Mars filmer – del 2 – amerikanskt

Så har vi kommit till del två av mars filmer, de amerikanska. Tåget, Vi måste prata om Kevin, The Descendants, The Artist och The Driver.

Tåget - The Train

Tåget (The Train, 1964)
Vi håller oss kvar lite i Frankrike, men byter till engelska. John Frankenheimer gjorde en mängd intressanta filmer under 60-talet, varav Död man lever (Seconds, 1967) och The Manchurian Candidate (1962) är bäst av de jag sett (Birdman of Alcatraz och The Gypsy Moths är jag också sugen på). Tåget är en lite mer traditionell andra världskriget-historia, även om frakten på nämnda tåg utmärker sig lite. Det är varken krigsfångar eller vapen som gömmer sig i vagnarna, utan en hel nationalskatt med konst. Tavlor av Cézanne, Renoir, Monet, Manet och många fler – alla ska de fraktas ut ur det ockuperade Paris och upp till Tyskland, av den enkla anledningen att nazisterna förstått deras rent monetära värde.

Fransmännen och de allierade vill förstås stoppa detta till varje pris, och det blir tre enkla lokförares uppgift att sinka tåget de tvingas köra. Storyn är inspirerad av verkliga händelser, men riktigt hur mycket som är sanningsenligt är svårt att veta. Snarare än realism erbjuder filmen en skön matinékänsla, om än med den förhöjda känsla av allvar som alltid kommer med WWII-historier. Det dröjer en stund innan filmen tar fart, men det är också en charm med dåtida matinéer att de får ta tid på sig. När sedan lokförarna kommer in, med Burt Lancaster i spetsen, blir det en spektakulär tågresa, med allt från fejkade namn på stationerna till målade vagnar som ska hindra de allierade från att bomba fel tåg. Och ett fint gästspel av Jeanne Moreau, icke att förglömma.

Betyg: 3+

Vi måste prata om Kevin (We Need to Talk About Kevin, 2011)
Vet inte riktigt vad jag ska säga om den här, faktiskt. En plågsam upplevelse, minst sagt, men till skillnad från många andra ångestfilmer tyckte jag inte den sa mig så mycket. Och inte tillförde den något vettigt till samhällsdebatten heller. Men visst, vill man ha en ingående beskrivning av hur det är att leva i ett helvete, så för all del, gå och se! Ett snyggt helvete är det, om inte annat.

Betyg: 3

The Descendants (The Descendants, 2011)
Jag tillhör inte de som älskar Alexander Paynes åtta år gamla Sideways. Nog för att det är en rätt trevlig historia, men känns den inte någonstans lite Hallmark goes indie? Lite krasst kanske, men ni fattar vad jag menar. Fotot, intrigerna, skådespelarna (Paul Giamatti undantagen) – alltihop luktar made for TV.

Men, faktum är att jag gillade filmen lite mer efter att ha sett om den. Den har ju ett skönt, lunkande tempo, och scenerna på golfbanan är förbannat roliga. Högt omtittsvärde, alltså. Med Paynes senaste film, The Descendants, är det lite tvärtom, jag tyckte bra om den efter första titten. George Clooney är klockren som den tyst sörjande Matt, och turerna kring vad hans knepiga 10-åriga dotter sagt eller inte sagt till sina klasskamrater är roligare än hela Carnage. Äldre dottern, med sin allt annat än vältaliga pojkvän, är rätt kul hon också, och även om filmen börjar lite trögt, så tar den hyfsad fart när familjen startar ett gemensamt sökande efter den avlidna mammans hemliga älskare. Men skulle jag vilja se den igen? Njae. Medan Sideways tilltalar den sida av mig som ville titta på samma äventyrsfilm om och om igen som liten, så känns The Descendants, de komiska inslagen till trots, mer som ett ordinärt drama. Roligt, rörande, men lättglömt.

Betyg: 4-

The Artist (The Artist, 2011)
Vad ska man skriva om The Artist som inte redan utropats unisont av kritiker, jurymedlemmar och publik? Jag håller ju med om vad de säger, det är ren underhållning, och en fin hyllning till både det gamla Hollywood i allmänhet och stumfilmen i synnerhet. Och hunden är värd en Oscar. Som Vertigo-nörd blir jag också glad att höra Bernard Herrmanns berömda musik i slutet av filmen. Kanske lite märkligt att bara låna ett stycke från en annan film, men med tanke på att Hitchcock var en stumfilmsregissör av rang och på många sätt också symboliserar en svunnen filmperiod, så tycker jag det funkar rätt bra – även om handlingen i sig inte har något gemensamt med hans mästerverk från 1958.

Betyg: 4

The Driver (1978)

Driver (The Driver, 1978)

En anonym racerförare/bilmek vars extraknäck är att köra flyktbilen vid rån. Långa biljakter, neonljus, skumma parkeringshus. Känns det igen? Jo, Drive från förra året har lånat det mesta från den här 70-talskultrullen. Så vilken är då bäst? Tja, båda har sina för- och nackdelar. Den nyare filmen är strået vassare när det kommer till bilscenerna – ljussättningen är coolare och musiken mer stämningsfull. Den äldre plockar dock poäng på att inte vilja vara mer än en lång rad biljakter, med några coola repliker insprängda mellan dem. Den namnlösa föraren vill göra en stor stöt, men jagas av en nitisk polis (spelad av Bruce Dern) som på vanligt 70-talsmanér är fullständigt korrupt. Till sin hjälp har han en mystisk kvinna som ska vilseleda snuten. Det är allt. Huvudpersonen pendlar inte mellan lugn och vansinne, och han försöker inte rädda några hjälplösa kvinnor med spektakulärt övervåld. Han kör bara sin bil.

Hade Nicolas Winding Refn, som regisserat den nyare filmen, nöjt sig med så enkla premisser hade jag nog gillat hans film mer. Som det är nu, får jag kalla det dött lopp. Men okej, om någon höll en pistol mot mitt huvud, skulle jag väl välja ”originalet”. För 70-talskänslan, för anspråkslösheten. Och för Bruce Dern, förstås.

Betyg: 3

Lämna en kommentar

Filed under Film

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s