Monthly Archives: juni 2012

Echo Lake – Wild Peace

Echo Lake

Herregud, kan ett band råka ut för något värre än Echo Lake? Veckan som gick skulle bli den största i medlemmarnas liv, med släppet av debutalbumet Wild Peace, men istället grusades glädjen totalt av att trummisen Pete Hayes avled. Han blev inte mer än 25 år ung, och att döma av vad gitarristen Thom Hill skriver på bandets hemsida, var det efter en längre tids sjukdom.

Fruktansvärt tragiskt, men jag hoppas verkligen att det inte får stå i vägen för den fina drömpop som gömmer sig på Echo Lakes första fullängdare. Tänk dig att någon gammal The Sundays-låt korsats med Real Estates ”Green Aisles” och sedan skickats rakt ut i rymden, med Kevin Shields som pilot, så vet du ungefär vad du kan vänta dig. Låter det flummigt? Lyssna på ”Another Day” eller ”Last Song of the Year”, så förstår du vad jag menar.

Vila i frid, Pete, nöjd med att ha gett Wild Peace den energi som behövdes för att lyfta albumet över hundra andra shoegazeband och rätt upp på stjärnhimlen!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

60-talssommar

Det må ha varit en julkalender, men listan med mina 24 personliga 60-talsfavoritlåtar funkar minst lika bra på sommaren. Där finns oskyldig pop för solskenet, visor för regnet, och rock n’ roll för festerna. Och en hel drös låtar som passar för alla nämnda tillfällen. Det är ju det fina med 60-talets musik, att det ofta är både lättillgängligt och komplext, glatt och melankoliskt på samma gång.

Klicka här för alla hits samlade i Spotify, eller läs om varje låt för sig här nedanför.

24. Velvet Underground – Stephanie Says
23. Leonard Cohen – So Long, Marianne
22. The Zombies – Hung Up on a Dream
21. Nico – These Days
20. Beach Boys – God Only Knows
19. The Byrds – Landy Friend
18. Paul Simon / Simon & Garfunkel – Kathy’s Song
17. The Shangri-Las – The Train from Kansas City
16. The Kinks – Waterloo Sunset
15. Françoise Hardy – Je ne sais pas ce que je veux
14. The Who – The Kids Are Alright
13. The Ronettes – I Wish I Never Saw the Sunshine
12. Tim Hardin – How Can We Hang On to a Dream
11. Buffalo Springfield – Broken Arrow
10. The Flying Burrito Brothers – Dark End of the Street
09. The Supremes – My World is Empty Without You
08. Ben E King – Stand By Me
07. Rolling Stones – No Expectations
06. Nick Drake – Fruit Tree
05. The Left Banke – Walk Away Renée
04. The Stone Poneys – Different Drum
03. The Band – The Night They Drove Old Dixie Down
02. The Shirelles – Will You Love Me Tomorrow
01. The Lovin’ Spoonful – Do You Believe in Magic?

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Popjulkalender 2011

2x Rachel Goswell (cover #28)

Vad passar väl bättre för sena sommarkvällar än Rachel Goswells väna stämma? Oavsett om det är med Slowdive, Mojave 3 eller som soloartist är hennes röst alltid lika trollbindande. Inte helt unik, måhända, men med en rökig slöja över sig som mina öron inte kan motstå.

Nummer ett, en otroligt fin musikvideo som med lite fantasi kan kallas Twin Peaks-ig. ”Love Songs on the Radio” är nog Mojave 3:s bästa låt, och det är synd och skam att Rachel inte fick ta mikrofonen oftare än Neil.

Nummer två, en duett med min favorit Mark Kozelek. Tillsammans gör de John Denvers gamla ”Around and Around” andlöst vacker. Om ändå Rachels röst bara mixats lite högre.

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Evan Dando & The Lemonheads (covers #23-27)

Med min förkärlek för covers är Evan Dando en given favoritartist. Den långe drasuten från Boston har spelat in fler tolkningar av andras låtar än jag kan räkna till, ibland under eget namn, men oftast som The Lemonheads. Bandets förmodligen största hit är Simon & Garfunkel-låten ”Mrs. Robinson”, men de gjorde sig ett namn redan i slutet av 80-talet med sin punkiga version av Suzanne Vegas ”Luka”, och för bara ett par år sedan spelade de in en hel skiva (Varshons) med covers på allt från ösiga punkdängor till gamla countryklassiker.

Men allra bäst blir det när Evan sätter sig ensam framför mikrofonen med en akustisk gitarr. Han är varken en extraordinär musiker eller sångare, men han vet precis hur enkelt man kan spela en låt rakt in i hjärtat på sin publik. Jag antar att det kallas talang, eller bara känsla.

Här kommer fem låtar, skrivna under fem olika årtionden, som Dando framför med perfekt balansgång mellan respekt för originalartisten och sig själv.

”Learning the Game” är inte Buddy Hollys kändaste låt, men kanske den bästa. Keith Richards brukar spela den live med Stones ibland, men givetvis är den bättre med Dando. På inte mycket mer än en minut sjunger han sig igenom den fantastiskt sorgliga texten om att lära sig få hjärtat krossat.

When you love her
and she doesn’t love you
you’re only learning the game

”Tribute to Hank Williams” är Tim Hardins odödliga hyllning till den alltför tidigt avlidne countrystjärnan. De båda sångarna levde hårda liv och dog av droger respektive alkohol. Dando identifierade sig troligen med de bortgångna artisterna under vad vi kan kalla hans ”mörka år”. 1998 var han starkt beroende av alla möjliga kemiska substanser och försvann helt från rampljuset. Tre år senare, och många kilo tyngre, släppte han äntligen nytt material på minialbumet Griffith Sunset, däribland hyllningen till Hank Williams. Det räcker med att höra några rader för att inse att orden är, om inte självupplevda, så åtminstone fulla av förståelse för Williams sorgliga liv.

Ja, ABBA har många bra låtar, och ja, de är alla töntigt framförda. Det kan börja med en fin melodi, men så kommer en ba-ba-kör där, och en umpa-bumpa-takt där, och jag pallar inte att lyssna längre. ”Knowing Me, Knowing You” är (liksom flera av bandets låtar, om jag förstått rätt) en ganska ledsam historia, en göra-slut-förklaring, kort och gott. Men kan någon bli berörd av det überkäcka arrangemang Bjern & Bönny gett låten? Inte jag, i alla fall. I visform med Evan Dando däremot, då blir det gripande. Som stilig popstjärna passar dessutom refrängens ”a-ha-a” honom som hand i handsken, och jag vill gärna tro att han sjunger sitt avsked till före detta partnern, vännen och bandkollegan Juliana Hatfield.

Skivan Sweet Relief: A Benfit for Victoria Williams släpptes för att samla in pengar till den MS-drabbade Williams, eftersom hon, likt de flesta icke-välbärgade amerikaner, inte hade någon sjukförsäkring. Uppsättningen är en riktig best-of-tidiga-90-talets-alternativa-rock, med bland andra Soul Asylum, Pearl Jam, Maria McKee, Buffalo Tom och Matthew Sweet. Och så Evan Dando. Hans version av ”Frying Pan”, från Williams debutalbum, är som hämtad från en strandfest, med sångaren sittandes framför lägerelden.

We’ve got mountains, yeah, we’ve got beaches
We’ve got love to make us mad, love that has to teach us

Och så det Williamska hoppet mellan storslaget och trivialt, som passar Dando så bra:

I looked in a frying pan, I sang a song
I looked at a dying man, he sang along

Jo, det var som skildrare av det triviala, som en slacker, Dando gjorde sig känd i mitten av 90-talet. Kläderna, håret, hippieframtoningen, drogliberalismen, sättet att prata, hans medverkan i Reality Bites – Dandos hela uppenbarelse bara utstrålade slacker. Och ingen låt sammanfattar den mentaliteten så bra som låtskrivarkollegan och vännen Tom Morgans ”Divan”. En knappt två minuter lång poppärla om att låta en vän krascha på din soffa.

In the morning I’ve got things to do
I’ve gotta be up and out by ten
But if you’re still asleep, I won’t wake you
You can crash out on my divan
Crash out on my divan

Morgans band Smudge har släppt låten i två mer eller mindre rockiga versioner på skivorna Tea, Toast & Turmoil och Manilow, men som ni nog redan förstått är det Dandos akustiska version, från Mrs. Robinson-singeln , som är att föredra.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik