Whit Stillman in Distress

Whit Stillman tillhör den kärna av amerikanska regissörer som i början av 90-talet formade den genre som idag – lika lättvindigt som musikens motsvarighet – kallas indie. Dialogdrivna manus, utan händelser som för handlingen framåt, med karaktärer som på ett eller annat sätt rimmar illa med de stereotyper den traditionella Hollywoodfilmen gjort oss vana vid. Budgetar som kanske inte är oansenliga, men måttliga nog att inte kallas mainstream. Och, förstås, soundtrack fyllda med kvalitativ popmusik.

Metropolitan (Whit Stillman 1990)

Metropolitan (1990)

Whit är den mest eleganta av dem – inte lika svartsynt som Todd Solondz eller brutal som Gregg Araki, inte lika vardaglig som Noah Baumbach. Liksom Hal Hartleys filmer har hans verk en alldeles egen ton, med repliker som till en början kan uppfattas antingen som överintellektuella eller genombanala, men efter några minuter låter lika logiska som geniala.

Ändå känner jag inte bara kärlek för honom. Medan Hartleys Trust och Henry Fool närmast varit livsförändrande för mig, känns Metropolitan mest som en träffsäker observation av den där snacksaliga självupptagenheten som bara återfinns hos välbärgade studenter. Och Barcelona, tja, ärligt talat finns det mer att irritera sig på än glädja sig åt i den filmen. Jag blir inte riktigt klok på om Stillman kritiserar eller upphöjer européernas anti-amerikanism, och ärligt talat finns där inte tillräckligt med annat intressant innehåll för att orka reda ut vilket.

Barcelona (Whit Stillman 1994)

Barcelona (1994)

The Last Days of Disco däremot, vilken fullträff! Plötsligt känns karaktärernas brister alla helt realistiska, varje liten illustration av de unga människornas rädslor, ynkligheter och egoismer är på pricken träffsäker. Och trots allt det gillar man dem så mycket. Ja, förutom Kate Beckinsales Charlotte förstås, en av de vidrigaste vanliga personer jag någonsin sett på den vita duken.

The Last Days of Disco (Whit Stillman 1998)

The Last Days of Disco (1998)

Det har gått 14 år sedan sedan Stillmans mästerverk gick upp på bio i Sverige, men tjejgänget i Damsels in Distress behöver knappt öppna munnen förrän den omisskännliga Stillman-tonen infinner sig. Den här gången har huvudpersonerna, tre erfarna collegeelever, bestämt sig för att göra gott och hjälpa en yngre elev, men det råder inga tvivel om att det fortfarande är självupptagenhet som kännetecknar personporträtten.

Tyvärr blir det som tittare, till skillnad från i The Last Days of Disco, svårt att fastna för någon i Damsels. Violet (spelad av den alltid lika skickliga Greta Gerwig) är egentligen väldigt älskvärd, och när jag tänker på dem i efterhand framstår hennes idéer som både roliga och ganska fina, men det förändrar inte det faktum att stora delar av filmen är verkligt fåniga. Där finns försök till någon slags absurd tragikomik, som varken känns särskilt rörande eller rolig. Är Stillmans udda uppvisning av dessa deprimerade unga vuxna ett misslyckat men uppriktigt försök att ta upp ett allvarligt samhällsproblem? Eller vill han bara driva lite med ungdomar i allmänhet?

Damsels in Distress (Whit Stillman 2011)

Damsels in Distress (2011)

Riktigt lika besviken som Niklas blev jag inte på filmen. Nä, faktum är att jag, varken när eftertexterna rullar förbi eller så här några dagar efteråt, känner något särskilt för Damsels in Distress. Den har några smarta uppslag och ett par minnesvärda detaljer (den franska sekten, killen som har problem med färger, den arga, svartklädda dansösen), men Stillman verkar inte riktigt veta vad han vill. Borta är den sedvanliga konsekvensen och kvar finns bara ett hafsigt genomförande. Synd.

3 kommentarer

Filed under Film

3 responses to “Whit Stillman in Distress

  1. Kanske är det så att den besvikelse man känner är i proportion med den kärlek man känt för hans tidigare filmer? Om du inte älskade ”Metropolitan” och ”Barcelona” hade du kanske inte lika höga förväntningar på ”Damsels…” ?

    Hålled med om det inte verkar som om han riktigt vetat vad han velat med filmen. Det är något med tonen som känns väldigt ofärdigt. Den rör sig någonstans mellan det absurda, där karaktärerna känns mer som seriefigurer, och det realistiska, men kan inte riktigt bestämma sig. Det ger ett förvirrat intryck,

    • Ja, så kan det nog vara, även om jag faktiskt hade rätt höga förhoppningar på den här. Hade även sett fram emot att se den på bio, men se där ändrade sig lilla SF…

      Ja, verkligen förvirrat. Tycker det finns en del goda idéer där ändå, och alla korkade snubbar är ju rätt roliga, men nja. Lite mer konsekvens hade varit trevligt. Min förhoppning nu är att Stillman ändå fått tillbaka inspirationen och fortsätter göra film, åtminstone vart fjärde år som tidigare.🙂

      • För övrigt har han ju regisserat ett avsnitt av Homicide också, tror jag såg det när det begav sig, men kände inte till Stillman då. Måste se om det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s