Monthly Archives: maj 2012

Beach House – om Bloom & Myth

Vårkväll, tidig april, jag har haft körkort i knappt två månader, men det här är vår första riktiga biltur. E4:an norrut. Det har börjat skymma, stereon spelar en hembränd CD med moderna klassiker. ”Like Dylan in the Movies”, ”The Sweetest Thing”, ”Heaven Knows I’m Miserable Now”. Men så dyker något obekant upp.

Ett inledande tickande, som en digital koklocka. Och så några glittrande ljud, gitarrer och synthar, tror jag.

– Vad är det här? frågar du mig.

– Jag vet inte, svarar jag och undrar hur någonting okänt kan ha råkat slinka med på skivan.

Vi hinner fundera någon sekund, sedan drar musiken igång, trummorna startar och en fint mörk röst sjunger de första raderna.

– Beach House, säger vi i munnen på varandra.

Förstås. Den nya singeln, vi vet båda vilken det är, inget annat band låter ju så här. Men sedan sitter vi tysta, lyssnar i ren andakt.

– Shit, vad bra den är! tänker jag, och rent instinktivt vet jag att du tycker likadant.

När den sista refrängen tonar ut, efter fyra minuter, och det storslagna gitarrsolot tar vid, är det så fint att jag aldrig vill lämna den här bilen, det här ögonblicket. På en öde motorväg, i aprilsolnedgången, ensam med mitt livs kärlek, är ”Myth” den vackraste musik jag någonsin hört.

Och när de sista tonerna klingar ut säger du precis vad jag tänker:

– Spela den igen!

(Albumet, som nu äntligen släppts, har inte fått några översvallande recensioner i landets stora tidningar. Aftonbladet, DN, Nöjesguiden och SvD, alla delar de ut medelbetyg. Men tro inte på såna slentrianomdömen, Bloom är mycket mer än bara den fina ljudmatta de trötta recensenterna tjatar om. Från början till slut låter skivan verkligen som godis för öronen, men minst lika mycket för duons låtskrivande som deras känsla för produktion. Även om övriga låtar kanske inte når upp till samma nivåer som ”Myth”, är de långt mer än bara en fin och glättig yta.)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

The Best of Red House Painters, Mark Kozelek & Sun Kil Moon

Mark Kozelek - Red House Painters - Sun Kil Moon

Jag orkar inte riktigt gå in på varför den nya, kommande Sun Kil Moon-skivan (som trogna fans, som förbeställt direkt från skivbolaget, redan fått i brevlådan) inte är bra, så jag nöjer mig med att säga följande: Om du någonsin gillat Mark Kozeleks musik – oavsett om det är under namnen Red House Painters, Sun Kil Moon eller bara Kozelek – så låt den inte befläckas av Among the Leaves. Och har du aldrig lyssnat på honom, så börja för allt i världen inte med den sorgliga raden mediokra kompositioner som utgör nämnda skiva.

Det är allt. Inte ett ord om dalande stjärnor tänker jag yttra, för Kozelek kan fortfarande skriva andlöst vacker musik, med texter som kan röra vilket stenhjärta som helst till tårar. Jo, hans konserter är de enda jag varit på där flera personer i publiken verkligen stått och gråtit. På riktigt, inte bara fällt en tår eller två. För så hudlös, så berörande är hans musik.

Men det handlar inte bara om oändligt långsamma låtar som tonsätter olycklig kärlek. Under Kozeleks nu tjugo år långa karriär har det kanske varit det dominerande uttryckssättet, men på de många skivorna gömmer sig också ömsinta berättelser om allt från ungdomlig vänskap och bortgångna boxare till egensinniga katter.

Egentligen skulle jag vilja välja minst 70 låtar, eller bara be er alla att gå ut och köpa Rollercoaster– och Ocean Beach-skivorna, men nu har jag verkligen lagt band på mig och valt det absolut bästa av det bästa – 30 livsviktiga musikstycken. Snyfta, stirra in i väggen, meditera, eller gör vad ni vill, här är i alla fall Have you forgotten Mark Kozelek!

Jag kan dock inte lämna dessa oumbärliga sånger okommenterade. Det räcker såklart med att bara lyssna, men om ni gillar vad ni hör så finns här också lite information om några av låtarna.

”Michael” (1992) är Marks egen ”Bobby Jean”. En kontaktannons i skepnad av en låt, skriven för att få tag i en försvunnen barndomsvän. Citatet från konversationen med en av dennes tidigare flickvänner är klassiskt:

Sha said ”I heard he lost his mind again
Again? I said I didn’t know that you ever did

Låten får aldrig någon upplösning, Mark konstaterar bara att Michael var hans bäste vän och att de hade många fina stunder tillsammans, men att han nu förmodligen försvunnit för gott. Sorgligt, men i verkligheten får historien ett slut värdigt en Hollywoodfilm:

Nästan tio år har gått sedan låten kom ut, och Mark har fortfarande inte fått tag i Michael. Men så innan en spelning i Florida hör han ett rykte om att sagda person ska befinna sig i lokalen. Inget märkvärdigt, sådana rykten har florerat tidigare. Mark brukar inte ens spela den gamla låten längre, men den här kvällen får ändå bli ett undantag. Och sedan, medan han framför den, tittar han ut i publiken, och vem sitter där, gråtandes, om inte Michael.

När jag hörde Mark berätta det här i en intervju blev jag så berörd att det gjorde ont i magen. Det är ju nästan för fint för att vara sant. Han berättar även om det i förordet till Nights of Passed Over, en bok med Marks samlade låttexter, och tillägger där att de två talades vid efter spelningen och att de hållit kontakten sedan dess.

Red House Painters - Down Colorful Hill

Down Colorful Hill (1992)

”Grace Cathedral Park” (1993). Under 90-talet omtalades Red House Painters i svensk musikpress mest som bandet vars låtar bara handlar om den där enda tjejen, hon som krossade sångarens hjärta. Katy, som i ”Katy Song”, skulle hon heta. Men det var inte riktigt sant. Det fanns visserligen en tjej som Mark haft ett förhållande med, och som väldigt många av hans tidiga låtar handlade om. Men Katy var en annan, någon han träffade senare. Den omtalade kvinnan hette Susan, och bland de många sånger som inspirerats av henne är ”Grace Cathedral Park” den allra bästa. Ett bitterljuvt stycke folkrock, med en text lika vacker som någonsin Den allvarsamma leken eller Den unge Werthers lidanden.

Red House Painters - Rollercoaster

Red House Painters I – a.k.a. Rollercoaster (1993)

”Katy Song” (1993). Den betydelse nämnda Katy, trots vad jag nyss skrev, haft för Kozeleks musik är enorm. Han träffade henne strax innan inspelningen av Rollercoaster-albumet påbörjats, men just när han gått och inbillat sig att hon var den rätta, bestämde hon sig för att flytta från San Francisco, hela vägen över både kontinenten och Atlanten, till sina släktingar i London. Desillusionerad efter hennes besked gick Mark hem och skrev om sin upplevelse.

I know tomorrow you will be
Somewhere in London, living with someone
You’ve got some kind of family there to turn to
And that’s more than I could ever give you

Makalöst vackert, tycker vi alla som någonsin blivit dumpade och sökt tröst i musikens värld. ”Katy Song” brukar ses som Kozeleks magnum opus, en åtta minuter lång illustration av att lämnas av den man älskar. Joakim Berg, Stina Nordenstam och Andreas Mattsson har alla nämnt den som en favoritlåt.

”I Am a Rock” (1993). Om Paul Simons original handlar om en isolerad, ensam person, så kan Red House Painters version sägas vara nämnda persons alldeles egna klagosång.

Red House Painters - Bridge

Red House Painters II – a.k.a. Bridge (1993)

Det är oklart om ”Summer Dress” (1995) handlar om Katy eller Susan, men oavsett vilket är det en av Red House Painters mest lättillgängliga låtar. Andres Lokko kallade den ”det närmaste Kozelek kommit en vanlig poplåt”, och det är inte utan att jag håller med. Ett bra ställe för att inleda sin Kozelek-resa.

Red House Painters - Ocean Beach

Ocean Beach (1995)

”Have You Forgotten” (2001). Jo, för tusan, visst är det låten som fått äran att namnge denna blogg. Här dock i en förlängd version från soundtracket till Cameron Crowes mystiska film Vanilla Sky, där Mark förresten har en liten roll (listad på IMDb som ”Dude, Fix Your Face Guy”). I regissörens nästföljande, och betydligt bättre, Almost Famous, har han en något större roll som Stillwaters basist Larry. Originalet finns annars att avnjuta på Songs For a Blue Guitar från 1996, för övrigt också tillägnad Katy.

Red House Painters - Songs For a Blue Guitar

Songs For a Blue Guitar (1996)

Många är de som misstagit ”Wop-A-Din-Din” (2001) för Kozeleks beskrivning av sin drömkvinna. I själva verket handlar den bara om hans katt. Låten var en livefavorit under slutet av 90-talet, men det skulle dröja till 2001, tre år efter att det färdigställts, innan ondskefulla whiskey-skivbolaget Seagram skulle släppa klorna om albumet Old Ramon, där ”Wop-A-Din-Din” återfinns.

Red House Painters - Old Ramon

Old Ramon (2001)

”Golden” (2001). En finare hyllning till en annan artist än den Mark levererar till barndomsidolen, tillika singer-songwritern, John Denver får man leta efter. Leta gärna upp Take Me Home, där Mark samlat ihop artister som Will Oldham, Low och Tarnation (och sig själv, förstås) för personliga tolkningar av den gamle naturromantikerns låtar.

”Up to My Neck in You” (2001). I väntan på att få tillbaka rättigheterna till sin egen skiva passade Mark på att spela in två minialbum, varav det ena bara bestod av oigenkänneliga covers på riktigt gamla AC/DC-låtar. Det var inget nytt för honom att framföra tolkningar av hårdrocksklassiker, redan 1994 hade Red House Painters spelat in Kiss ”Shock Me”. Versionerna av Bon Scotts kompositioner är dock betydligt mer lyckade, främst för att denne inte skrev lika pinsamma texter som Ace Frehley. Det gömmer sig en och annan trist låt på What’s Next to the Moon, men ”Up to My Neck in You” är en riktigt söt kärleksballad.

Mark Kozelek - What's Next To The Moon

What’s Next to the Moon (2001)

”Pancho Villa” (2003). Efter några år med soloskivor och medlemsavhopp från sitt gamla band bestämde sig Mark plötsligt för att släppa skivor under ett nytt namn, Sun Kil Moon. Någon större musikalisk skillnad innebar det inte, han hade alltid varit diktator i Red House Painters, och han fick dessutom med sig flera av de gamla musikerna till sitt nya projekt. Ghosts of the Great Highway är en episk historia som kretsar kring bortgångna personer, eller spöken om man så vill. Och påfallande många av dem, såsom Pancho Villa, var boxare. Spöken till trots är det här en i det närmaste triumferande låt som återfinns i två versioner, den elektriska ”Salvador Sanchez” och den akustiska ”Pancho Villa”.

Sun Kil Moon - Ghosts of the Great Highway

Ghosts of the Great Highway (2003)

Med på albumet finns också ”Duk Koo Kim”, som var den första låten att släppas under namnet Sun Kil Moon (då i en annan, vida bättre, version på den tjusiga 10-tumssingeln här under). Musiken är allt annat än triumferande, fattas bara med den historien. Den 23-årige sydkoreanske boxaren Duk Koo Kim miste livet efter att ha tagit emot för många hårda slag från sin motståndare Ray Mancini. Illa nog, men tragedin slutar inte där, fyra månader efter att Kim dött tog hans mamma livet av sig, och ytterligare fyra månader senare gjorde matchdomaren detsamma. Kozeleks låt är en uppgiven men gripande berättelse om den bristande logiken i att ”änglarna” ger vissa människor nya chanser och andra inte.

Sun Kil Moon - Duk Koo Kim

Duk Koo Kim (2003)

Att så många låtar på Ghosts of the Great Highway handlar om döden har sin naturliga förklaring. Kozeleks kanske allra vackraste låt, ”Carry Me Ohio”, är inte bara en hyllning till hemtrakten, utan ett farväl till Katy, som gick bort i cancer något år innan skivinspelningen. Efter separationen som blev till ”Katy Song” höll de ändå kontakten under många år, till hon insjuknade och slutligen lämnade den här världen. Mark ärvde en av hennes katter och har fortsatt beskriva saknaden efter sin gamla kärlek på albumen April och Admiral Fell Promises. Förmodligen kommer han aldrig sluta skriva om henne, men ”Carry Me Ohio” är och förblir oöverträffad.

Craving dreams, a million miles ago you seem
And the star that I just dont see anymore

Words long gone, lost on journeys we walked on
Lost are voices heard along the way

Sorry for never going by your door
Never feeling love like that anymore

Heal her soul, carry her, my angel, Ohio

Tiny Cities (2005), uppföljaren till Ghosts, är en ren coverskiva med Modest Mouse-låtar som ”Tiny Cities Made of Ashes”, ”Truckers Atlas” och ”Ocean Breathes Salty”, och går att läsa mer om här.

Sun Kil Moon - Tiny Cities

Tiny Cities (2005)

”New Partner” (2006) är en cover på en av Palace Musics (a k a Will Oldham) allra bästa låtar. Hur bra originalet än är gör Kozelek ändå någonting unikt av sin tolkning. Som alltid.

”Moorestown” (2008) är en avlägsen släkting till gamla mästerverket ”Grace Cathedral Park”. Valstakt, ringande akustiska och elektriska gitarrer i symbios, och ännu en svidande vacker kärlekshistoria. Tack, Mark, för att du fortsätter få ditt hjärta krossat, din publik är dig evigt tacksam!

Sun Kil Moon - April

April (2008)

4 kommentarer

Filed under Musik

My Life in Music – Have you forgotten 1993

Soul Asylum - Runaway Train (1993)

Det krävs inte mycket för att gilla en låt. En fin textrad, en enkel melodi, kanske ett sound eller en röst. Men ibland händer det att ett stycke musik dyker upp i ditt liv vid precis rätt tillfälle, så att du inte bara faller för det, utan börjar älska det gränslöst. Det blir en tröst, en bästa vän, nästan det enda du tänker på, och när du inte får lyssna på det känner du dig halv.

Första gången en låt drabbade mig på det här sättet var 1993, när jag var tretton år ung. Vi hade tvingats lämna vår gamla villa och flytta in i ett trångt (vi var en stor familj) radhus. Dessutom tyckte min bror det var ett bra tillfälle att skaffa sig en egen lägenhet (det här var alltså på den tiden då unga människor fortfarande kunde köpa bostäder). Det hade han nog rätt i, men som nybliven och osäker tonåring hade jag helst sett att min största förebild stannat under familjens tak ett tag till. Jag hann inte med mer än tre dagar i sjuan innan våra flyttlass gick, och då hade jag redan insett att jag skulle vantrivas med mina nya klasskamrater.

En klar och tydlig gräns hade dragits. Bakom mig låg barndomen, lugn, trygg, och helt utplånad. Framför mig tornade en skrämmande och osäker ungdom upp.

Vid samma tid var det, passande nog, en hitlåt om uppbrott och avsked som spelades obegripligt mycket både i radio och på TV. ”Runaway Train” hette den, och förutom flera rader i texten för mig att identifiera mig med, ackompanjerades den också av en musikvideo med verkliga exempel på barn som slitits bort från sina familjer, antingen av egen maskin eller mot sin vilja. För varje gång jag såg den där videon blev jag mer och mer gripen, särskilt av den sista scenen, där en ond tant stjäl en bebis direkt ur en barnvagn, hoppar in i en bil och sticker. ”Runaway train, never coming back”, den avslutande vemodiga gitarren, och mamman som springer desperat efter bilen. Inte konstigt att det träffade en nerv hos mitt känsliga tonårsjag.

Så fort videon visades på MTV vred jag upp volymen, njöt av musiken och förfasades åt scenerna som spelades upp, och inne på mitt 6 kvm lilla rum spelade jag låten om och om igen på en gammal bandspelare. När jag lånat skivan för att spela av den på kassett hade jag till och med skrivit av texten. Om det var för att kunna sjunga med eller bara förstå orden bättre vet jag inte, men pappret låg i alla fall alltid där, under de svarta högtalarna. Och till slut kunde jag texten så bra att jag skulle satt varenda ord, från början till slut, om någon väckt mig mitt i natten och bett mig rabbla den.

It seems no one can help me now
I’m in too deep, there’s no way out

Inom loppet av några månader hade Soul Asylum blivit min inkörsport i det som kallades indie. ”Runaway Train” må ha varit klassisk FM-rock, men bandet kom från samma alternativa Minneapolis-scen som Hüsker Dü och The Replacements, turnerade med The Lemonheads och spelade in soundtrack med Sonic Youth och R.E.M. De där banden öppnade upp en helt ny värld för mig. Men hösten 1993 var allt bara ”Runaway Train”, day and night, earth and sky.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, My Life in Music

My Life in Music – Have you forgotten 1992

Få svenska artister har blivit så utbuade som Popsicle när de tog emot grammisen för 1992 års bästa rockgrupp. Där stod de, fyra unga, kaxiga Pite-pojkar som dömt ut landets musikbransch, befann sig uttalat långt till vänster politiskt (detta alltså när Calle ”brrra för Svärjje” Bildt styrde vårt land, och Bert Karlsson & greven var populära), och lovat att drämma priset i huvudet på utdelaren om de skulle vinna. Sofia Källgren var prisutdelare, så det där sista kom inte på fråga, men Fredrik Norberg, bandets ene gitarrist/sångare/låtskrivare, stod inte lottlös. Istället för att drämma till någon utnyttjade han tacktalet till att döma ut hela dansbandsgenren, genom att önska vinnarna i kategorin döden ”i en tragisk bussolycka”.

Tala om galachock! Jag var bara dryga 12 år gammal när det här sändes på TV, och även om jag inte var så förtjust i Arvingarna, tyckte jag det var rätt taskigt att säga någonting sånt. Popsicles musik däremot, hade jag ingen åsikt om. Skivan hade inte sålt mer än knappa 10 000 ex, och jag var en av de många som aldrig ens hört en låt från den.

Men efter Grammisgalan visste jag vilka de var, och något år senare skulle jag låna hem Lacquer och häpnande konstatera att varje liten låt, från spår ett till tretton, var en hit. Från inledande klassikern ”Hey Princess” till avrundande ”Slow” gömde sig där så många fantastiska popmelodier att det nästan var svindlande, och musiken framfördes med en sån fart att det kändes som att hamna i en orkan. En behaglig orkan, förvisso, men ändå. Dag ut och dag in i hela tonåren lät jag mig svepas med av den, som en aldrig sinande källa till både glädje, tröst och energi.

Åtta år efter Arvingarna-incidenten skulle Magnus Uggla, som den föredetting han blivit, tackat ja till att leda Grammisgalan. För att försöka plocka hem poäng hos artisterna i publiken, drog han något blekt skämt om att Popsicle varit fräcka mot Arvingarna men att ingen kom ihåg dem idag. Ganska pinsamt, med tanke på att en stor del av musik-Sverige hyste, och ännu hyser, väldigt stor respekt för den gamla popkvartetten. Lyckligtvis tog Håkan Hellström, när han plockade hem sin första vinst som soloartist, tillfället i akt och riktade en känga mot den trötta galavärden. Hellström påpekade lugnt och sansat att det var många som fortfarande älskade Popsicle och lade, med ett leende på läpparna, till att ”it’s better to burn out than to fade away”. Efter det fanns det inte mycket för den gamla ugglan att göra annat än att leva ut sin roll som TV4-sponsrad lekledare, och långsamt tyna bort i en meningslös tillvaro, tjurandes över hur svårt det är att betala av lånet på sjötomtsvillan med Spotify-intäkter. Alltmedan Lacquer fortsätter omnämnas bland Sveriges bästa popskivor genom tiderna och Andreas Mattsson, som dessutom hunnit med två finfina soloalbum, anlitas av ett otal artister som både låtskrivare och studiomusiker.

Popsicle - Lacquer - 1992 - svensk indie

För övrigt bjöd 1992 på påfallande många låtar jag, utan att blinka, skulle kunna utnämna till världens bästa. Vore det här projektet mer likt My Movie Year skulle förmodligen detta år (efter långvarig kontemplation) bli mitt förstahandsval. Förutom nämnda Popsicle-alster var det ”A Letter to Elise” med The Cure, ”Motorcycle Emptiness” med Manic Street Preachers, ”That Summer Feeling” med Jonathan Richman, ”I Want Everything” med Luna, ”The Saddest Story Ever Told” med Magnetic Fields, ”Find the River” och ”Nightswimming” med R.E.M. och ”Twisterella” med Ride. Och utöver det, Morrisseys ”We Hate It When Our Friends Become Successful”, Pavements ”Here”, Red House Painters ”Japanese to English” och ett gäng låtar från Lemonheads It’s a Shame About Ray och Neil Youngs Harvest Moon. Vilket jävla år, jag blir tårögd bara av att se listan!

Lämna en kommentar

Filed under Musik, My Life in Music