Library Tapes – Musik för kalla morgnar och varma böcker

Musik för bokläsning är inte det lättaste. Visst, hemma i lägenheten fungerar tystnaden fint som ackompanjemang till orden, men på tåg och bussar, bland högljudda medpassagerare, vill åtminstone jag ha något som tystar ner omgivningen. Ibland går det bra med vilken popmusik som helst, men helst ska det vara något som inte stör läsandet. Gärna någonting instrumentalt. Klassisk musik är trevligt, men den får inte vara för komplex, så den tar över. Postrock kan vara okej, men de där hårdare partierna tenderar att distrahera snarare än förhöja läsupplevelsen.

Höstluft - Library Tapes

Har jag väl hittat någon passande musik, låter jag den gärna spelas från början till slut, och om igen, tills jag plöjt boken. Med det här följer att vissa album för mig är starkt förknippade med specifika romaner, de har blivit mina alldeles egna bokljudspår. Svenska enmansbandet Library Tapes hade antagligen inte en tanke på Den allvarsamma leken när han spelade in sitt album Höstluft. Men varje gång jag hör det repetitiva pianot och de atmosfäriska bakgrundsljuden, tänker jag på Arvid och Lydia, på deras sorgliga kärlekshistoria. Och när ”Dis dagg dimma” når mina öron ser jag paret framför mig, lämnandes ett tomt café, på väg mot lägenheten vid Johannes kyrkogård.

På Johannes kyrkogård

För inte så länge sedan hade jag nöjet att få läsa Gun-Britt Sundströms underbara parafras på nämnda bok, För Lydia, under ett par morgnar på tåget till jobbet. Samtidigt smektes mina trumhinnor av Library Tapes efterföljande skiva, Sketches. Och nu kan jag inte höra låtar som ”First Day of Spring” och ”Fields” utan att föreställa mig Lydia, ensam och bitter ute på landsbygden, längtandes efter sitt gamla liv, och Arvid, olycklig i stan.

Sketches - Library Tapes

Oavsett om Library Tapes har läst den snart hundraåriga boken, eller dess sextio år yngre parafras, så finns det ett vemod i hans musik som klingar perfekt med den kortfattade, sorgsna tonen i berättelsen. Det är inga storslagna, smäktande stråkar, inga överdådiga arrangemang. Bara ett ensamt ekande piano, och ibland en knarrande fiol, som spelar de enklaste toner, om och om igen. Allt medan Lydia och Arvid möts, och skiljs, och möts, och skiljs, igen och igen…

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Musik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s