Monthly Archives: juli 2012

Nina Simone – Mr. Bojangles (cover #30)

Och jag som trodde att ”Mr. Bojangles” bara var en tråkig standard. En låt med en intressant historia, förvisso, men också en sån där som alla från Kristofer Åström och Bob Dylan till mindre kända pubtrubadurer och rent vedervärdiga artister framfört, utan att någonsin kunna blåsa liv i den. Men det var innan jag hörde Nina Simones version.

Jag vet inget om inspelningen, annat än att den är hyfsat sen i hennes karriär (början av 70-talet) och inte någon av de framföranden som brukar nämnas som hennes bästa. Och visst, den är inte lika dramatisk som ”Wild Is the Wind” eller ”Sinner Man”, men i jämförelse med, säg ”My Baby Just Cares for Me” eller någon annan lite mjukare sång, står den sig minst lika väl idag.

Öppna fönstret, släpp in solen och vrid upp volymen. Ett sommarsoundtrack blir inte vackrare än så här.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik

The Beatles – de 25 bästa låtarna

The Summer of the Fab Four

För att göra det lite enklare för mig själv uteslöt jag både Beatles och Dylan från min lista med popdecenniets bästa låtar. Den gode Bob har jag redan betat av här, men the Fab Four har jag lämnat därhän. Tills nu. Det har redan gjorts oändligt många listor med allt från deras bästa skivor till snyggaste skor, coolaste frisyrer, finaste stämsång, tajtaste trumfills, you name it. Men pophistiorien är, som vi alla vet, subjektiv, så varför skulle inte jag göra en personlig lista med den historiska orkesterns allra finaste kompositioner? Det finns ju ingen anledning.

Just på sommaren har jag en tendens att lyssna extra mycket på de gamla Liverpoolpojkarna. Det är någonting med musiken, ja, hela Beatles-auran, som andas sommar och frihet. Antagligen precis samma sak som med tidigare nämnda 60-talslåtar, den där blandningen av oskyldigt och mörkt, simpelt och komplext. Men kanske också vetskapen att världens bästa popgrupp, precis som sommaren, inte varade för evigt. Till skillnad från Stones, som bara ältade vidare och snabbt blev en parodi på en parodi på sig själva, så tog Beatles-sagan slut när de milda höstvindarna börjat blåsa, men innan solen slutat värma.

Som skivinspelande artister existerade bandet i åtta år, under vilka de hann släppa hundratals makalösa poplåtar. Och här, kära vänner, har ni de 25 (ja, tjugofem!) allra mest mästerliga. Presenterade kronologiskt, såklart, för någon annan rangordning är otänkbar:

1. A Hard Day’s Night (mono)
2. No Reply (mono)
3. Ticket to Ride (mono)
4. Help!
5. We Can Work It Out
6. If I Needed Someone (mono)
7. Rain (mono)
8. Eleanor Rigby
9. I’m Only Sleeping (mono)
10. She Said She Said (mono)
11. And Your Bird Can Sing (mono)
12. Tomorrow Never Knows
13. Strawberry Fields Forever
14. Penny Lane
15. Lucy in the Sky with Diamonds (mono)
16. A Day in the Life (mono)
17. All You Need Is Love
18. Hello Goodbye
19. I Am the Walrus
20. Across the Universe (versionerna från Anthology 2 eller Let It Be… Naked)
21. Hey Jude (mono)
22. Revolution (mono, och alltså inte “Revolution 1” från vita albumet)
23. While My Guitar Gently Weeps (akustiska versionen från Anthology 3)
24. Two of Us
25. Here Comes the Sun

Beatles Top 25

Häng inte läpp, Paul, hur man än räknar har du i alla fall fler låtar än George på listan!

6 kommentarer

Filed under Musik

Nico – I’m Not Sayin’

Oh, Nico! Jag kan inte få nog av den tyska sångerskans allra första singel, den Gordon Lightfoot-skrivna ”I’m Not Sayin'” från 1965. Då hade hon redan hunnit spela svensk i Fellinis oändligt överskattade La Dolce Vita och få barn med tjusiga franska skådisen Alain Delon. (Barnet kallades för övrigt för Ari, något som Royal Tenenbaums-älskare går igång på.) Hon hade just börjat hänga med coola brittiska musiker som Brian Jones och Jimmy Page, men ännu inte träffat Lou Reed eller Bob Dylan. Det är förresten Page som spelar akustisk gitarr på singeln, förmodligen den bästa inspelning han medverkat på, vilket förstås inte säger så mycket (förutsatt att det inte är han som lagt den perfekta gitarrslingan på ”I’d Much Rather Be with the Girls”, karln började ju som begåvad studiomusiker innan den där eländiga machorocken svärtade ner honom för gott).

Nåväl, nog med sidospår. Här är den förträffliga låten, en hjärtekrossare i folkrockform.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

(Best of) Girl Group Sounds Lost & Found

Girl Groups Sounds Lost & Found

Okej, det blir några ord till om oumbärliga samlingen One Kiss Can Lead to Another: Group Sounds Lost & Found. Det finns så många fler höjdpunkter än Donna Lynns nyss nämnda låt. Dessutom är boxen från Rhino sedan länge utgången. Den går förstås att hitta begagnad, till exempel på eBay, men inte till särskilt humana priser. Jag råder ändå er alla att, på vilket sätt ni vill, leta rätt på dessa tretton låtar. De som finns på Spotify har länkar dit, resten till YouTube.

Som så ofta med 60-talet har flera av låtarna spelats in av ett antal olika artister, ibland i förvillande lika versioner, som Pussycats ”Dressed in Black” som är ganska svår att skilja från The Shangri-Las original. Men det är ju också en del av charmen, att höra dem alla och välja sina personliga favoriter. Lämna gärna ett tips i kommentarerna om ni känner till bättre versioner av låtarna nedan!

We Don't Belong - Sylvan

Just nu gillar jag Sylvans ”We Don’t Belong” mest. En dramatisk historia om två unga älskande som, missförstådda av världen, tar livet av sig tillsammans. Det blev den unga sångerskans enda skivinspelning, men till den fick hon i alla fall med sig en gigantisk orkester på 70 personer. Shangri-Las ”The Train from Kansas City” är nästan lika dramatisk den, om än utan orkestrar och dödligt slut på kärlekshistorien. Och The Cookies ”I Never Dreamed”, ja, den är alltid lika ljuvlig.

The Cookies

The Bees and The Honey – ”She Don’t Deserve You
CAKE – ”Baby That’s Me
The Cookies – ”I Never Dreamed
Donna Lynn – ”I’d Much Rather Be with the Girls
Ellie Greenwich – ”You Don’t Know
Evie Sands – ”I Can’t Let Go
Goldie and The Gingerbreads – ”Walking in Different Circles
Lesley Gore – ”What Am I Gonna Do with You?
Palisades – ”Make the Night a Little Longer
Pussycats – ”Dressed in Black”
The Shangri-Las – ”The Train from Kansas City
Sylvan – ”We Don’t Belong
The Young Generation – ”The Hideaway

Och här är spellista med de sju Spotify-låtarna samlade.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Donna Lynn – I’d Much Rather Be with the Girls (cover #29)

”I’d Much Rather Be With the Girls” är en bortglömd 60-talspärla med Donna Lynn, märkligt nog (med tanke på titeln) skriven av Stones-radarparet Keith Richards och Andrew Loog Oldham. Rullstenarnas version kan höras på raritetssamlingen Metamorphosis, men nej, den är inget manifest för att sluta hänga med grabbarna, istället bräker Mick Jagger ”I’d Much Rather Be With the Boys”. Och förutom att det är ganska trist att höra gubbrockarnas gubbrockare proklamera att de hellre vill umgås med gubbgänget än några svekfulla tjejer, så är deras framförande ganska blekt. Särskilt i jämförelse med Donna Lynns lysande tolkning.

Jag vet inte särskilt mycket om nämnda kvinna, men hon släppte ett par singlar i mitten av 60-talet, varav ”I’d Much Rather Be With the Girls” är den bästa. Den är en också av många höjdpunkter på den eminenta samlingen One Kiss Can Lead to Another: Group Sounds Lost & Found. En fint utformad box med fyra cd-skivor fulla av fenomenal popmusik framförd av hyfsat okända kvinnliga sångerskor (och ibland mindre kända låtar av mer kända artister) från 60-talet. Det kommer garanterat finnas anledning att återkomma till denna box här, men tills vidare rekommenderar jag den eminenta texten på Feminist Music Geek, som förutom att hylla musiken också tittar på den subversiva kraften i lyriken. Och ingenstans är den kraften så tydlig som i ”I’d Much Rather Be with the Girls”.

Don’t put me on
It’s over now, it’s no good looking back
‘Cause I’d much rather be with the girls
Than be with you

Donna var tydligen inte mer än 14 år när hon spelade in låten, men orden betyder inte mindre för det, särskilt inte med den sånginsatsen. Körsången är lika stark den, faktum är att hela låten är underbart arrangerad och instrumenterad, från första lilla melodislinga. Allra mest gillar jag gitarrspelet i mitten och hur det låter som ett möte mellan The Byrds och The Supremes – med den lilla skillnaden att Donna är så oändligt mycket coolare än Diana Ross.

5 kommentarer

Filed under Covers, Musik