatte att bara utvecklas och utvecklas under så många år att en plötslig splittring hade krossat åtminstone mitt pophjärta. Nu slipper vi tänka på all den fantastiska musik som kunde ha varit, eftersom vi fått inblickar i den, med den uttröttade softrocken på Around the Sun och de mjäkiga försöken till punk på Accelerate och Collapse Into Now. För mig var det precis rätt tillfälle för bandet att sluta spela, och veckan som gått har spenderats med att tacksamt, och utan nostalgi, lyssna på de gamla mästerverken.

Här kommer fyra spellistor från bandets hela karriär:

I.R.S.

R.E.M. 1983

De första fem albumen släpptes på I.R.S. Records, och inflytandet de haft på amerikansk indie i allmänhet är inget annat än enormt. Men än viktigare, skivorna låter lika fantastiska idag. Lyssna bara på Reckoning från 1984.

Out of Automatic for the Green

R.E.M. 1991

Efter flera år som den anemiska collegerockens förgrundsfigurer, tog de 1989 klivet till ett stort bolag. Men till skillnad från många andra 80-talsband, där samma kliv blev till en bredbent stadiumrockpose, så grävde R.E.M. ner sig i introvert folkmusik. Med akustiska gitarrer, mandoliner, dragspel och cembalor, spelade de in några av 1900-talets allra finaste sånger. Automatic for the People (1992) är deras absoluta klimax, men även på Green (1989) och Out of Time (1991) gömmer sig ett antal tidlösa klassiker.

The Great Beyond

R.E.M. 1998

Efter att ha nått toppen kan det, som bekant, bara gå utför. Men vägen ner blev en lång, och ibland också hisnande vacker, resa. Många av de bästa låtarna är Michael Stipes personliga, tonsatta avsked. Den sparsmakade ”Let Me In”, framförd med bara en ensamt skrikande elektrisk gitarr och en orgel, på bästa Velvet Underground-manér, är tillägnad Kurt Cobain. ”Falls to Climb” är ett kärleksfullt tack till trumslagare Bill Berrys för hans första 15 år med bandet, utsmyckat med tårdrypande synthar. Och om bandet skulle valt att runda av karriären med en konsert, skulle ”Leave” varit det naturliga valet för sista extranumret. Ett dånande, larmande och bitterljuvt farväl.

The Very Very Best of

R.E.M. live

Och till sist, det bästa av det bästa. Bandets allra, allra starkaste stunder samlade i en spellista. En resa bland 25 små mästerverk, från 1983 till 2001.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Dum Dum Girls – Play With Fire (cover #9)

Play With Fire - Dum Dum Girls

Av alla de tusentals Rolling Stones-covers som spelats in under åren är det inte många som varit särskilt lyckade. Britpop-eran borde till exempel producerat några lyckade tolkningar, men nej. Från norr till söder, från Oasis (”Street Fighting Man”) till Shed Seven (”Jumpin’ Jack Flash”), försökte de alla – de som borde varit experter i ämnet – förgäves. Kanske var det för att de prompt skulle ge sig på bandets största rockdängor. Ni vet, de där rökarna som fortfarande funkar idag, 45 år senare, för att de låter så uppfriskande primitiva, underproducerade och lagom svängiga. Kaliforniska Dum Dum Girls undviker den fällan och väljer den (musikaliskt) mjuka balladen ”Play With Fire”, som de fullkomligt kör över med sin ångvält till feedback-pop.

  Don’t you play with me,
  ‘cause you’re playing with fire

Nä, vi ska inte leka med elden. Och det råder inget tvivel om att Dee Dee, och hela Dum Dum Girls, brinner. Brinner lika mycket som Stones, Jesus & Mary Chain, Ronettes, eller vilka de än jämförs med, någonsin gjorde.

Dum Dum Girls är för övrigt ett av många bra band som släpper skivor i höst. Om en vecka är Only in Dreams ute i butikerna, både fysiska och nätbaserade, men läckor finns redan ute på tuben.

1 kommentar

Filed under Covers, Musik