Monthly Archives: februari 2012

Dying Isn’t Easy (eller varför jag inte vill se några WoW-återföreningar)

Jag vill inte låta som en gnällspik, men när det kommer till nostalgiska återföreningar är det ingen idé att förneka det – jag är en gnällspik! Först var det Stone Roses, och nu har turen kommit till Blur. De har gjort en ny låt, och ska dessutom spela på indiepopens egen Sweden Rock. Den nya låten, ”Under the Westway” är förvisso riktigt fin, en vacker liten ballad. Faktum är att det bara är balladerna som skulle kunna få mig att gå och se den gamla kvartetten igen, men på varje sådan lär det gå minst tre popdängor, och blotta tanken på Albarn försökandes hoppa groda och vråla ”woo-hoo” som under fornstora dagar, känns skrattretande.

Jag har starka minnen från en magisk majkväll med bandet i Solnahallen 1997. Trots att det var då min tinnitus för första gången inte gick över (jodå, det tjuter än idag), så håller jag den konsertupplevelsen som en av mitt livs största. Efter två timmars konstant studsande, av både publik och band (med vissa uppehåll för ”Strange News From Another Star” och ”This is a Low”), nådde vi alla pop-nirvana under avslutande ”The Universal” och ”Sing”. Efteråt kunde jag lyssna till den sistnämnda låten om och om igen, och bara känna mig flytande, ungefär som Renton gör till samma låt i Trainspotting (med den lilla skillnaden att mina resor varken började med kemiska substanser eller slutade på akuten).

Mitt tips till de fyra Essex-pojkarna är att bara ta kål på Blur. Att dö är förvisso inte lätt, men det vore det enda rätta. Om nu Damon och Graham fortfarande har vissa låtskrivarkvaliteter kvar, så kan de fortsätta med sina finstämda ballader under namnet ”Damon & Graham” (så får de stå alldeles innan Damon & Naomi i skivhyllorna) istället. En och annan trevlig folk-doftande sång kan de nog få ur sig också. Och känns namnet för folk(l)igt, kanske de kan kalla sig Daham. Eller Gramon.

Det här blev visst ett ganska spretigt inlägg, lite som nämnda bands självbetitlade skiva från ’97, för att dra en parallell. Men vad jag vill ha sagt är att den popenergiska, punkexplosiva musiken inte kan återskapas, medan balladernas magi däremot kan bestå. Sentimentalitet och nostalgi rimmar illa med ”For Tomorrow”, ”Girls & Boys” och ”End of a Century”, för att inte tala om ”Bank Holiday” och ”Song 2”. Men jag är säker på att Damon fortfarande kan framföra sin solosång ”Dying Isn’t Easy” lika själfullt som på originalinspelningen från 2000.

(Den här låten är från soundtracket till Ordinary Decent Criminal, en av många mediokra smågangsterskildringar från det sena 90- och tidiga 00-talet. Varför den inte hamnade på något Blur-album vet jag inte, men kanske hade Graham tröttnat på Damons nyfunna gospelkärlek.)

2 kommentarer

Filed under Musik

Leonard Cohen – Nancy (live)

Eftersom det inte går att få nog av Leonard Cohen, kommer här lite mer. Den här gången han själv, i egen hög person, och en stämningsfull liveversion av ”Seems So Long Ago, Nancy” från Live Songs. Riktigt vem låten handlar om verkar oklart, vanligtvis sägs det att huvudpersonen är en Nancy från Montreal som 1961 tog sitt liv efter att hennes familj tvingat henne adoptera bort sin son, men Cohen har vid senare tillfällen påstått att den bara handlar om en kvinna han någon gång mött. Jag ger inte alltid så mycket för upphovsmännens berättelser om sina egna verk, och nog känns den förra historien närmare texten. Men själv brukar jag tänka på Nancy Priddy, en folksångerska som körade på Cohens första skiva och släppte sitt (såvitt jag vet) enda album You’ve Come This Way Before 1968. Hon är kanske mer känd som mamma till Christina Applegate (ni vet, Kelly i 90-talets flaggskepp på TV3/världens mest deprimerande serie), men vänner av 60-talsfolk kan kolla upp nämnda skiva (och då särskilt de två sista, icke namngivna låtarna).

Så, i alla fall, här är först liveversionen av ”Nancy”, följd av en annan Nancy. Thank you and good night!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

My Brightest Diamond – Bird On the Wire (cover #20)

Ikväll såg jag Martin Scorseses gamla pärla Alice Doesn’t Live Here Anymore. Det var uppfriskande att följa något annat än de vanliga boxare, maffiosos och andra motbjudande män den karln brukar skildra. Nu är det visserligen ett par våldsamma män i den här filmen också, men sedda ur en helt annan synvinkel.

Hur som helst, det här inlägget skulle inte handla om en film, utan en ny version av Leonard Cohens ”Bird On the Wire”. Så varför detta snack om Alice…? Jo, för att Kris Kristofferson har en ganska stor biroll i den, och det var han som en gång sa att de första raderna i Cohens låt skulle pryda hans gravsten. En komplimang om det någonsin funnits någon.

Till senaste numret av engelska gubbrocktidningen Mojo (eller var det förra? jag köper inte den blaskan så ofta) medföljer en skiva med femton covers på den gode kanadickens låtar, och för ovanlighetens skull är det en ganska stabil samling tolkningar. Inte så att den kryllar av mästerliga framföranden, men den är inte så mediokert brokig som 95% av alla coveralbum brukar vara. Ja, banne mig om det inte går att lyssna på den från början till slut, utan att någon gång vilja kasta sig på nästa-låt-knappen.

Sedan kan man förstås fråga sig om världen behöver fler Cohen-covers. Har vi inte redan fått nog? Jo, förmodligen. Jag menar, hur många gånger har en manlig singer-songwriter bjudit in någon kvinnlig kollega och gett sig på ”Hey, That’s Now to Say Goodbye”? Men bortsett från den (som Michael Kiwanuka ändå lyckas någorlunda med) gör Field Music ett dugligt jobb med ”Suzanne”, liksom Liz Green med ”Sisters of Mercy”. Will Oldham (som Palace Songs denna gång) lyckas blåsa nytt liv i ”Winter Lady” och buttre kollegan Bill Callahan mumlar fram en ”So Long, Marianne” som lyckas vara över sju minuter och ändå kännas lakonisk.

Men finare än dem alla tillsammans är My Brightest Diamond, som tillsammans med skicklige folkgitarristen Marc Ribot gör den själfulla versionen av ”Bird On the Wire”. Ribot imiterar Cohens flamenco-inspirerade fingerplockande (se ”Avalanche” och ”The Partisan”) och när Shara Worden (som hennes riktiga namn lyder) sjunger de gravstensvärdiga öppningsraderna är gåshuden nära. När hon sedan sträcker sig efter de högsta tonerna i refrängen, är gåshuden befintlig och det känns som att mitt hjärta hoppar över varannat slag.

Herregud, så länge det kan produceras så här fina covers på Cohens evergreens är väl svaret givet: hey, why not ask for more?

4 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Ny singel med Wild Nothing – Nowhere

Nya singeln med Wild Nothing är riktigt fin, på ett sånt där jangligt 80-talsvis. Förra plattan Gemini hade några trevliga stunder, men som med så mycket annat som kan sorteras under beskrivningen drömskt, så kändes den ibland lite för konturlös. Likt impressionistiska målningar är gränsen hårfin mellan formidabel och bara formlös. ”Nowhere” lider inte av det problemet, utan bjuder på rak pop, som förutom Smiths- & Go Betweens-influenser också är utsmyckad med både munspel, melodika och Twin Sister-sångerskan Andrea Estrellas ljuva röst. Jodå, 2012 kan nog bli ett bra år det också!

2 kommentarer

Filed under Musik

Tashaki Miyaki – All I Have to Do is Dream (cover #19)

Jag skulle ju skippa namedroppingen och låta Tashaki Miyaki stå för sig själva, men när de gör en cover på en gammal evergreen som ”All I Have to Do is Dream” och får den att låta som The Crystals kompade av The Jesus & Mary Chain – då kan jag inte låta bli. Gee wiz, how sweet it sounds!

3 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Tashaki Miyaki

Tashaki Miyaki är en kalifornisk duo som släppte sin finfina debut-EP för ett par månader sedan, och låter mer än lovligt likt Jesus & Mary Chain. Men inte nog med det, tre av EP:ns fyra låtar finns också i alternativa versioner, som istället låter väldigt mycket Mazzy Star. Kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att nämnda band hade en del gemensamt. Enkla poplåtar dränkta i en hel massa eko, de ena lite snabbare, de andra lite långsammare. Tashaki Miyaki kunde inte riktigt bestämma sig för vilken stil de gillade mest, så de valde båda. Ett ganska trevligt drag, om du frågar mig – särskilt om man gör det så bra.

Tashaki Miyaki - singer & drummer

Tashaki (om jag förstått namnen rätt) har en röst som påminner en hel del om gamla fina 60-talsband som The Crystals och The Ronettes, vilket i sin tur får mig att tänka på nyare band som Cults. För att inte tala om Slowdive (och Mojave 3, på de akustiska låtarna) och, självklart, Velvet Underground. Men nu blir det lite väl många namn för ett inlägg, Tashaki Miyaki har gjort en EP som är helt förmögen att stå på egna ben, och när första fullängdaren väl dimper ner i våra datorer är jag säker på att den kommer vara en av årets bästa – oavsett om de väljer Marys, Mazzys eller bådas väg.

Här är ”Something Is Better Than Nothin'” i sprakande elektrisk version och ”Keep Me In Mind” som drömsk akustisk vaggvisa.

2 kommentarer

Filed under Musik