Evan Dando & The Lemonheads (covers #23-27)

Med min förkärlek för covers är Evan Dando en given favoritartist. Den långe drasuten från Boston har spelat in fler tolkningar av andras låtar än jag kan räkna till, ibland under eget namn, men oftast som The Lemonheads. Bandets förmodligen största hit är Simon & Garfunkel-låten ”Mrs. Robinson”, men de gjorde sig ett namn redan i slutet av 80-talet med sin punkiga version av Suzanne Vegas ”Luka”, och för bara ett par år sedan spelade de in en hel skiva (Varshons) med covers på allt från ösiga punkdängor till gamla countryklassiker.

Men allra bäst blir det när Evan sätter sig ensam framför mikrofonen med en akustisk gitarr. Han är varken en extraordinär musiker eller sångare, men han vet precis hur enkelt man kan spela en låt rakt in i hjärtat på sin publik. Jag antar att det kallas talang, eller bara känsla.

Här kommer fem låtar, skrivna under fem olika årtionden, som Dando framför med perfekt balansgång mellan respekt för originalartisten och sig själv.

”Learning the Game” är inte Buddy Hollys kändaste låt, men kanske den bästa. Keith Richards brukar spela den live med Stones ibland, men givetvis är den bättre med Dando. På inte mycket mer än en minut sjunger han sig igenom den fantastiskt sorgliga texten om att lära sig få hjärtat krossat.

When you love her
and she doesn’t love you
you’re only learning the game

”Tribute to Hank Williams” är Tim Hardins odödliga hyllning till den alltför tidigt avlidne countrystjärnan. De båda sångarna levde hårda liv och dog av droger respektive alkohol. Dando identifierade sig troligen med de bortgångna artisterna under vad vi kan kalla hans ”mörka år”. 1998 var han starkt beroende av alla möjliga kemiska substanser och försvann helt från rampljuset. Tre år senare, och många kilo tyngre, släppte han äntligen nytt material på minialbumet Griffith Sunset, däribland hyllningen till Hank Williams. Det räcker med att höra några rader för att inse att orden är, om inte självupplevda, så åtminstone fulla av förståelse för Williams sorgliga liv.

Ja, ABBA har många bra låtar, och ja, de är alla töntigt framförda. Det kan börja med en fin melodi, men så kommer en ba-ba-kör där, och en umpa-bumpa-takt där, och jag pallar inte att lyssna längre. ”Knowing Me, Knowing You” är (liksom flera av bandets låtar, om jag förstått rätt) en ganska ledsam historia, en göra-slut-förklaring, kort och gott. Men kan någon bli berörd av det überkäcka arrangemang Bjern & Bönny gett låten? Inte jag, i alla fall. I visform med Evan Dando däremot, då blir det gripande. Som stilig popstjärna passar dessutom refrängens ”a-ha-a” honom som hand i handsken, och jag vill gärna tro att han sjunger sitt avsked till före detta partnern, vännen och bandkollegan Juliana Hatfield.

Skivan Sweet Relief: A Benfit for Victoria Williams släpptes för att samla in pengar till den MS-drabbade Williams, eftersom hon, likt de flesta icke-välbärgade amerikaner, inte hade någon sjukförsäkring. Uppsättningen är en riktig best-of-tidiga-90-talets-alternativa-rock, med bland andra Soul Asylum, Pearl Jam, Maria McKee, Buffalo Tom och Matthew Sweet. Och så Evan Dando. Hans version av ”Frying Pan”, från Williams debutalbum, är som hämtad från en strandfest, med sångaren sittandes framför lägerelden.

We’ve got mountains, yeah, we’ve got beaches
We’ve got love to make us mad, love that has to teach us

Och så det Williamska hoppet mellan storslaget och trivialt, som passar Dando så bra:

I looked in a frying pan, I sang a song
I looked at a dying man, he sang along

Jo, det var som skildrare av det triviala, som en slacker, Dando gjorde sig känd i mitten av 90-talet. Kläderna, håret, hippieframtoningen, drogliberalismen, sättet att prata, hans medverkan i Reality Bites – Dandos hela uppenbarelse bara utstrålade slacker. Och ingen låt sammanfattar den mentaliteten så bra som låtskrivarkollegan och vännen Tom Morgans ”Divan”. En knappt två minuter lång poppärla om att låta en vän krascha på din soffa.

In the morning I’ve got things to do
I’ve gotta be up and out by ten
But if you’re still asleep, I won’t wake you
You can crash out on my divan
Crash out on my divan

Morgans band Smudge har släppt låten i två mer eller mindre rockiga versioner på skivorna Tea, Toast & Turmoil och Manilow, men som ni nog redan förstått är det Dandos akustiska version, från Mrs. Robinson-singeln , som är att föredra.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik

2 responses to “Evan Dando & The Lemonheads (covers #23-27)

  1. Fint! Själv är jag även väldigt förstjust i Lemonheads lite nonchalant slarviga version av Kirsty MacColls He’s on the beach också. http://youtu.be/gWwVTPz7XEY

    • Ja, klassisk Lemonheads!🙂
      Känns som Evan gjort oändligt många covers, och åtminstone under 90-talet var de nästan alltid bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s