Have you forgotten the 60s – Lucka 11

Vi stannar i Kalifornien en dag till. Det kan man få unna sig en mörk december som denna. Buffalo Springfield (vars historia på många sätt går hand i hand med klientelet kring Gram Parsons och The Byrds) var ett ganska kortlivat band, och personligen är jag inget jättestort fan, av den enkla anledningen att Neil Young bara skrev tio av de knappt 35 låtar de hann ge ut under sin existens. Men som en del av Youngs karriär är de däremot intressanta. Den gode kanadensaren började trevande på bandets debutskiva, med personliga men oslipade poplåtar (”Out of My Mind”, ”Flying on the Ground is Wrong” m fl), men redan på uppföljaren Buffalo Springfield Again hade kreativiteten hunnit blomma ut till fullo. Logiskt nog sammanföll den utvecklingen med att Young fick mer egentid i studion. Utan sina bandkamrater vågade han testa nya idéer med låtar som ”Expecting to Fly”, en öm ballad med ett sagolikt vackert arrangemang av Jack Nitzsche, och, framförallt, den sex minuter långa, närmast obeskrivliga ”Broken Arrow”.

Låten är unik både för 1960-talet och Youngs snart 50-åriga (!) karriär. Den spelades in sent under sommaren ’67, och utan samma sommars Sgt. Pepper hade den aldrig låtit som den gör. Taktbyten, psykedeliska ljudeffekter, jazziga mellanspel och pålagda publikrop. Men då pratar vi egentligen bara formen. Vilken må vara nog så överväldigande, men det är inte på grund av den ”Broken Arrow” hamnat på denna lista.

Nä, för bortom alla dåtida nymodigheter gömmer sig en makalös låt, lika häpnadsväckande idag som för 44 år sedan. På senare tid har Young blivit känd som en enkelhetens förespråkare, en låtskrivare som inte behöver mer än tre, fyra ackord för en komposition på dubbla antalet minuter, men ”Broken Arrow” är betydligt mer än så, på kortare tid. Genomtänkt popmusik, komponerad i samma anda som Motowns eller Beatles största hits, med oförutsägbara ackordföljder och melodier, perfekt stämsång (hey, vi är ju fortfarande i Kalifornien!) och några riktiga ”hooks”. Lyssna bara på pianot, som klinkar på bästa Dancing Queen-manér. (Tja, egentligen är det väl ”Dancing Queen” som klinkar på Broken Arrow-manér, men ni fattar…)

Vid tiden för inspelningen var Young bara 21 år, och efteråt har han fortsatt utvecklas med hård rock, varma lägereldsballader, hjärtlig country, och mängder av andra uttryck, men som popkompositör och -musiker toppade han aldrig ”Broken Arrow”. Frågan är om någon annan, från Kalifornien eller ej, gjort det. Jag är tveksam.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Popjulkalender 2011

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s