Mark Kozelek – Send in the Clowns (cover #11)

I kategorin oväntade coverversioner är Mark Kozelek okrönt kung. Pophistoriens mest sorgsna albumtrio följde han upp med en Kiss-cover (”Shock Me”), och karriären har sedan kantats av coveralbum på så skilda artister som AC/DC och Modest Mouse. Men det har aldrig varit ploj. Mark har min oändliga respekt, dels som ren alkemist (varken Kiss eller AC/DC är ju, som bekant, vatten värda), men också för att han undviker original som ligger för nära den egna musiken (möjligen med undantag av enstaka Neil Young-livecovers). Han har inte spelat in några låtar av Nick Drake eller Leonard Cohen, eller knappt någon melankolisk singer-songwriter alls (nej, John Denver kan inte kallas melankolisk). Det skulle bara säga något vi redan visste om hans musik, och inte föra lyssnarna en millimeter närmare artisten.

Häromåret släpptes Finally, ett album som samlar några av de rariteter Kozelek släppt på diverse samlings-, hyllnings- och välgörenhetsskivor. Här tacklar han några förhållandevis moderna artister, som Low och Will Oldham, och nog låter det trevligt, men också lite intetsägande. Det är väl självklart att han är besläktad med andra 90-talsdysterkvistar. Höjdpunkten är istället hans version av en nästan 40 år gammal musikallåt, ”Send in the Clowns”. Den skrevs av Stephen Sondheim i början av 70-talet för Broadway-produktionen A Little Night Music. Musikaler är bland det värsta jag vet, och ungefär så långt från Kozeleks lågmälda musik man kan komma, men sånt är oviktigt i sammanhanget. För det handlar ju inte om regelrätta covers. Bäst vore kanske om hans tolkningar kallades någonting annat, eftersom det oftast bara är texten som överhuvudtaget har något med originalen att göra.

De 12 apornas armé omnämns ofta som en nyinspelning av Terrassen (La jetée), men även om Terry Gilliams film har grundidén gemensamt med Chris Markers 28 minuter långa stillbildsserie, så skulle jag nog kalla dem för två skilda verk. Gilliam såg något i Terrassen som han gillade, men väl överfört till hans egen värld kunde det lika gärna varit en originalidé. Likadant är det med Kozeleks nytolkningar. Han kan ha hört något i en låttext och tagit det till sitt hjärta, men när orden sedan uttalas av honom är det som att han talar ett helt annat språk.

Men varför då spela in andras låtar och inte enbart sina egna? Tja, det är väl som med influenser, man kan inte riktigt styra över det. Kozelek är uppväxt på rockballader och musikalsånger. I hans egna musik har den bakgrunden sedan filtrerats genom såväl 80-talets indievåg som mer komplex lyrik och poesi, men det är inte svårt att förstå var det sentimentala och nästintill melodramatiska i hans egna kärlekstexter kommer från. Och ibland råkar det sig så att ett filter faller bort och en låt från förr tittar fram. Och den kan heta ”Send in the Clowns”, ”If You Want Blood” eller något helt annat, det spelar ingen roll, som lyssnare är jag bara tacksam att ha kommit Mark Kozelek lite, lite närmare.

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s