My Brightest Diamond – Bird On the Wire (cover #20)

Ikväll såg jag Martin Scorseses gamla pärla Alice Doesn’t Live Here Anymore. Det var uppfriskande att följa något annat än de vanliga boxare, maffiosos och andra motbjudande män den karln brukar skildra. Nu är det visserligen ett par våldsamma män i den här filmen också, men sedda ur en helt annan synvinkel.

Hur som helst, det här inlägget skulle inte handla om en film, utan en ny version av Leonard Cohens ”Bird On the Wire”. Så varför detta snack om Alice…? Jo, för att Kris Kristofferson har en ganska stor biroll i den, och det var han som en gång sa att de första raderna i Cohens låt skulle pryda hans gravsten. En komplimang om det någonsin funnits någon.

Till senaste numret av engelska gubbrocktidningen Mojo (eller var det förra? jag köper inte den blaskan så ofta) medföljer en skiva med femton covers på den gode kanadickens låtar, och för ovanlighetens skull är det en ganska stabil samling tolkningar. Inte så att den kryllar av mästerliga framföranden, men den är inte så mediokert brokig som 95% av alla coveralbum brukar vara. Ja, banne mig om det inte går att lyssna på den från början till slut, utan att någon gång vilja kasta sig på nästa-låt-knappen.

Sedan kan man förstås fråga sig om världen behöver fler Cohen-covers. Har vi inte redan fått nog? Jo, förmodligen. Jag menar, hur många gånger har en manlig singer-songwriter bjudit in någon kvinnlig kollega och gett sig på ”Hey, That’s Now to Say Goodbye”? Men bortsett från den (som Michael Kiwanuka ändå lyckas någorlunda med) gör Field Music ett dugligt jobb med ”Suzanne”, liksom Liz Green med ”Sisters of Mercy”. Will Oldham (som Palace Songs denna gång) lyckas blåsa nytt liv i ”Winter Lady” och buttre kollegan Bill Callahan mumlar fram en ”So Long, Marianne” som lyckas vara över sju minuter och ändå kännas lakonisk.

Men finare än dem alla tillsammans är My Brightest Diamond, som tillsammans med skicklige folkgitarristen Marc Ribot gör den själfulla versionen av ”Bird On the Wire”. Ribot imiterar Cohens flamenco-inspirerade fingerplockande (se ”Avalanche” och ”The Partisan”) och när Shara Worden (som hennes riktiga namn lyder) sjunger de gravstensvärdiga öppningsraderna är gåshuden nära. När hon sedan sträcker sig efter de högsta tonerna i refrängen, är gåshuden befintlig och det känns som att mitt hjärta hoppar över varannat slag.

Herregud, så länge det kan produceras så här fina covers på Cohens evergreens är väl svaret givet: hey, why not ask for more?

4 kommentarer

Filed under Covers, Musik

4 responses to “My Brightest Diamond – Bird On the Wire (cover #20)

  1. Jag tycker mycket om Bill Callahans cover på ”So Long, Marianne”. Att låta lakonisk är ju liksom Callahans varumärke, och jag tycker det är något väldigt tryggt med hans röst.

    ”Suzanne” är annars den mest covrade låten i min skivsamling. Ibland känns det som varenda medioker folkskiva släppt mellan 65 och 75 måste innehålla en tolkning av den.

    • Ja, kan bara instämma, Callahan har en betryggande röst. En mästare på att pratsjunga.

      Haha, ja, sant. Och det är sällan de tillför någonting intressant. Gillar dock Francoise Hardys version.🙂

  2. Oh, just den har jag inte hört. Är själv svag för Roberta Flacks loungejazziga tolkning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s