Fyra fina spellistor (Hej då R.E.M.)

I veckan splittrades R.E.M., efter 31 år tillsammans (precis som undertecknad bildades de i april 1980). Det är inte många band som håller ihop så länge, och de som ens fortsätter vara intressanta efter halva den tiden kan förmodligen räknas på handens fem fingrar. Men R.E.M. klarade det. Nästan i alla fall. De sista tre skivorna var mediokra, rentav tråkiga, men ända fram till och med 2001 års Reveal var de fortfarande intressanta. Kanske är det synd att de inte la av redan då, men om det är något de sista tio åren medförde så är det vetskapen om att de inte hade mer att ge. Det kan låta konstigt, de flesta band mår bättre av att leva snabbt och dö unga, men inte R.E.M. Nej, de fortsatte att bara utvecklas och utvecklas under så många år att en plötslig splittring hade krossat åtminstone mitt pophjärta. Nu slipper vi tänka på all den fantastiska musik som kunde ha varit, eftersom vi fått inblickar i den, med den uttröttade softrocken på Around the Sun och de mjäkiga försöken till punk på Accelerate och Collapse Into Now. För mig var det precis rätt tillfälle för bandet att sluta spela, och veckan som gått har spenderats med att tacksamt, och utan nostalgi, lyssna på de gamla mästerverken.

Här kommer fyra spellistor från bandets hela karriär:

I.R.S.

R.E.M. 1983

De första fem albumen släpptes på I.R.S. Records, och inflytandet de haft på amerikansk indie i allmänhet är inget annat än enormt. Men än viktigare, skivorna låter lika fantastiska idag. Lyssna bara på Reckoning från 1984.

Out of Automatic for the Green

R.E.M. 1991

Efter flera år som den anemiska collegerockens förgrundsfigurer, tog de 1989 klivet till ett stort bolag. Men till skillnad från många andra 80-talsband, där samma kliv blev till en bredbent stadiumrockpose, så grävde R.E.M. ner sig i introvert folkmusik. Med akustiska gitarrer, mandoliner, dragspel och cembalor, spelade de in några av 1900-talets allra finaste sånger. Automatic for the People (1992) är deras absoluta klimax, men även på Green (1989) och Out of Time (1991) gömmer sig ett antal tidlösa klassiker.

The Great Beyond

R.E.M. 1998

Efter att ha nått toppen kan det, som bekant, bara gå utför. Men vägen ner blev en lång, och ibland också hisnande vacker, resa. Många av de bästa låtarna är Michael Stipes personliga, tonsatta avsked. Den sparsmakade ”Let Me In”, framförd med bara en ensamt skrikande elektrisk gitarr och en orgel, på bästa Velvet Underground-manér, är tillägnad Kurt Cobain. ”Falls to Climb” är ett kärleksfullt tack till trumslagare Bill Berrys för hans första 15 år med bandet, utsmyckat med tårdrypande synthar. Och om bandet skulle valt att runda av karriären med en konsert, skulle ”Leave” varit det naturliga valet för sista extranumret. Ett dånande, larmande och bitterljuvt farväl.

The Very Very Best of

R.E.M. live

Och till sist, det bästa av det bästa. Bandets allra, allra starkaste stunder samlade i en spellista. En resa bland 25 små mästerverk, från 1983 till 2001.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s