My Life in Music – Have you forgotten 1989

1989 släpptes världshistoriens bästa skiva. The Stone Roses första fullängdare togs emot med öppna armar av en stor kritikerkår och en liten publik. Och för varje år som gick av 90-talet verkade den där lilla publiken bara bli större och större. I Storbritannien röstar man med jämna mellanrum fram sitt eget lands främsta skivor, och The Stone Roses placeras alltid högt.

Jag kan dock inte säga att jag lyssnade på Manchesters stoltheter varken aktivt eller passivt när det begav sig. 1989 var jag däremot ett fan av Jakob Hellman, vars första och hittills enda skiva, …och stora havet, skulle kunna kallas den svenska motsvarigheten till The Stone Roses. Lika älskad och uppskriven, och alltid nämnd när det pratas om vårt lands bästa skivor. Till skillnad från sina engelska kollegor gav han dock aldrig publiken en second coming. Efter en kort popkarriär skyggade han från rampljuset, och om jag förstått det rätt drog han norrut och började jobba på fabrik. Bara det är ju värt ett eget kapitel i historieböckerna.

En och annan återföreningsspelning har det dock blivit, jag hade turen att ta del av det oförglömliga gästspelet på Hell On Wheels fina Pop Dakar-spelning 2003, men på skiva har Hellman alltid låtit de där tolv perfekta poplåtarna tala för sig själva. Tänk om fler artister vågade göra så, vilka avtryck de skulle lämna!

När den gode norrlänningen först dök upp i rutan, på Listan i SVT (ni minns väl Annika Jankell och Staffan Dopping ?), minns jag att det var mycket snack om hur han både lät och såg ut som Elvis Costello. Jag snappade upp det dels för att min pappa lärt mig om de två olika Elvisarna, men också för att jag tyckte den unge Hellman rörde sig fantastiskt coolt, och jag undrade var han fått den där stilen ifrån. (Strax efter att hans musikvideo spunnits upprepade gånger på teve gjorde jag, som sprallig 9-åring, en, som jag minns det, bejublad imitation av honom på Roliga timmen.)

Idag kan jag tycka att Costello-liknelsen är ytlig (lite på samma sätt som jag tyckte jublet åt min imitation var lite märklig, när jag ju bara rörde lite stelt på armarna), även om det såklart finns vissa likheter. För ärligt talat, när ”Tårarnas” första fallande pianotoner dånar i stereon, framstår Costellos bräkande på ”Less Than Zero” och ”Watching the Detectives” som rätt meningslöst. Jakob Hellman kommer alltid befinna sig långt framför den torra, übermedvetna poparkeologen, besegrad endast av ett enda storslaget popband från Manchester.

Videon som spelades på Listan var inte Tårarna, utan Vara vänner:

2 kommentarer

Filed under Musik, My Life in Music

2 responses to “My Life in Music – Have you forgotten 1989

  1. Men innan E C (i det här fallet Costello inte Clapton..) blev ”poparkeolog” nämligen på första albumet ”My Aim Is True” finns en pärla med everlasting shine: ”Alison”. Inget bräkande där inte. Och visst Jakob Hellman är en av de chosen few även i min värld.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s