Monthly Archives: november 2011

Dean & Britta & den första snön (cover #13)

Den här biten med Dean & Britta är ju inte så dum den heller. ”Listen, the Snow is Falling” skrevs av Yoko Ono, och Deans gamla band Galaxie 500 spelade in den för en sisådär 20 år sedan. Det här framträdandet är dock från ifjol, och med Britta istället för Naomi på sång – men lika bra för det.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Mercury Revs ”Holes” och den första snön

Den första snön faller nu, och som vanligt möter vi den med vad som är både Mercury Revs som band och Dave Fridmanns som producent allra finaste stund, ”Holes”. De drömska mellotronerna, thereminen, trumpeten, elorgeln, Jonathan Donahues bräckliga röst – tillsammans bygger de en ljudvägg lika storslagen och skör som miljoner fallande snöflingor över en höstljummen gräsmatta.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Kurt Vile – Downbound Train (cover #12)

Går nog inte att bli så mycket nördigare än jag blev i förra inlägget. Å andra sidan har jag rätt svårt för alla som hela tiden ska vifta med sin nördighet. Inte lätt, det här.

Bäst är nog att bara gå vidare, så jag slänger snabbt in Kurt Viles fula, skitiga och elaka version av Bossens ”Downbound Train”. Ja, ni vet den som börjar med ”I had a job, I had a girl”. En förbannat bra låt som faktiskt undkom Springsteens allra värsta 80-talsexcesser som annars kunde höras på samma album (även om den syntetiska twang-gitarren och de bombastiska trummorna kunde fått låta lite mer tidlösa). Och Vile tacklar den på sitt karaktäristiskt loja sätt på senaste EP:n So Outta Reach.

Sedan måste jag ändå erkänna att den här covern, för att återknyta lite till det förra inlägget, lät bättre i mitt huvud första gången jag läste om den än när jag faktiskt hörde den. Men det kanske säger mer om mig än framförandets kvalitet.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Cover #0 – popfantasier

Cat Dylan

Ibland sysselsätter jag min musikhjärna med att hitta på fantasi-covers. Alltså redan inspelade låtar jag skulle vilja höra av en annan artist. Och inte nödvändigtvis en cover som skulle kunna hända, i mitt huvud kan den lika gärna framföras av ett band som sedan länge splittrats, eller en artist som redan dött. Typ ”fan vad bra den här skulle låtit med Beatles”.

Jag vet inte riktigt hur det här började, men på sätt och vis känns det ju ganska naturligt, i all sin nördighet, om man är intresserad av covers och drömmer om att få höra tidigare outgivna låtar. Sedan händer det ju hyfsat ofta på konserter att artister ber om låtförslag från publiken, och någon ropar ut något av en annan artist. Oftast är det töntiga alkoholpåverkade önskemål, typ ”Free Bird” eller någon annan standard, och de uppfylls sällan. Men när de väl gör det, undrar jag alltid hur mycket roligare det skulle varit om någon önskat en bra låt istället.

Så, här är då några versioner jag dagdrömt om, på trötta morgnar, sega eftermiddagar och regniga kvällar:

”Pink Moon” (Nick Drake), framförd av Low
”I Wish I Never Saw the Sunshine” (Ronettes), framförd av Ride
”Girlfriend in a Coma” (Smiths), framförd av Red House Painters
”Surf’s Up” (Beach Boys), framförd av Built to Spill
”Chimes of Freedom” (Dylan), framförd av Cat Power

Ja, egentligen kunde jag sitta med den här listan till dödagar, för nästan varje bra låt kan man ju spåna fram ett antal artister. Men det här representerar de låt-artist-kombinationer jag faktiskt funderat på mer än bara en eller två gånger. Jag vet inte, det kanske är såna här idéer man borde omsätta till musikproducentplaner, eller få storhetsvansinne med och satsa på en karriär som manager. Men jag tillhör nog bara kategorin obotliga drömmare.

Någon mer som tänkt ut några trevliga låt- och artistkombinationer?

(Bilden är hämtad från underbara http://thekittencovers.tumblr.com/)

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik, Personligt

Tim Hardin on a Sunday night

Lite Tim Hardin är ju alltid trevligt på söndagskvällen. I den salige singer-songwriterns repertoar sticker ”It’ll Never Happen Again” ut som en av de allra vackraste/sorgligaste låtarna. Med all sannolikhet är det också den som Tindersticks lyssnat mest på.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

The Sweetness Lies Within

Då och då händer det att jag nostalgilyssnar lite på Hefner, och varje gång tänker jag att herregud, de var ju så bra! Simpla, unika poplåtar som sjöd av energi, och textrader som nådde så långt in i hjärtat att det bokstavligen sved i hjärtat. Precis som The Smiths och Morrissey varvade sångaren Darren Hayman uppriktiga kärleksförklaringar med hatiska attacker på den brittiska överheten. Och föredömligt osubtila sådana, dessutom. Hur många band skulle våga göra en låt vid namn The Day that Thatcher Dies, och sedan avsluta den med en barnkör som sjunger ”ding-dong, the witch is dead”?

Jag kan inte komma på ett enda, de flesta skulle ju inte ens våga skriva The Hymn for the Cigarettes:

Lucky Strikes remind me of my friends out on the west coast,
Camel Lights remind me of my ex-girlfriend at Christmas time,
Marlboro Reds remind me of giving up in Berlin,
B&H remind me of not giving up but giving in.

Förstklassig poppoesi! Men hur rebellisk Hayman än kunde låta, så var det med sina brutalt uppriktiga kärlekshistorier han skrev in sig i pophistorien. The Sweetness Lies Within, Love Will Destroy Us in the EndThe Sad Witch, Hold Me Closer och, förstås, The Greedy Ugly People.

I had her on a chair in the middle of the living room
And then we moved to the bedroom, where we were making spoons
And when she went out she started clicking her heels
The wind started moving her hair ‘cause she was starting to feel

The greedy ugly people are not like us
They don’t feel the love that she and I would die without

Nuff said! Och då har jag ändå inte citerat de dödligt vackra sista raderna. Lyssna själva på dem, och gå sedan ner till närmsta välsorterade skivaffär och plocka upp We Love the City, Breaking God’s Heart och The Fidelity Wars (eller åtminstone The Best of Hefner). De förtjänar din oändliga popkärlek!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Utlovade Tintin-recensionen

Anfäkta och anamma! Som jag lovade blev det en liten recension efter gårdagens biobesök. På Filmmedia kan man läsa om varför jag ger första Tintin-filmen betyget 3.

Enhörningens hemlighet - Tintin, Nestor och Haddock

En seriebild säger mer än tio filmscener

Lämna en kommentar

Filed under Film