Have you forgotten the books

Have you forgotten the books?

Jag skriver sällan om litteratur här, av den enkla anledningen att jag inte hinner läsa så mycket. Det är liksom svårt att få ihop med ett 8 till 5-jobb och en hyfsat stor konsumtion av film och musik. Följaktligen har jag inte betat av så många böcker som kommit ut i år. Knappt några alls faktiskt. Men av de få jag ändå tagit mig genom tycker jag allra mest om Mats kamp, av nyligen nämnda Mats Jonsson. Hjärtskärande, upprörande och värmande läsning, med ständiga referenser till all den popkultur jag själv vuxit upp med och formats av. Bättre än Hey Princess, och helt i klass med Pojken i skogen. Några till vill jag också nämna:

Michel Houllebecqs Kartan och landskapet är stundtals riktigt bra läsning, med intressanta karaktärer och samhällskritiska observationer av de flesta företeelser man kan tänka sig. Jag gillar verkligen hur Houllebecq använder formuleringar som ”2011 hade man slutat med X”, för att visa hur dumt X är, sett ur ett historiskt perspektiv. Tyvärr blir det lite väl gubbigt ibland, och den plötsliga perspektivförskjutningen, från huvudpersonen och konstnären Jed till den något klyschige poliskommisarien, funkade inte riktigt för mig.

1Q84 är inte den bästa Murakami jag läst, men förmodligen den mest utflippade, vilket säger en hel del. Tyvärr tappade jag lite fokus av att plöja de två första delarna i våras och inte få del tre förrän sent i höstas, men det lär ändå dröja innan jag glömmer Tengo och Aomame, kattstaden, little people, Fukaeri och Ushikawa.

Det röda trädet av Shaun Tan är en ganska kort bilderbok om en deprimerad flicka. Om den är till för barn eller vuxna går att diskutera, men oavsett vilket är de f’ärgstarka bilderna något av det vackraste jag sett i år. Sista bilden skulle jag lätt hänga som tavla hemma, om den fanns i det formatet. Mats Kempe resonerar vettigt i DN kring frågan om barn borde läsa den eller inte.

Augustenbad en sommar är full av misär, både fysisk och själslig. Jag berörs starkt, dels av Anneli Jordahls fina språk, men framförallt hennes varma känslor för de stackars sjuklingarna och deras utsatthet inför självgoda doktorer och dömande lokalbefolkning på kurorten. Huvudpersonen Andreas har en del gemensamt med de allvarliga unga män som Hjalmar Söderberg brukade skildra, men Jordahl visar också upp den obehagligt egoistiska sidan hos dem, precis som Gun-Britt Sundström gjorde i För Lydia. Att hon dessutom kritiserar (det lika mycket på romanens 1890-tal som idag aktuella) klassamhället gör bara boken ännu bättre.

Ja till Liv är utan tvekan det roligaste jag både läst och sett i år. På 140 sidor avverkar fantastiska Liv Strömquist, pedagogiskt och mörkt humoristiskt från A till Ö, allt hon tycker är fel med dagens Sverige. Historien om två moderater på en öde ö är ett litet mästerverk, och den tecknade politikerns svar på Livs idé att lagstifta bort ”miljöfarlig skit” är så träffande att man vill dö: ”Den åsikten får du ge uttryck för genom att köpa en ekologisk crème fraîche nästa gång du handlar.” Vårt land i ett nöt-, förlåt, serieskal.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s