Monthly Archives: september 2012

Whit Stillman in Distress

Whit Stillman tillhör den kärna av amerikanska regissörer som i början av 90-talet formade den genre som idag – lika lättvindigt som musikens motsvarighet – kallas indie. Dialogdrivna manus, utan händelser som för handlingen framåt, med karaktärer som på ett eller annat sätt rimmar illa med de stereotyper den traditionella Hollywoodfilmen gjort oss vana vid. Budgetar som kanske inte är oansenliga, men måttliga nog att inte kallas mainstream. Och, förstås, soundtrack fyllda med kvalitativ popmusik.

Metropolitan (Whit Stillman 1990)

Metropolitan (1990)

Whit är den mest eleganta av dem – inte lika svartsynt som Todd Solondz eller brutal som Gregg Araki, inte lika vardaglig som Noah Baumbach. Liksom Hal Hartleys filmer har hans verk en alldeles egen ton, med repliker som till en början kan uppfattas antingen som överintellektuella eller genombanala, men efter några minuter låter lika logiska som geniala.

Ändå känner jag inte bara kärlek för honom. Medan Hartleys Trust och Henry Fool närmast varit livsförändrande för mig, känns Metropolitan mest som en träffsäker observation av den där snacksaliga självupptagenheten som bara återfinns hos välbärgade studenter. Och Barcelona, tja, ärligt talat finns det mer att irritera sig på än glädja sig åt i den filmen. Jag blir inte riktigt klok på om Stillman kritiserar eller upphöjer européernas anti-amerikanism, och ärligt talat finns där inte tillräckligt med annat intressant innehåll för att orka reda ut vilket.

Barcelona (Whit Stillman 1994)

Barcelona (1994)

The Last Days of Disco däremot, vilken fullträff! Plötsligt känns karaktärernas brister alla helt realistiska, varje liten illustration av de unga människornas rädslor, ynkligheter och egoismer är på pricken träffsäker. Och trots allt det gillar man dem så mycket. Ja, förutom Kate Beckinsales Charlotte förstås, en av de vidrigaste vanliga personer jag någonsin sett på den vita duken.

The Last Days of Disco (Whit Stillman 1998)

The Last Days of Disco (1998)

Det har gått 14 år sedan sedan Stillmans mästerverk gick upp på bio i Sverige, men tjejgänget i Damsels in Distress behöver knappt öppna munnen förrän den omisskännliga Stillman-tonen infinner sig. Den här gången har huvudpersonerna, tre erfarna collegeelever, bestämt sig för att göra gott och hjälpa en yngre elev, men det råder inga tvivel om att det fortfarande är självupptagenhet som kännetecknar personporträtten.

Tyvärr blir det som tittare, till skillnad från i The Last Days of Disco, svårt att fastna för någon i Damsels. Violet (spelad av den alltid lika skickliga Greta Gerwig) är egentligen väldigt älskvärd, och när jag tänker på dem i efterhand framstår hennes idéer som både roliga och ganska fina, men det förändrar inte det faktum att stora delar av filmen är verkligt fåniga. Där finns försök till någon slags absurd tragikomik, som varken känns särskilt rörande eller rolig. Är Stillmans udda uppvisning av dessa deprimerade unga vuxna ett misslyckat men uppriktigt försök att ta upp ett allvarligt samhällsproblem? Eller vill han bara driva lite med ungdomar i allmänhet?

Damsels in Distress (Whit Stillman 2011)

Damsels in Distress (2011)

Riktigt lika besviken som Niklas blev jag inte på filmen. Nä, faktum är att jag, varken när eftertexterna rullar förbi eller så här några dagar efteråt, känner något särskilt för Damsels in Distress. Den har några smarta uppslag och ett par minnesvärda detaljer (den franska sekten, killen som har problem med färger, den arga, svartklädda dansösen), men Stillman verkar inte riktigt veta vad han vill. Borta är den sedvanliga konsekvensen och kvar finns bara ett hafsigt genomförande. Synd.

3 kommentarer

Filed under Film

RAC – 1979 (cover #31)

Jag vet inte ett jota om remixkollektivet RAC, och ännu mindre om sångerskan Liz Anjos, men deras ett år gamla version av Smashing Pumpkins nu sjutton år gamla hit är ett bevis, så gott som något, på att ”1979” är en av historiens bästa poplåtar. Punkt.

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Lovers – Boxer

När jag lyssnar på elektronisk musik innebär det sällan någon större avvikelse från det vanliga rent musikaliskt. Jag är inte mycket för house, nöjer mig med att läsa om dubstep, det är pop jag brinner för. Och ibland råkar den där popen komma i synth- istället för gitarr- eller pianokostym. Inget konstigt med det, jag vill ju bara ha en melodi som letar sig rakt in i hjärtat och stannar där, det spelar ingen roll hur det ”låter”. Eller det gör det, självklart, men bara för att min musiksamling till 90% består av gitarrer betyder det inte att jag inte står ut med synthar, beats, samplingar.

Vad jag vill säga är kanske att det inte spelar någon större roll vilka instrument en skiva skrivs eller spelas in på, och det är lika traditionellt med ett elektroniskt som ett akustiskt sound. Men sedan finns det ju ändå elektroniska band som favoriseras mer än andra av oss som vanligen lyssnar på gitarrer. Kanske är det bara för att de har standardtrummor och bas, eller att de skriver mer klassiska poplåtar. Jag vet inte riktigt. Hur som helst, Lovers är ett sånt band. Och ”Boxer” från 2010 års Dark Light är en av de bästa poplåtar jag hört på länge. Just det, bara pop. Inga prefix. Punkt.

Lämna en kommentar

Filed under Musik