Jag vill inte låta som en gnällspik, men när det kommer till nostalgiska återföreningar är det ingen idé att förneka det – jag är en gnällspik! Först var det Stone Roses, och nu har turen kommit till Blur. De har gjort en ny låt, och ska dessutom spela på indiepopens egen Sweden Rock. Den nya låten, ”Under the Westway” är förvisso riktigt fin, en vacker liten ballad. Faktum är att det bara är balladerna som skulle kunna få mig att gå och se den gamla kvartetten igen, men på varje sådan lär det gå minst tre popdängor, och blotta tanken på Albarn försökandes hoppa groda och vråla ”woo-hoo” som under fornstora dagar, känns skrattretande.
Jag har starka minnen från en magisk majkväll med bandet i Solnahallen 1997. Trots att det var då min tinnitus för första gången inte gick över (jodå, det tjuter än idag), så håller jag den konsertupplevelsen som en av mitt livs största. Efter två timmars konstant studsande, av både publik och band (med vissa uppehåll för ”Strange News From Another Star” och ”This is a Low”), nådde vi alla pop-nirvana under avslutande ”The Universal” och ”Sing”. Efteråt kunde jag lyssna till den sistnämnda låten om och om igen, och bara känna mig flytande, ungefär som Renton gör till samma låt i Trainspotting (med den lilla skillnaden att mina resor varken började med kemiska substanser eller slutade på akuten).
Mitt tips till de fyra Essex-pojkarna är att bara ta kål på Blur. Att dö är förvisso inte lätt, men det vore det enda rätta. Om nu Damon och Graham fortfarande har vissa låtskrivarkvaliteter kvar, så kan de fortsätta med sina finstämda ballader under namnet ”Damon & Graham” (så får de stå alldeles innan Damon & Naomi i skivhyllorna) istället. En och annan trevlig folk-doftande sång kan de nog få ur sig också. Och känns namnet för folk(l)igt, kanske de kan kalla sig Daham. Eller Gramon.
Det här blev visst ett ganska spretigt inlägg, lite som nämnda bands självbetitlade skiva från ’97, för att dra en parallell. Men vad jag vill ha sagt är att den popenergiska, punkexplosiva musiken inte kan återskapas, medan balladernas magi däremot kan bestå. Sentimentalitet och nostalgi rimmar illa med ”For Tomorrow”, ”Girls & Boys” och ”End of a Century”, för att inte tala om ”Bank Holiday” och ”Song 2”. Men jag är säker på att Damon fortfarande kan framföra sin solosång ”Dying Isn’t Easy” lika själfullt som på originalinspelningen från 2000.
(Den här låten är från soundtracket till Ordinary Decent Criminal, en av många mediokra smågangsterskildringar från det sena 90- och tidiga 00-talet. Varför den inte hamnade på något Blur-album vet jag inte, men kanske hade Graham tröttnat på Damons nyfunna gospelkärlek.)
