My Life in Music – Have you forgotten 1993

Soul Asylum - Runaway Train (1993)

Det krävs inte mycket för att gilla en låt. En fin textrad, en enkel melodi, kanske ett sound eller en röst. Men ibland händer det att ett stycke musik dyker upp i ditt liv vid precis rätt tillfälle, så att du inte bara faller för det, utan börjar älska det gränslöst. Det blir en tröst, en bästa vän, nästan det enda du tänker på, och när du inte får lyssna på det känner du dig halv.

Första gången en låt drabbade mig på det här sättet var 1993, när jag var tretton år ung. Vi hade tvingats lämna vår gamla villa och flytta in i ett trångt (vi var en stor familj) radhus. Dessutom tyckte min bror det var ett bra tillfälle att skaffa sig en egen lägenhet (det här var alltså på den tiden då unga människor fortfarande kunde köpa bostäder). Det hade han nog rätt i, men som nybliven och osäker tonåring hade jag helst sett att min största förebild stannat under familjens tak ett tag till. Jag hann inte med mer än tre dagar i sjuan innan våra flyttlass gick, och då hade jag redan insett att jag skulle vantrivas med mina nya klasskamrater.

En klar och tydlig gräns hade dragits. Bakom mig låg barndomen, lugn, trygg, och helt utplånad. Framför mig tornade en skrämmande och osäker ungdom upp.

Vid samma tid var det, passande nog, en hitlåt om uppbrott och avsked som spelades obegripligt mycket både i radio och på TV. ”Runaway Train” hette den, och förutom flera rader i texten för mig att identifiera mig med, ackompanjerades den också av en musikvideo med verkliga exempel på barn som slitits bort från sina familjer, antingen av egen maskin eller mot sin vilja. För varje gång jag såg den där videon blev jag mer och mer gripen, särskilt av den sista scenen, där en ond tant stjäl en bebis direkt ur en barnvagn, hoppar in i en bil och sticker. ”Runaway train, never coming back”, den avslutande vemodiga gitarren, och mamman som springer desperat efter bilen. Inte konstigt att det träffade en nerv hos mitt känsliga tonårsjag.

Så fort videon visades på MTV vred jag upp volymen, njöt av musiken och förfasades åt scenerna som spelades upp, och inne på mitt 6 kvm lilla rum spelade jag låten om och om igen på en gammal bandspelare. När jag lånat skivan för att spela av den på kassett hade jag till och med skrivit av texten. Om det var för att kunna sjunga med eller bara förstå orden bättre vet jag inte, men pappret låg i alla fall alltid där, under de svarta högtalarna. Och till slut kunde jag texten så bra att jag skulle satt varenda ord, från början till slut, om någon väckt mig mitt i natten och bett mig rabbla den.

It seems no one can help me now
I’m in too deep, there’s no way out

Inom loppet av några månader hade Soul Asylum blivit min inkörsport i det som kallades indie. ”Runaway Train” må ha varit klassisk FM-rock, men bandet kom från samma alternativa Minneapolis-scen som Hüsker Dü och The Replacements, turnerade med The Lemonheads och spelade in soundtrack med Sonic Youth och R.E.M. De där banden öppnade upp en helt ny värld för mig. Men hösten 1993 var allt bara ”Runaway Train”, day and night, earth and sky.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, My Life in Music

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s