Februaris filmer – del 2 – road movies

Efter matinéer och kammarspel avslutades filmmånaden med ett par resor. Road movie-genren har alltid legat mig varmt om hjärtat, och när jag faktiskt också lyckades ta körkort i februari var det en lätt match att bestämma tema för nästkommande filmkväll.

Finsk road movie
Aki Kaurismäki är en av alla tiders främsta regissörer. Tatjana (1994) tillhör dock inte de filmer som gett honom det epitetet. Den sedvanliga loserromantiken är förvisso intakt, men vi får aldrig riktigt lära känna de fyra huvudpersonerna, och då blir Kaurismäkis patenterat korthuggna humor inte riktigt densamma. Hur mycket jag än ler och småskrattar under kvartettens tripp genom Finland – att följa Valtos vansinniga kaffekonsumtion under bilresan är ett äventyr i sig – så letar sig glädjen aldrig riktigt ner till hjärtat.

Tatjana

Road movie med uppehåll
Alice Doesn’t Live Here Anymore (1974), en av Martin Scorseses mindre kända filmer, handlar om Alice, som är trött – på det sömniga småstadslivet, på sina snokande grannar, och på sin sorgliga ursäkt till make. När han dör i en olycka känner varken hon eller vi tittare så mycket sorg. Tråkigt att drummeln måste dö, men faktum är att han mest gjorde livet surt för fru och son. Scorsese är ganska tydlig på den punkten, och det är en trevlig avvikelse från hans vanliga skildringar av hårda män och mjuka kvinnor. När Alice, mästerligt porträtterad av Ellen Burstyn, lämnar den lilla hålan med Kalifornien i sikte, snubblar hon över flera skitstövlar till män, men i slutändan drar de alltid kortaste strået och blir lämnade och/eller uppläxade av Alice.  Så mycket road movie är det kanske inte, filmen handlar mindre om livet på vägarna och mer om vad som händer i de städer Alice och sonen Tommy besöker – men en fin resa är det, hur som helst.

Alice Doesn't Live Here Anymore

Road movie-romcom
Two for the Road (1967) följer Joannas (Audrey Hepburn) och Marks (Albert Finney) förhållande under flera års tid, men deras historia har komprimerats till en enda lång, sicksackande resa genom Frankrike. Utvecklingen från vackra och nykära till trötta och bittra är både smart och snyggt skildrad, men under filmen kan jag aldrig riktigt skaka av mig känslan att det är synd om Joanna som måste dras med ett sånt as som Mark. Albert Finney må vara en duktig skådis, men som denna självgoda arkitekt är han bara odräglig. Då och då försöker han sig på en bräkig imitation av högljudda amerikaner, men jag kan ärligt talat inte se någon större skillnad på det och den vanliga Mark. Om det bara är tidstypiskt för 60-talets unga män, eller ett medvetet grepp från regissören, vet jag inte, men det bestående intrycket av Finneys rollkaraktär är en uppblåst, självupptagen idiot vars vanliga samtalston får en att tro att hans partner är gravt hörselskadad.

Two for the Road

Men nu är jag väldigt hård mot Two for the Road, hårdare än vad den förtjänar. Hepburn gör en stabil insats, och som road movie får den med beröm godkänt. De franska miljöerna är en fröjd att följa, pendlandet mellan olika 60-talsbilar likaså, och de karikatyrartade birollerna är stundtals riktigt roliga.

Road movie på rullstol
Brittiska Third Star (2010) byter den klassiska road movie-bilen mot en primitiv, hemmabyggd rullstol. James är nämligen dödligt sjuk i cancer, och vill hinna se vackra men svåråtkomliga Barafundle Bay på den walesiska kusten. Det är verkligen en brittisk film, med grabbar som är lite väl grabbiga och skämtsamma, det allvarliga temat till trots. Men det är ju också den svarta humorn vi älskar dessa tokiga öbor för, och mitt i allt skämtande döljer sig flera doser gravallvar. Att det är en kvinna som regisserat detta grabbgäng är kanske svårt att tro, men desto mer imponerande, och jag hoppas se mer av Hattie Dalton snart.

Third Star

High school road movie
Dirty Girl (2010) hade jag knappt läst en rad om innan jag såg den, vilket är lite märkligt, för den förtjänar att både skrivas och pratas om. Inledningen är klassisk high school, som vi alla känner den från det glada 80-talet. Danielle är populär och promiskuös, och Clarke hennes raka motsats, överviktig, utstött och dessutom bisexuell (som inte kommit ut). Självklart blir de tvungna att umgås och övervinna sina respektive fördomar om varandra. Det skulle kunna bli riktigt klyschigt, men Danielle och Clarke känns både trovärdiga och flerdimensionella, och det är kul att se dem förenas i hatet mot sina fadersgestalter. Clarke har en rent homofobisk pappa (spelad av countrystjärnan Dwight Yoakam), och Danielles mamma är på väg att gifta sig med en mormon (den alltid pålitlige William H Macy).

Dirty Girl (2010)

Till slut får de båda nog av sina familjesituationer, tar Clarkes pappas bil och sticker ut på vägarna. Resan mot att hitta sig själva (det är ju dit de brukar leda) är sällan så subtilt skildrad, men det är också en del av charmen.

Varför Dirty Girl aldrig gick upp på svenska biografer, när det visas så mycket ointressant och världsfrånvänt skit, är en gåta för mig. Mötet mellan high school och road movie är en briljant idé, Juno Temple och Jeremy Dozier är duktiga i huvudrollerna, och birollslistan kryllar av stora namn. Förutom tidigare nämnda skådisar förtjänar Mary Steenburgen en extra eloge för sin insats som Clarkes olyckliga mamma.

Lämna en kommentar

Filed under Film

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s