Kärlek, pop och död – Veronica Falls

Veronica Falls - Debutalbumet

Det finns ett mörker i Veronica Falls mjuka pop som gör den fullkomligt oemotståndlig. Lurpassande gitarrer som går från total tystnad till hysterisk attack och tillbaka igen, möten mellan ljusa och mörka stämmor, spöklika texter och atonala ackord i de mest harmoniska av låtar. Och skivomslaget, som hämtat ur en skräckfilm från sent 70- eller tidigt 80-tal, och Roxannes och Marions blodröda instrument.

Men de blir aldrig ”Death Valley ’69” eller ”European Son”, det taggiga och farliga ligger bara som en skugga över de välkomponerade låtarna. De unga skottarna har säkert lyssnat på både Sonic Youth och Velvet Underground, men i musiken hörs också ekon av riktigt mjuk tweepop och artister som Dear Nora och Best Coast/Vivian Girls. Kanske ingen unik kombination, men precis som de bästa banden är Veronica Falls mer än summan av sina (i och för sig fantastiska) influenser.

Veronica Falls recension

Det självbetitlade debutalbumet svämmar över av utsökta små poppärlor som alla handlar om kärlek eller död (eller både och). Första spåret ”Found Love in a Graveyard” sätter tonen med olycksbådande gitarrkomp, dånande trummor och öppningsraderna:

Get on my bike
and I ride and I ride
and I’ll never be found again

På den vägen fortsätter skivan sin resa, ända in i popevigheten. ”Misery” är lika bitterljuv som titeln antyder och avslutas med en a cappella-vers som låter kyrkokör och internatskola och Picnic at Hanging Rock. Därefter dundrar ”Bad Feeling” in, med ett intro som kan få vilken indiepopare som helst att jubla och sträcka sig efter luftgitarren, och samma sak med söta vänskapsförklaringen ”Stephen” och dess fastetsande ”All Apologies”-slinga. Men allra starkast lyser avslutande sjärntrion ”Wedding Day”, en bitsk kommentar till exets förestående bröllop, ”Veronica Falls” (låten alltså), en vemodig liten ballad, och den rent majestätiska ”Come On Over”.

Den sistnämnda har funnits ute i ett par månader nu, och känns redan som en modern indieklassiker. En sån där låt som på egen hand kan sammanfatta en hel skiva, ett helt band, till och med en hel musikstil. Mjukt möter hårt, ballad möter frenetisk punk, ”crimson and clover”, Roxannes och James röster och gitarrer i perfekt symmetri. Veronica Falls är popmusik att dö för.

4 kommentarer

Filed under Musik

4 responses to “Kärlek, pop och död – Veronica Falls

  1. Har haft Found Love in a Graveyard/Stephen och Beachy Head på datorn ett tag. Alla tre mycket bra. Sedan har jag den senaste tiden lyssnat in mig på de läckta spåren från nya skivan, Bad Feeling och Come On Over, och båda retar faktiskt mina mest känsliga popnerver på ett behagligt sätt. Förstår inte varför jag inte sätter mig och tuggar i mig hela skivan. Ser definitivt ingen annan rimlig utväg än att jag gör det nu på studs, särskilt efter det fina omdömet härifrån och allt.

  2. Pladd

    Kan bara instämma i den fina text. Briljant skiva!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s