Dying Isn’t Easy (eller varför jag inte vill se några WoW-återföreningar)

Jag vill inte låta som en gnällspik, men när det kommer till nostalgiska återföreningar är det ingen idé att förneka det – jag är en gnällspik! Först var det Stone Roses, och nu har turen kommit till Blur. De har gjort en ny låt, och ska dessutom spela på indiepopens egen Sweden Rock. Den nya låten, ”Under the Westway” är förvisso riktigt fin, en vacker liten ballad. Faktum är att det bara är balladerna som skulle kunna få mig att gå och se den gamla kvartetten igen, men på varje sådan lär det gå minst tre popdängor, och blotta tanken på Albarn försökandes hoppa groda och vråla ”woo-hoo” som under fornstora dagar, känns skrattretande.

Jag har starka minnen från en magisk majkväll med bandet i Solnahallen 1997. Trots att det var då min tinnitus för första gången inte gick över (jodå, det tjuter än idag), så håller jag den konsertupplevelsen som en av mitt livs största. Efter två timmars konstant studsande, av både publik och band (med vissa uppehåll för ”Strange News From Another Star” och ”This is a Low”), nådde vi alla pop-nirvana under avslutande ”The Universal” och ”Sing”. Efteråt kunde jag lyssna till den sistnämnda låten om och om igen, och bara känna mig flytande, ungefär som Renton gör till samma låt i Trainspotting (med den lilla skillnaden att mina resor varken började med kemiska substanser eller slutade på akuten).

Mitt tips till de fyra Essex-pojkarna är att bara ta kål på Blur. Att dö är förvisso inte lätt, men det vore det enda rätta. Om nu Damon och Graham fortfarande har vissa låtskrivarkvaliteter kvar, så kan de fortsätta med sina finstämda ballader under namnet ”Damon & Graham” (så får de stå alldeles innan Damon & Naomi i skivhyllorna) istället. En och annan trevlig folk-doftande sång kan de nog få ur sig också. Och känns namnet för folk(l)igt, kanske de kan kalla sig Daham. Eller Gramon.

Det här blev visst ett ganska spretigt inlägg, lite som nämnda bands självbetitlade skiva från ’97, för att dra en parallell. Men vad jag vill ha sagt är att den popenergiska, punkexplosiva musiken inte kan återskapas, medan balladernas magi däremot kan bestå. Sentimentalitet och nostalgi rimmar illa med ”For Tomorrow”, ”Girls & Boys” och ”End of a Century”, för att inte tala om ”Bank Holiday” och ”Song 2”. Men jag är säker på att Damon fortfarande kan framföra sin solosång ”Dying Isn’t Easy” lika själfullt som på originalinspelningen från 2000.

(Den här låten är från soundtracket till Ordinary Decent Criminal, en av många mediokra smågangsterskildringar från det sena 90- och tidiga 00-talet. Varför den inte hamnade på något Blur-album vet jag inte, men kanske hade Graham tröttnat på Damons nyfunna gospelkärlek.)

2 kommentarer

Filed under Musik

2 responses to “Dying Isn’t Easy (eller varför jag inte vill se några WoW-återföreningar)

  1. De kan väl skippa albumtankarna och istället hålla sig till att göra några konserter? Jag var för ung för att se dem live när de var som bäst (Modern Life is Rubbish-The Great Escape) och har därför inget emot att de återigen träffas och spelar musik tillsammans. Skulle nog annars behöva bli lite mer gnällspikig till sånt här – jag tycker allt som oftast att det är kul när gamla hjältar hittar tillbaka till varandra, trots att flopprisken nästan alltid är rätt hög.

    • Ja, jag är lite kluven, kanske skulle de kunna göra tvärtom också – bara spela in några nya låtar, men inte åka runt och spela gamla örhängen – den nya låten bådar ju rätt gott. Å andra sidan är det väl inget fel i sig med att spela gamla låtar, det beror nog mest på vilka låtar man väljer. ”Girls & Boys” hör liksom hemma i en svunnen tid, medan andra känns mer tidlösa.

      Vet inte om gnällspikig är något att sträva efter i sig.🙂 Finns ju alltid några som gnäller om att det var bättre förr, men alla har ju inte haft chansen att vara med förr… Att det däremot är lite trist att så många av WoW:s dragplåster är artister som hade sin storhetstid för 20 år sedan, det står jag fast vid.

      Med det sagt tyckte jag ju det var otroligt vackert och rörande att se Blur spela ”Tender” i den där dokumentären från häromåret.❤ Graham.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s