Februaris filmer – del 1

Efter en lång period av frekventa biobesök och filmtittar hemma kom jag av mig lite efter nyår. Men februari blev ändå en bra filmmånad, med några sinsemellan väldigt olika historier. Här följer den första av mina två sammanfattningar med månadens:

Epidemi
Jag är inte den enda i vårt avlånga land som drabbades av influensan i februari, men kanske den enda som var dum nog att förvärra sjukan med den rakt igenom hopplösa Vägen (The Road). Far och son färdas genom ett grått och (milt sagt) dystert framtidslandskap. Mor är död, världen brinner, alla naturtillgångar är antingen slut eller på väg att ta slut, och de få människor som överlevt katastrofen har förlorat sig till kannibalism. Jag har inget emot mörka filmer, tvärtom gillar jag dem i allmänhet, och postapokalyptiska historier i synnerhet, men precis som efter On the Beach, en annan överskattad klassiker i sammanhanget, kände jag mig mest tom vid slutet av Vägen. Viggo Mortensen är duktig, och Cormac McCarthys litterära förlaga stark, men där filmatiseringen av hennes No Country for Old Men känns som två timmars intensiv, men behaglig, hjärtklappning, så är det här mer av en lång, rosslig suck.

Vägen - The Road

Matiné
Efter något så genomdeppigt behövdes en klassisk matinéfilm, och på min lista över osedda sådana fanns, trevligt nog, Örnnästet (Where Eagles Dare). Clint Eastwood och Richard Burton mot ett par hundra nazister, i imponerande berg- och snölandskap. Drygt två och en halv timme lång är den, och jag väntade mig en ganska utdragen historia, men regissör Brian G Hutton håller faktiskt hög fart från början till slut, med enkel men effektiv spänning. Nog känns skottlossningarna väl orealistiska ibland, men det kompenseras mer än väl av Burtons och Eastwoods insatser. Och Mary Ure, icke att förglömma, som den stenhårda Mary Ellison!

Mary Ure i Where Eagles Dare

Vuxenbråk
Det är inte var dag Polanski förärar världen med en ny film, så när Carnage gick upp på SF:s annars ganska torftiga repertoar var det bara att pallra sig till biografen. Tyvärr är den inte riktigt den komiska pärla somliga kritiker velat få det till. Dråplig, visst, och ganska trovärdigt skådespel, men på de knappa 80 minuterna hinner både orden bagatell- och farsartat poppa upp lite för många gånger i mitt huvud. Men visst, Jodie Foster och Kate Winslet är båda fantastiska som överspända mammor och John C Reilly är fenomenal på att låta imbecill i ena stunden och bitsk i nästa. Och Cristoph Waltz advokatpappa är verkligen frånstötande. Så nog gjorde Carnage intryck på mig, bara inte så starkt som jag hoppats.

Carnage - Polanski

Lämna en kommentar

Filed under Film

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s