Månadsarkiv: oktober 2011

Nu blommar asfalten – Tintin äntligen på vita duken

I helgen är det fullt upp med Uppsala Kortfilmfestival och en del annat, men snart ska jag försöka se Tintin-filmen och kanske skriva någon liten kommentar.

Haddock dricker - Enhörningens hemlighet

Ett glas på det, Tintin?

Just nu är jag mest osäker på om man ska se filmen med svenskt eller engelskt tal. Känner jag den förutsägbara svenska filmindustrin rätt – och det gör vi väl alla – kommer de svenska insatserna inte vara några höjdare.Varken Tomas Bolme, Åke Lindström eller Bert-Åke Varg är ju ens med. Ändå är det med svenska röster man alltid hört Tintin, Haddock och Dupondtarna. Och annars ska det väl vara originalspråket franska? Jag menar, Milou med namnet Snowy? Nä, tror inte det.

Recensionerna ser ut ungefär som förväntat, medel- eller ganska höga betyg i de flesta fall. DN delar ut en trea, UNTAftonbladet och Expressen fyror. Cinema är lite mer skeptiska. SvD däremot delar ut näst högst betyg, på sin egna sexgradiga skala. Tyvärr visar recensent Jan Söderqvist upp en otrolig okunnighet när han i början av texten ger sig på att sammanfatta den historiska bakgrunden till de seriealbum som filmen bygger på. Han verkar ha fått en hel del om bakfoten, även om vissa saker han skriver stämmer. Men om man är osäker på historien bakom, varför inte då bara hålla sig till att diskutera filmen? Pinsamt!

Här finns lite bättre information om författaren Hergés tveksamma bakgrund, och hur han senare kom att forma betydligt mer sympatiska och välgrundade åsikter, och också förmedlade dessa genom Tintin-albumen.

Läs också Davids trevliga artikel på Filmmedia.

2 kommentarer

Under Film

Real Estate – som en dagdröm

Real Estate har just släppt ett riktigt trevligt album, som lär dyka upp på många årets bästa-listor, och nu kommer de till Sverige och spelar också. Men jag kan inte säga att jag känner något särskilt sug efter att se dem live. Inte för att jag inte gillar dem, utan mest bara för att musiken är så händelselös. Den tuffar på i sin egen monotona takt, utan att det egentligen händer så mycket mellan låtarnas början och slut. Tänk er en lite mer fartfylld version av Mystic Chords of Memory, men utan refränger, eller en enda lång nerslöad Byrds-vers. Det är lojt midtempo, med loja stämmor och loja gitarrer. I fel händer kunde det blivit tråkigt, men även om det saknas hitmelodier så etsar sig Real Estate ändå fast i medvetandet, som en långsam, behaglig dagdröm. Musik gjord för avslappnade resor i passagerarsätet.

Lämna en kommentar

Under Musik, Musikvideor

Burst into heaven, kissing the cotton clouds

Stay young, stay beautiful! Det var 1988, och efter att ha harvat runt i ett par år tog Stone Roses plötsligt steget från att vara mediokra till att rättmätigt kallas världens bästa band. ”Sally Cinnamon” hintade om storverk, och med ”Elephant Stone” blommade de ut.

Sedan kom debutalbumet och infriade alla förväntningar och lite till. Visst, Ian hade vissa problem med att sjunga live, men vilket jävla band de var! Melodierna, svänget, Ians apgång, Manis Pollock-bas, Renis otroliga trummande, Johns skimrande gitarrslingor. Oj oj oj!

Lämna en kommentar

Under Musik

I’m on a tightrope, baby

Stone Roses kan stoltsera med att ha spelat in ett av tidernas tre bästa album, kanske det allra bästa, men det var över 20 år sedan nu, och uppföljaren var långt ifrån lika helgjuten. Tyvärr hann jag aldrig se dem live, mest bara för att jag inte hade åldern inne (även om jag hellre skyller på att jag låg hemma med feber och extrem halsfluss kvällen när de spelade i Stockholm senast – för övrigt också min 15-årsdag). Frågan som jag, och säkert tusentals andra gamla fans, ställer sig nu är förstås om man ska se dem live nästa år eller bara låtsas som att återföreningen inte hänt.

Svårt. Kanske kan man göra både och, och försöka separera det nya från det gamla? Men trots allt vore det ju mest för att höra de gamla klassikerna som jag skulle gå och se dem…

För att ytterligare komplicera frågan har vi ju det faktum att de goda stenrosorna inte var ett helt stabilt liveband. Visst, Reni/Mani/John är förmodligen den bästa trummisen/basisten/gitarristen som popvärlden skådat, och inte bara som individuella musiker, utan som del av en himmelsk helhet – men i alla gamla liveklipp som finns att skåda på DVD och YouTube låter ju frontmannen Ian Brown till 90% som en katastrof.

Men vem vet, kanske har han blivit en bättre sångare efter sina år som soloartist, och kanske har Squires överdrivna kärlek till sitt eget gitarrspel mattats av sedan slutet av 90-talet?

Men ändå, musiken har förtjänat sin alldeles egna plats i mitt hjärta, och vad händer om jag plockar ut den därifrån för lite konstgjord andning? Kommer den dö för gott då?

Are we etched in stone,
or just scratched in the sand?

The Stone Roses - när det begav sig 1989

Stone Roses - när det begav sig

 

Lämna en kommentar

Under Musik

En dag – filmen alltså

Filmmedia har jag skrivit en liten recension av En dag. Ni vet, filmatiseringen av David Nicholls fina bok. Såg den ikväll och hade en trevlig stund, men som alltid med böcker som blir film känner man sig lite snuvad på innehållet. Var tog alla fina, roliga, hjärtskärande scener vägen?

En dag (One Day) - filmen

Em & Dex

Ser ut som att DN och SvD:s recensenter tycker ungefär likadant, medan Expressens, som inte läst boken, är mer positiv.

Lämna en kommentar

Under Film

Kärlek, pop och död – Veronica Falls

Veronica Falls - Debutalbumet

Det finns ett mörker i Veronica Falls mjuka pop som gör den fullkomligt oemotståndlig. Lurpassande gitarrer som går från total tystnad till hysterisk attack och tillbaka igen, möten mellan ljusa och mörka stämmor, spöklika texter och atonala ackord i de mest harmoniska av låtar. Och skivomslaget, som hämtat ur en skräckfilm från sent 70- eller tidigt 80-tal, och Roxannes och Marions blodröda instrument.

Men de blir aldrig ”Death Valley ’69” eller ”European Son”, det taggiga och farliga ligger bara som en skugga över de välkomponerade låtarna. De unga skottarna har säkert lyssnat på både Sonic Youth och Velvet Underground, men i musiken hörs också ekon av riktigt mjuk tweepop och artister som Dear Nora och Best Coast/Vivian Girls. Kanske ingen unik kombination, men precis som de bästa banden är Veronica Falls mer än summan av sina (i och för sig fantastiska) influenser.

Veronica Falls recension

Det självbetitlade debutalbumet svämmar över av utsökta små poppärlor som alla handlar om kärlek eller död (eller både och). Första spåret ”Found Love in a Graveyard” sätter tonen med olycksbådande gitarrkomp, dånande trummor och öppningsraderna:

Get on my bike
and I ride and I ride
and I’ll never be found again

På den vägen fortsätter skivan sin resa, ända in i popevigheten. ”Misery” är lika bitterljuv som titeln antyder och avslutas med en a cappella-vers som låter kyrkokör och internatskola och Picnic at Hanging Rock. Därefter dundrar ”Bad Feeling” in, med ett intro som kan få vilken indiepopare som helst att jubla och sträcka sig efter luftgitarren, och samma sak med söta vänskapsförklaringen ”Stephen” och dess fastetsande ”All Apologies”-slinga. Men allra starkast lyser avslutande sjärntrion ”Wedding Day”, en bitsk kommentar till exets förestående bröllop, ”Veronica Falls” (låten alltså), en vemodig liten ballad, och den rent majestätiska ”Come On Over”.

Den sistnämnda har funnits ute i ett par månader nu, och känns redan som en modern indieklassiker. En sån där låt som på egen hand kan sammanfatta en hel skiva, ett helt band, till och med en hel musikstil. Mjukt möter hårt, ballad möter frenetisk punk, ”crimson and clover”, Roxannes och James röster och gitarrer i perfekt symmetri. Veronica Falls är popmusik att dö för.

4 kommentarer

Under Musik

Vila i frid, Bert

Bert Jansch

Idag tar vi farväl av Bert Jansch, en av de finaste folksångare och gitarrister vi skådat, som lämnade världen i lungcancer. Han var en förebild för så gott som alla unga allvarliga män med gitarrer på 60- och 70-talet. Nick Drake, Neil Young, Paul Simon – alla stod de i skuld till den gode engelsmannen, och med andra ord finns det inte en enda modern singer-songwriter som inte, direkt eller indirekt, influerats av honom. Dessutom var Johnny Marr ett stort fan, vilket hörs i hans oefterhärmeliga jangelversion av folksångarnas gitarrspel.

Jansch har spelat in mängder av album, både solo och med bandet Pentangle, men är det ett enskilt verk han kommer kommas ihåg för, så är det ”Needle of Death”. En liten visa på tre minuter med underbart gitarrplock och den sorgligaste texten över den vackraste av melodier.

When sadness fills your heart
And sorrow hides the longing to be free
When things go wrong each day

Ett par sorgligare och mer avväpnande öppningsrader har knappt skrivits. Tack för att du författade dem, och tusen andra vackra ord, Bert.

När Neil Young var som mest deprimerad, en bit in på 70-talet, lånade han både ackord och melodi från ”Needle” till den ringlande, vindlande vackra ”Ambulance Blues”:

1 kommentar

Under Musik

Le feu follet

Kan inte sluta tänka på Tag mitt liv. Den här scenen är otroligt snyggt komponerad, så sorglig, så obehagligt vacker. Inte en replik på flera minuter, bara Saties vemodiga piano, och Alains blickar på människorna som passerar. Svetten lackar i pannan. Någon börjar titta oroligt på honom. Och så är det glaset, glaset han inte får dricka, han inte ska dricka, han inte kan låta bli att dricka.

Gillar du vad du ser, rekommenderar jag den fantastiska boxen med Louis Malle-filmer, utgiven av Atlantic Film i Sverige. Essential viewing, som det heter.

Lämna en kommentar

Under Film

Septembers filmer – en liten genomgång

Många musikinlägg har det blivit på sistone, men det var ett tag sedan jag skrev något om film. För att råda bot på detta tänkte jag lite kort gå igenom ett par av de filmer jag sett under månaden som gick. Allt som allt hanns det med 25 stycken, men då var nästan hälften kortfilmer (sedda på alltid lika mysiga Fyrisbiografen). Så, utan vidare besvär, det här var septembers:

Sämsta – En enkel till Antibes. Svenska tidningar har gjort en stor affär av Sven-Bertil Taubes prestation, och visst är han duktig, men vad hjälper det en i övrigt genomkass film? Övriga skådisars insatser pendlar mellan mediokra och skitdåliga, och scenerna med den countryälskande new age-prästen är så pinsamma att man baxnar. Men allra värst är banne mig att Richard Hobert, efter så många år som verksam regissör, ändå inte kan hålla sig borta från svensk films allra mest utslitna och tomma replik:
– Vad fan håller du på med?

En enkel till Antibes

Främlingar på tåg - Rebecca Ferguson och Sven-Bertil Taube

Bästa – Tag mitt liv (Le feu follet). Fransk tragik när den är som allra bäst. Maurice Ronet spelar med bravur den existentiellt grubblande Alain som rymmer från en avgiftningsklinik för att bestämma sig om livet är värt att leva eller inte. De svartvita Parisbilderna, ackompanjerade av Erik Saties ”Gymnopedie #1” och ”Gnossienne #1”, är oemotståndliga, och det märks att Louis Malle känner starkt med sin huvudperson, trots dennes distans till allt och alla omkring sig. När Alain får en ångestattack inne på Café de Flore drabbar det tittaren totalt. Det är en på samma gång stark, vacker och sorglig film. Av någon anledning nämns Malle sällan i samma andetag som Truffaut och Godard när det pratas franska nya vågen, men han är en minst lika bra regissör, och Tag mitt liv en av hans främsta verk.

Tag mitt liv (Le feu follet)

Maurice Ronet i ett regnigt Paris

Besvikelse – Spionen måste dö (The Deadly Affair). Spiondrama baserat på John le Carré-roman, regisserat av Sidney Lumet, med James Mason, Simone Signoret, Maximilian Schell och Harriet Andersson i några av rollerna. På pappret kan det ju knappt bli bättre, men tyvärr är det inte mycket som stämmer i genomförandet. Harriet är en av de bästa svenska skådespelarna genom tiderna, men någon vidare engelska pratar hon inte, det blir liksom bara fel tonläge. Det är egentligen symtomatiskt för hela filmen, den slår aldrig an rätt ton. De regngråa miljöerna, det råa våldet och spänningarna mellan Andersson och Mason skär sig helt med filmens i övrigt klämkäcka ton. Och vilken duktig spion väljer att samarbeta med en narkoleptisk polis? En småfånig bagatell som i rätt händer kunde blivit något helt annat.

Spionen måste dö (The Deadly Affair)

James, Harriet och Maximilian

Roligaste – Bridesmaids. ”Tjejfilm”, hävdar många. Universellt rolig film, säger jag. Som så många andra framstående amerikanska komiker kommer Kristen Wiig från Saturday Night Live, men till skillnad från de flesta av hennes programkollegor ror hon sin film hela vägen i hamn. Visst, det blir lite rörigt på slutet, och ett par saker i handlingen reds aldrig ut, men dynamiken mellan Wiig, Rose Byrne och Maya Rudolph är tillräckligt stark för att hålla intresset uppe från början till slut. Och så tycker jag ju om Wiigs karaktär tillräckligt för att skratta med hela hjärtat, även åt de plumpaste av skämt – en grundförutsättning som de flesta komedier missar.

Bridesmaids

Joråsatte, verkligen kul att ni funnit varann!

Uppfyllan av förväntningar – Submarine. Kombinationen brittisk socialrealism och Wes Andersons stiliserade filmspråk skulle lätt kunna falla platt, men Submarine visade sig vara bättre än jag hoppats på. Niklas sammanfattar den fint på A bit part in your life.

Submarine

Dufflar! Popluggar!

Feelgood – Niceville. DN:s Eva af Geijerstam beklagar sig över att Niceville inte visar mer av vad som hände i det amerikanska samhället i stort under 1960-talet, men det är ju just det som är filmens poäng. Den historien har vi, hur viktig den än är, redan sett ett otal gånger. Här får vi bara följa vad som händer i hemmen, där svarta hembiträden passar upp på odrägliga vita hemmafruar och deras barn. Inga demonstrationer, inga starka tal inför folkmassorna, bara bridgespel, bakning och matlagning. Hur ofta har historien skildrats ur denna synvinkel på vita duken? Inte tillräckligt ofta, i alla fall. Sedan innehåller Niceville ett antal ganska stereotypa karaktärer, men det kan man leva med när utförandet i övrigt är så starkt. Extra plus för de skickliga skådespelarna, alla – från gamla pålitliga Sissy Spacek till nyare förmågor som Emma Stone, Viola Davis och Bryce Dallas Howard – gör fantastiskt ifrån sig. En extra eloge också till Jessica Chastain som den ensamma Celia Foote, en helt annan roll än den hon gjorde i Terrence Malicks The Tree of Life.

Niceville - The Help

Niceville - I skuggan av bridgespelarna

7 kommentarer

Under Film

Mark Kozelek – Send in the Clowns (cover #11)

I kategorin oväntade coverversioner är Mark Kozelek okrönt kung. Pophistoriens mest sorgsna albumtrio följde han upp med en Kiss-cover (”Shock Me”), och karriären har sedan kantats av coveralbum på så skilda artister som AC/DC och Modest Mouse. Men det har aldrig varit ploj. Mark har min oändliga respekt, dels som ren alkemist (varken Kiss eller AC/DC är ju, som bekant, vatten värda), men också för att han undviker original som ligger för nära den egna musiken (möjligen med undantag av enstaka Neil Young-livecovers). Han har inte spelat in några låtar av Nick Drake eller Leonard Cohen, eller knappt någon melankolisk singer-songwriter alls (nej, John Denver kan inte kallas melankolisk). Det skulle bara säga något vi redan visste om hans musik, och inte föra lyssnarna en millimeter närmare artisten.

Häromåret släpptes Finally, ett album som samlar några av de rariteter Kozelek släppt på diverse samlings-, hyllnings- och välgörenhetsskivor. Här tacklar han några förhållandevis moderna artister, som Low och Will Oldham, och nog låter det trevligt, men också lite intetsägande. Det är väl självklart att han är besläktad med andra 90-talsdysterkvistar. Höjdpunkten är istället hans version av en nästan 40 år gammal musikallåt, ”Send in the Clowns”. Den skrevs av Stephen Sondheim i början av 70-talet för Broadway-produktionen A Little Night Music. Musikaler är bland det värsta jag vet, och ungefär så långt från Kozeleks lågmälda musik man kan komma, men sånt är oviktigt i sammanhanget. För det handlar ju inte om regelrätta covers. Bäst vore kanske om hans tolkningar kallades någonting annat, eftersom det oftast bara är texten som överhuvudtaget har något med originalen att göra.

De 12 apornas armé omnämns ofta som en nyinspelning av Terrassen (La jetée), men även om Terry Gilliams film har grundidén gemensamt med Chris Markers 28 minuter långa stillbildsserie, så skulle jag nog kalla dem för två skilda verk. Gilliam såg något i Terrassen som han gillade, men väl överfört till hans egen värld kunde det lika gärna varit en originalidé. Likadant är det med Kozeleks nytolkningar. Han kan ha hört något i en låttext och tagit det till sitt hjärta, men när orden sedan uttalas av honom är det som att han talar ett helt annat språk.

Men varför då spela in andras låtar och inte enbart sina egna? Tja, det är väl som med influenser, man kan inte riktigt styra över det. Kozelek är uppväxt på rockballader och musikalsånger. I hans egna musik har den bakgrunden sedan filtrerats genom såväl 80-talets indievåg som mer komplex lyrik och poesi, men det är inte svårt att förstå var det sentimentala och nästintill melodramatiska i hans egna kärlekstexter kommer från. Och ibland råkar det sig så att ett filter faller bort och en låt från förr tittar fram. Och den kan heta ”Send in the Clowns”, ”If You Want Blood” eller något helt annat, det spelar ingen roll, som lyssnare är jag bara tacksam att ha kommit Mark Kozelek lite, lite närmare.

Lämna en kommentar

Under Covers, Musik