Vagabond – Sans toit ni loi

Vagabond - Sans toit ni loi

På franska heter Vagabond, Agnès Vardas film från 1985, Sans toit ni loi, vilket betyder ungefär ”inget tak, ingen lag”. Det är en bättre titel än ”Vagabond”, som snarare ger associationer till vilda västern, eller naturromantiker som Christopher McCandless i Into the Wild. Vardas huvudperson, Mona, har förvisso en del gemensamt med Christopher. Hon har lämnat trygghet, familj, jobb, samhället bakom sig. Men där Christopher tillåts skylla samma handlingar på sina föräldrar ständiga grälande, och möjligen samhällets ytlighet i största allmänhet, så får Mona aldrig riktigt förklara varför hon lever ute på vägarna. Likt Christopher möter hon också de som valt alternativa livsstilar och ”lever på sin jord”, på vad de kan skörda från sin egen mark, och erbjuds att göra detsamma, men till skillnad från den amerikanske vagabonden finner hon det inte särskilt intressant. Medan Christopher kan sägas stå för någon slags idealistisk naturromantik, liknar Mona mer en nihilist.

Men det är inte utan anledning. Som ung kvinna är det allt annat än riskfritt att lifta och tälta under stjärnorna. På landet eller i stan, var Mona än befinner sig finns där alltid ett överhängande hot från illvilliga män. En ytterligare parallell till Into the Wild är att vi får höra kommentarer från människor som träffat filmens huvudperson, ibland bara pratat med henne ett par minuter, ibland levt med henne under några dagar. Men till skillnad från Christopher är Mona ogillad av nästan alla. Och visst, hon är en mer negativ och olydig person, men Varda är också tydlig med att bilden av denna person formats av samhällets syn på vad en kvinna får och inte får göra. De som berättar om henne är noga att med att påpeka hur smutsig hon var, hur illa hon luktade. Och hennes fria leverne verkar alltid väckt associationer till prostituerade, snarare än bara backpackers eller luffare.

Vagabond kan ibland bli lidande av sitt allt annat än höga tempo, men långsamheten behövs för att ge filmen sin speciella stämning, och Varda ser till att varje scen tillför något till den sällsamma historien om Mona. Landskapen är karga och grå, och människorna skeptiska, men bland alla bittra bifigurer finns också några som visar lite ömhet – fåraherden som liknar John Lennon, den trädälskande professorn, och en gammal tant som dricker konjak med Mona och skrattar högt åt sin girige svärson. De bidrar alla med en värme som gör den i övrigt ganska kalla historien än mer berörande. Sandrine Bonnaire är makalöst bra i huvudrollen, och den som en gång följt Monas tak- och laglösa öde kommer aldrig glömma det.

Betyg: 4+

Lämna en kommentar

Filed under Film

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s