Septembers filmer – en liten genomgång

Många musikinlägg har det blivit på sistone, men det var ett tag sedan jag skrev något om film. För att råda bot på detta tänkte jag lite kort gå igenom ett par av de filmer jag sett under månaden som gick. Allt som allt hanns det med 25 stycken, men då var nästan hälften kortfilmer (sedda på alltid lika mysiga Fyrisbiografen). Så, utan vidare besvär, det här var septembers:

Sämsta – En enkel till Antibes. Svenska tidningar har gjort en stor affär av Sven-Bertil Taubes prestation, och visst är han duktig, men vad hjälper det en i övrigt genomkass film? Övriga skådisars insatser pendlar mellan mediokra och skitdåliga, och scenerna med den countryälskande new age-prästen är så pinsamma att man baxnar. Men allra värst är banne mig att Richard Hobert, efter så många år som verksam regissör, ändå inte kan hålla sig borta från svensk films allra mest utslitna och tomma replik:
– Vad fan håller du på med?

En enkel till Antibes

Främlingar på tåg - Rebecca Ferguson och Sven-Bertil Taube

Bästa – Tag mitt liv (Le feu follet). Fransk tragik när den är som allra bäst. Maurice Ronet spelar med bravur den existentiellt grubblande Alain som rymmer från en avgiftningsklinik för att bestämma sig om livet är värt att leva eller inte. De svartvita Parisbilderna, ackompanjerade av Erik Saties ”Gymnopedie #1” och ”Gnossienne #1”, är oemotståndliga, och det märks att Louis Malle känner starkt med sin huvudperson, trots dennes distans till allt och alla omkring sig. När Alain får en ångestattack inne på Café de Flore drabbar det tittaren totalt. Det är en på samma gång stark, vacker och sorglig film. Av någon anledning nämns Malle sällan i samma andetag som Truffaut och Godard när det pratas franska nya vågen, men han är en minst lika bra regissör, och Tag mitt liv en av hans främsta verk.

Tag mitt liv (Le feu follet)

Maurice Ronet i ett regnigt Paris

Besvikelse – Spionen måste dö (The Deadly Affair). Spiondrama baserat på John le Carré-roman, regisserat av Sidney Lumet, med James Mason, Simone Signoret, Maximilian Schell och Harriet Andersson i några av rollerna. På pappret kan det ju knappt bli bättre, men tyvärr är det inte mycket som stämmer i genomförandet. Harriet är en av de bästa svenska skådespelarna genom tiderna, men någon vidare engelska pratar hon inte, det blir liksom bara fel tonläge. Det är egentligen symtomatiskt för hela filmen, den slår aldrig an rätt ton. De regngråa miljöerna, det råa våldet och spänningarna mellan Andersson och Mason skär sig helt med filmens i övrigt klämkäcka ton. Och vilken duktig spion väljer att samarbeta med en narkoleptisk polis? En småfånig bagatell som i rätt händer kunde blivit något helt annat.

Spionen måste dö (The Deadly Affair)

James, Harriet och Maximilian

Roligaste – Bridesmaids. ”Tjejfilm”, hävdar många. Universellt rolig film, säger jag. Som så många andra framstående amerikanska komiker kommer Kristen Wiig från Saturday Night Live, men till skillnad från de flesta av hennes programkollegor ror hon sin film hela vägen i hamn. Visst, det blir lite rörigt på slutet, och ett par saker i handlingen reds aldrig ut, men dynamiken mellan Wiig, Rose Byrne och Maya Rudolph är tillräckligt stark för att hålla intresset uppe från början till slut. Och så tycker jag ju om Wiigs karaktär tillräckligt för att skratta med hela hjärtat, även åt de plumpaste av skämt – en grundförutsättning som de flesta komedier missar.

Bridesmaids

Joråsatte, verkligen kul att ni funnit varann!

Uppfyllan av förväntningar – Submarine. Kombinationen brittisk socialrealism och Wes Andersons stiliserade filmspråk skulle lätt kunna falla platt, men Submarine visade sig vara bättre än jag hoppats på. Niklas sammanfattar den fint på A bit part in your life.

Submarine

Dufflar! Popluggar!

Feelgood – Niceville. DN:s Eva af Geijerstam beklagar sig över att Niceville inte visar mer av vad som hände i det amerikanska samhället i stort under 1960-talet, men det är ju just det som är filmens poäng. Den historien har vi, hur viktig den än är, redan sett ett otal gånger. Här får vi bara följa vad som händer i hemmen, där svarta hembiträden passar upp på odrägliga vita hemmafruar och deras barn. Inga demonstrationer, inga starka tal inför folkmassorna, bara bridgespel, bakning och matlagning. Hur ofta har historien skildrats ur denna synvinkel på vita duken? Inte tillräckligt ofta, i alla fall. Sedan innehåller Niceville ett antal ganska stereotypa karaktärer, men det kan man leva med när utförandet i övrigt är så starkt. Extra plus för de skickliga skådespelarna, alla – från gamla pålitliga Sissy Spacek till nyare förmågor som Emma Stone, Viola Davis och Bryce Dallas Howard – gör fantastiskt ifrån sig. En extra eloge också till Jessica Chastain som den ensamma Celia Foote, en helt annan roll än den hon gjorde i Terrence Malicks The Tree of Life.

Niceville - The Help

Niceville - I skuggan av bridgespelarna

7 kommentarer

Filed under Film

7 responses to “Septembers filmer – en liten genomgång

  1. Fin och inspirerande genomgång! En enkel till Antibes hade jag ändå inte planerat att se …😉

  2. Pingback: Le feu follet | have you forgotten

  3. Det vore ljuvligt. Jag har deadline 1 november på bok tvp, men sen kanske det är dags för en tripp till Uppsala!🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s