My Life in Music – Have you forgotten 1988

Harpo Marx - When Harpo Played His Harp

Av alla komedier jag sett i mitt liv, av alla miljontals skämt som flimrat förbi, har jag aldrig skrattat så mycket som jag gjorde åt bröderna Marx-filmerna när jag var liten. När jag blev äldre och duktigare på engelska, var det Grouchos och Chicos konstanta ordvitsande som imponerade mest, men i barndomen var Harpo alltid min favorit. Av de fyra bröderna var han den som bjöd på mest slapstick, vilket förstås uppskattades av mitt åttaåriga jag, men bortom all ramla-och-slå-sig-humor fanns också en mer absurd sida som verkligen kittlade mina skrattreflexer. Likt en mänsklig Skalman kunde han producera vad som helst ur sina rockfickor. Sa någon åt honom att man inte kunde bränna ett ljus i två ändar, då höll han upp ett ljus som brann på båda sidor, hävdade Groucho att han kunde knockas av en fjäder, då tog Harpo fram en fjäder som gjorde just det. Hans galna uppsyn sa mig att ingenting var omöjligt, och jag älskade det så mycket att jag bokstavligen kiknade av skratt.

Liksom filmerna i övrigt hade Harpo bara en skönhetsfläck – musiken. Med undantag av några trudelutter Groucho sjöng, och kanske något av Chicos mer ekvilibiristiska pianonummer, plockade jag upp fjärrkontrollen och spolade framåt så fort någon tog ton. Och Harpo skonades inte, möjligen kunde jag medge att harpan lät rätt fint, men det var skrattfest jag ville ha, inte skönmusik.

Min Marx-tittande fortsatte enligt samma upphackade mönster ända tills jag som tjugo-nånting upptäckte Jonathan Richmans ”When Harpo Played His Harp” från 1988. Richman har en gammaldags, nästan naiv känsla i sin musik, som ofta kombineras med nostalgiska texter. Han har skrivit mängder av hyllningar till saker han älskat i sin barn- och ungdom, allt från glassbilen till Velvet Underground, från närbutiken på hörnet till barndomens eviga somrar. Och så Harpo då, förstås.

Well when Harpo played his harp, it was a mystery
All the laughing stopped back to the balcony
When Harpo would play his harp, all was still

Precis så var det ju. Galenpannan satte sig plötsligt ner och spelade utomjordiskt vackert på detta det svåraste av alla instrument. Det krävs talang för att bli en duktig komiker och extrem fingerfärdighet för att spela harpa, men bara ett geni kan behärska båda konstarterna. Harpo är på något sätt sinnebilden av ett galet snille. Idag spolar jag inte längre förbi musikscenerna när jag ser de gamla 30-talsfilmerna, för med hjälp av Richman har jag lärt mig uppskatta det vackra i stormens öga, det plötsliga lugnet mitt i vansinnet.

Do you remember what he would do sometimes before he played?
Well he’d look up to the sky and he’d look the angels’ way
Harpo, Harpo, when you start
Tears of joy inside my heart
Harpo would play his harp and all was still

Lämna en kommentar

Filed under Film, Musik, My Life in Music

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s