Monthly Archives: november 2012

Video till Veronica Falls – Teenage

För länge sedan skrev jag om varför jag tycker att musikvideon till Rides gamla ”Vapour Trail” är så fenomenal. Precis som många andra ”illustrationer” av shoegaze-låtar från den tiden vinner den på att se ganska abstrakt ut. Men användandet av samma typ av filter och suddighet funkar fint även på ordinära bandbilder, som i Slowdives ”Alison” eller Jesus & Mary Chains ”Darklands”.

Veronica Falls har nog tittat på nämnda videor mer än en gång, åtminstone att döma av det visuella ackompanjemanget till deras nya, ljuvliga singel ”Teenage”. Ja, eller så bad de bara videoregissören att fixa lite Instagram-känsla. Men jag hoppas på det tidigare.

I vilket fall, den sköra, bitterljuva popmusiken blir ännu vackrare tillsammans med de brusiga bilderna. Se, lyssna och njut!

Annonser

4 kommentarer

Filed under Musik, Musikvideor

Snö på vita duken

Den här månaden deltar jag i Filmspanarnas gemensamma bloggtema. Ett tag sedan jag skrev om film nu, men det ska det bli ändring på!

Vintern står för dörren och Filmspanarna har valt temat snö. Inte direkt ett okänt inslag i vår vardag, ändå är det en oerhört liten procent av de filmer som går upp på bio där marken är snötäckt. Det har såklart med eskapism att göra, filmproducenterna jobbar i tron att folk helst vill se stekhet sommar eller, om det ska vara lite mer romantiskt, höstdagar med skinande sol och sprakande färger i träden. Undantaget är de historier som specifikt utspelar sig kring jul – då snöar det ju alltid på julaftons kväll eller juldagens morgon. Men i övrigt har den vita årstiden förpassats till enstaka spänningsfilmer och mörka dramer.

Jag har valt att lista mina fem favoriter – två med spänning, två dramer och en med lite av varje – där snön om inte spelar en stor roll, så åtminstone utgör en kuliss viktig nog att färga våra minnen av berättelserna blekvita. (Ni vet, så där som det ser ut när man tänker tillbaka på Tintin i Tibet.) Kanske skulle man också kunna säga att det oundvikliga naturfenomenet, som snön än så länge är, får agera det öde som för samman karaktärerna i dessa fem historier.

Först, några bubblare:

Die Hard 2 (1990), Låt den rätte komma in (2009), Mysteriet i Mouthe (Poupoupidou, 2011)

Och så listan:

5) Örnnästet (Where Eagles Dare, 1968). Klassisk matiné i tyska alperna. Richard Burton och Clintan är coola, Mary Ure är ännu coolare, men allra coolast är snön.

4) Ljuva morgondag (The Sweet Hereafter, 1997). I Atom Egoyans tragiska film är snön orsaken till en hemsk skolbussolycka med bara en överlevande. Sarah Polley briljerar som den av ödet undantagna Nicole, som försöker få övriga invånare i den lilla bergsbyn att inte lyssna på den cyniske advokaten (spelad av Ian Holm, a k a Bilbo) som vill ”hjälpa” dem att hitta en syndabock och sedan stämma skiten ur den.

3) Wintersleepers (Winterschläfer, 1997). Även i Tom Tykwers skildring av ett litet bergssamhälle orsakar snön en hemsk trafikolycka. En liten flicka faller i koma och det påverkar ett antal människor runt omkring henne – bland annat inleder hennes sjuksköterska en kärlekshistoria med den av minnesförlust drabbade man som orsakade olyckan. Läs mer om Wintersleepers i min text på Filmmedia.

Winterschläfer - Wintersleepers

2) Misstänkt för rån (Nightfall, 1956). Jacques Tourneurs film är den bästa ”snow noir” från 50-talet jag sett (långt mycket bättre än Nicholas Rays On Dangerous Ground). Hygglige James befinner sig ute i lantliga – och snöiga – Wyoming med en vän, när de båda överfalls brutalt av två bankrånare. De skjuts och lämnas för att dö i snön, men James överlever mirakulöst. Vad han dock inte vet är att rånarna glömmer bort sitt byte i tumultet.

Nightfall - Misstänkt för rån - av Jacques Tourneur

I tron att han är fri återvänder James till det varma Los Angeles, där han möter Marie (spelad av Anne Bancroft – ni vet Mrs. Robinson). Livet leker för honom, tror han i alla fall. I själva verket är James otursförföljd som få, Marie visar sig nämligen vara syster till en av bankrånarna och, ja, snart är jakten i full gång.

Nightfall - Misstänkt för rån 02

Precis som i Tourneurs bästa noir, Skuggor ur det förflutna (Out of the Past, 1947), har Misstänkt för rån en fatalistisk ton. Huvudpersonerna är liksom hjälplösa i skuggan av den märkliga slump som kastar dem från den ena olyckliga händelsen till den andra. De kan inte undgå sitt grymma öde. Att rama in en sådan historia i ett kallt, blekt snölandskap är ett rent genidrag. Och 40 år senare skulle ett visst regissörsbrödrapar ta efter samma idé.

1) Fargo (Fargo, 1996). Coenbrödernas mästerverk från mitten av 90-talet är snöfilmen framför alla snöfilmer, ja-a! Finns det någon som sett Fargo och inte tänker på den varje gång de blickar ut över ett någorlunda platt snölandskap?

Fargo

Influenserna från nämnda Misstänkt för rån är uppenbara, men det är inte den bisarra mordhistorien som gör Fargo så bra. Och det är inte det faktum att den utspelas i våra utvandrade förfäders nya hemtrakter. Nej, som med alla Coens bästa filmer är det karaktärerna som gör det (ja, det och måltiderna de äter). Ingen kan som de uppfinna personer som samtidigt är over-the-top och totalrealistiska. William H Macys sorgliga bilhandlare och hans snåla, egoistiska svärfar tillika chef. Francis McDormands stentuffa, genomsnälla och höggravida polis, och hennes underbara make. Och förstås Steve Buscemis och Peter Stormares precis lagom obegåvade skurkar. De är alla oförglömliga just för att de känns så verkliga.

Att de sedan får tulta fram i klumpiga täckjackor, klia sig i håret under tjocka mössor, och tv-mysa i lusekoftor, det ger dem bara ännu mer trovärdighet. Snön är grädden på moset i denna världens bästa vinterfilm.

Snöfilm - Vinterfilm - Fargo

Här kan du läsa vad övriga flitiga filmspanare skrivit på snötemat:

Except Fear

Fiffis filmtajm

Filmitch

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Mode+film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

20 kommentarer

Filed under Film

Mark Kozelek + Album Leaf = sant

Oj oj, det kommer ännu mer från Mark Kozelek och Sun Kil Moon nästa år! Nyligen skrev jag om coverskivan som är planerad att släppas i februari nästa år. Nu har ytterligare ett projekt annonserats ut, och ett betydligt mer intressant sådant. En känsla som både jag och andra fans haft efter Kozeleks senaste konserter i Sverige är att han måste börja se sig om efter nya kollaboratörer, det blir för likgiltigt – för både Kozelek själv och publiken – med bara den ensamma akustiska gitarren.

Så vad har den buttre San Francisco-bon nu i kikaren? Jo, ett samarbete med semi-instrumentala enmansbandet The Album Leaf. Min spontana reaktion på denna nyhet var väl inte total upphetsning, men inte heller ointresse. Det skulle liksom kunna bli bra. Men kanske inte jättebra. Eller? Jag har alltid tyckt att de låtar med The Album Leaf som innehållit sång varit ganska mediokra, men å andra sidan har de instrumentala varit både stämningsfulla, vackra och melodiösa. Frågan är bara hur väl det passar en artist som Mark Kozelek.

Oavsett resultatet ser jag betydligt mer fram emot denna skiva, Perils from the Sea, än ännu en samling skickligt fingerplockade visor av Mark. Och jo, ju mer jag tänker på det, desto bättre tror jag det här kommer bli. Album Leafs Jimmy LaValle är en mästare på att kombinera akustiska och elektroniska ljud och få dem att låta som gjorda för varandra. Lyssna bara på ”The Light” och ”Shine” från 2006 års In a Safe Place (för övrigt mitt återkommande soundtrack när jag plöjde de tre delarna av 1Q84 ifjol – musik som gjord för läsning). Stödd av Marks ödsliga röst och starka låtskrivarförmåga (och vackra gitarrspel? det återstår att se) skulle LaValle kunna skapa någonting riktigt, riktigt vackert.

Det här är förresten inte Marks enda samarbete med andra artister just nu. Under året har han gjort en del spelningar i USA tillsammans med pianisten från skivbolagsgrannarna Desertshore, och tidigare i höstas medverkade han i Late Night with Jimmy Fallon och framförde tre låtar tillsammans med husbandet The Roots. Inga häpnadsväckande framträdanden (delvis beroende på låtvalet, ska sägas), men jag är säker på att dessa kollaborationer gör underverk för Kozeleks kreativitet. Den 14:e maj 2013 får vi höra resultatet av mötet med herr LaValle. Jag kommer sitta spänd av förväntan fram till dess.

Här följer då ”The Light” och ”Shine” med The Album Leaf, ”Turtle Pond” med Desertshore & Mark Kozelek, och till sist en The Roots-kompad ”Mistress”. Varsågoda! Och just det, spår tre på kommande skivan heter ”Gustavo”. Bara en sån sak.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Nytt på gång med Veronica Falls

Nytt album med Veronica Falls - Waiting for Something to Happen

Yes! Nu har nya Veronica Falls-albumet fått ett releasedatum. 4:e februari nästa år kommer uppföljaren till 2011 års bästa skiva, och den ska heta Waiting for Something to Happen. Här finns nya låten ”Teenage” att lyssna på. Gör det, den låter fantastiskt vemodig och poppig på samma gång – precis som brukligt med de unga britterna.

Här nedanför finns också gamla livefavoriten ”Bury Me Alive”, som nu verkar ha döpts om till ”Buried Alive”. Även ”My Heart Beats”, singeln från tidigare i år, får vara med på skivan. Allt som allt är det 13 låtar, lite fler än vanliga popstandarden 10-12, vilket kanske blir en utmaning för kvartetten.

För vissa band innebär ju album nummer två en ny inriktning, medan andra rider vidare på vågen från debuten och mest bara gör mer av samma. Det första alternativet låter förstås mest spännande, men ärligt talat är det ju ofta när banden bara förfinar sitt koncept lite, lite grann, men fortsätter i samma fotspår, som de riktiga klassikerna skapas. Sedan börjar medlemmarna tröttna på varandra, spinner loss på sina egna, sämre idéer, och så kommer den tredje skivan och magin är förlorad för gott. Men nu går vi händelserna i förväg. Lyssna på smakproven och dröm om ett spektakulärt pop-2013, det tänker jag göra!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Best of Beach House-playlist

Som en liten bonus efter konsertinlägget kommer här en spellista med Beach House allra bästa låtar. Inte lätt att göra en sådan med ett band som har ett så konsekvent sound och så konsekvent hög kvalitet. Men, jag fick döda några älsklingar på vägen, och till slut var det en timme musik kvar. Ungefär som en Greatest Hits-skiva, alltså. Eller Softest Hits kanske. Enjoy, The Very Best of Beach House!

Spellista - det bästa med Beach House

Hela listan:

1. Zebra
2. Wild
3. Wedding Bells
4. Used to Be
5. New Year
6. Heart of Chambers
7. Walk in the Park
8. Other People
9. Turtle Island
10. Norway
11. Wishes
12. Gila
13. Take Care
14. Lazuli
15. Astronaut
16. Silver Soul
17. Myth
18. 10 Mile Stereo
19. D.A.R.L.I.N.G.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Beach House – Berns 20121107

Som konserter med favoritband ofta kan göra, börjar Beach House på Berns lite trevande. Förväntningarna hos publiken är enorma, och det är idel bra låtar, säkert framförda. Men det lyfter inte. Kanske är det för att bandet får för mycket på köpet utan att anstränga sig. Varje liten gitarrpedal är exakt finjusterad, keyboarden har rätt inställningar, och även om de har en riktig trummis, så är det också en hel del förinspelade beats. Victoria Legrands röst är förvisso häpnadsväckande stark, men precis som allt det andra låter den väldigt mycket som på skiva.

Beach House på Berns i Stockholm 20121107

För varje låt växer dock musiken en smula, trumslagen känns starkare, gitarrslingorna glimrar vackrare, Legrands stämma imponerar mer och mer, och ungefär en halvtimme in i spelningen känns allting plötsligt helt levande. ”Heart of Chambers” lyfter flera meter över ursprungsversionen på Devotion. Med lite varmare kläder och förfinad fingertoppskänsla rider bandet skickligt vidare på sin låtskatt. ”Zebra”, ”A Walk in the Park”, ”Wishes”. Och slutligen ”Myth”. Herregud! När de sista tonerna av dess majestätiska gitarrsolo klingar ut, skulle det inte göra mig, eller någon annan i lokalen, något om bandet hoppade över extranumren – för nu kan det väl omöjligt bli bättre?

Men till publikens enorma jubel kommer de tillbaka, och även om de inte kan nå över den perfektion som är ”Myth”, lyckas de hålla sig kvar på samma svindlande höjder. ”Turtle Island” är så långsam och ljuvligt melankolisk att man bara vill snyfta, och ”10 Mile Stereo” känns i varje del av kroppen när trummisen dundrar på sina pukor och cymbaler medan Legrands röst ekar över hela Stockholm.

It can’t be gone, we’re still right here
It took so long, can’t say we felt it all
Limbs parallel, we stood so long we fell
Love’s like a pantheon, it carries on forever

När kvällen är slut har förhoppningarna om någonting stort infriats. Beach House, Berns, Stockholm, 7:e november 2012. Utan tvekan ett av mitt livs starkaste konsertupplevelser.

Lämna en kommentar

Filed under Musik