Monthly Archives: december 2012

Have you forgotten 2012: Böckerna

Som vanligt har jag läst alldeles för få nya böcker för att kunna uttala mig om bokåret som gått. Men några titlar från 2012 har jag ändå hunnit med, och av dem är det fyra stycken jag särskilt vill rekommendera:

"Det är bara regn" av Alice Kassius Eggers

Det är bara regn av Alice Kassius Eggers
Poetiskt om relationer och sorg i indie-Sthlm. De flesta av de många referenserna till både låtar och platser känns som min egen bakgård, men mest gillar jag ändå boken för dess vackra språk.

"Eld" av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg

Eld av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg
Fantastiska Sara och Mats levererar igen. Att jag gillar Eld ännu lite mer än Cirkeln beror mest av allt på ”Positiva Engelsfors”, denna fantastiska satir av den klämkäcka, hycklande och oförstående livs- och samhällssyn som genomsyrar allt från svensk teve till politik. Sedan skadar det ju inte att spänningen är på topp mest hela tiden.

"Nattens cirkus" av Erin Morgenstern

Nattens cirkus av Erin Morgenstern
Vem kunde tro att spektakulära cirkusartister och maktgalna trollkarlar kunde vara så mysiga att läsa om? Inte jag i alla fall. Men Nattens cirkus är verkligen ett verk att sluka, likt en enorm chokladask full av bekanta praliner, men med helt nya, spännande och överväldigande smaker. Erin Morgensterns bok är som den där fantastiska matinéfilmen jag alltid fantiserat om, men aldrig fått se.

"Stål" av Silvia Avallone

Stål av Silvia Avallone
Våldsamt och vackert. Unga Silvia Avallones beskrivning av ett hårt industrisamhälle i Toscana engagerar mig så starkt för att den både är sorgsen och full av liv. Språket skiftar med karaktärerna den beskriver, och tillsammans tecknar de allihop – flickorna, pojkarna, kvinnorna, männen – en pulserande bild av en plats där det enda folk har gemensamt är drömmarna om hur de ska ta sig därifrån.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Have you forgotten 2012: Filmerna

Filmåret 2012 var ett riktigt bra sådant, även om jag kanske saknade den där riktiga fullträffen – en sån där som slår hårt rakt i magen, eller drar dina smilband några centimeter högre än du trodde var möjligt, eller bara ger dig en underbar känsla av att vara levande i den här visserligen förjävliga, men ibland ändå rätt vackra värld. Det är möjligt att jag fått högre krav i takt med att jag blivit äldre (och sett mer), men jag vill verkligen tro att det ska komma nya cineastiska guldår, precis som i början av detta sekel. Nåväl, de där uteblivna mästerverken till trots så har jag gjort en lista över tio filmer som jag verkligen tyckte om, och som hade svensk premiär 2012. Och precis som med skivorna har jag inte förmått mig att rangordna så värst noga.

Filmåret 2012, plats 1-5, i alfabetisk ordning:

Amour (Michael Haneke)

Amour (Michael Haneke)
En stor film om döden. Paret Georges och Anna (spelad av Emmanuelle Riva, som för mer än 50 år sedan hade huvudrollen i gamla favoriten Hiroshima mon amour) och lägenheten de bor i är för evigt fastetsad på min näthinna och i mitt hjärta. Mestadels är filmen stillsamt och nästan vackert berättad, som vi väl vill att allas bortgång en gång ska komma att vara, men i slutändan är Amour mest förvirrande och skrämmande.

Barbara (Christian Petzold)

Barbara (Christian Petzold)
Östtyskland gör sig bra på film, de enskilda människornas utsatthet i den forna kommuniststaten berättas liksom extra naturligt ihop med den gråbruna estetiken. Och det är alltid lika spännande att följa en stark individ som smider godhjärtade ränker med Gestapo hack i häl. Barbara är kanske inte lika mästerlig som De andras liv, men erbjuder ett trevligt småstadsalternativ till gamla slitna Berlin.

Call Girl (Mikael Marcimain)

Call Girl (Mikael Marcimain)
Ännu mer spännande är det förstås med ett gråbrunt 70-talsstockholm, där maktens män, precis som i Östtyskland, påstod sig föra både arbetarnas och de utsattas talan. I själva verket var de bara maktfullkomliga skithögar som gick på bordeller och gjorde den ena vidrigheten efter den andra med minderåriga tjejer. Huruvida det är Palme som skildras eller ej är inte viktigt, och även om det kanske var klantigt av regissör Marcimain att göra sin antydan om just honom, tycker jag det är synd att varenda liten recensent tagit fasta på detta. Oavsett denna detalj berättar Call Girl en stark historia. Scenografin är spektakulär i sin autentiska känsla, och Simon J Berger och Sofia Karemyr är lysande i sina roller som tuff snut respektive samhällets olycksbarn. Och faktum kvarstår ju, en mängd politiker och andra högt uppsatta män gick regelbundet till prostituerade, via en bordellmamma (som inspirerat Pernilla Augusts roll, för övrigt också lysande spelad). På riktigt! Men 35 år senare är det ännu ingen av de inblandade kvinnorna som fått någon upprättelse.

Lore (Cate Shortland)

Lore (Cate Shortland)
Förmodligen årets snyggaste filmfoto i berättelsen om unga Lores och hennes syskons färd genom ett raserat Tyskland dagarna efter andra världskrigets slut. Långsamt går det upp för henne inte bara vilka horribla saker som skett i det egna hemlandet, utan också att de vuxna levt bakom en fejkad fasad av ovisshet. Barnens möten med dessa vanliga tyskar, den ena galnare än den andra, är fascinerande och skrämmande, och jag undrar varför det inte gjorts fler skildringar av just denna livsviktiga del av Europas nutidshistoria.

Moonrise Kingdom (Wes Anderson)

Moonrise Kingdom (Wes Anderson)
På min egen Wes-lista föräras inte Moonrise Kingdom med mer än en femteplats (om än i ganska hård konkurrens med Bottle Rocket om plats fyra), men det är bra nog för att kalla den en av årets bästa filmer. Historien om Sam och Suzy är underbart fin och soundtracket är magnifikt. Tyvärr lider den av några problem, som att Bill Murray går på tomgång i ännu-en-typisk-Bill-Murray-roll, och att storyn, när den lider mot sitt slut, blir lite väl farsartad. Det är inte som i Royal Tenenbaums eller Life Aquatic, där de överdrivna äventyrligheterna är mer måttliga och dessutom används för att säga något, utan snarare fars för farsens skull. Men med det sagt har jag velat se om Moonrise Kingdom ända sedan jag gick ut ur biografen, ja, banne mig ända sedan eftertexterna började rulla. Så mycket älskar jag Andersons färgstarka, perfekt popmusiksatta världar.

Plats 6-10:

Elle (Elles – Malgorzata Szumowska)
Intressant, tankeväckande och även vidrigt om några unga franska kvinnor som säljer sina kroppar. Jag skrev några rader om den i våras.

Laurence Anyways (Xavier Dolan)
En samtidigt intim och storslagen skildring av de många olika vändningarna i förhållandet mellan Laurence, först man och sedan kvinna, och hens flickvän Fred.

On the Road (Walter Salles)
Jack Kerouacs ordsvada går inte att översätta till film, och för att vara en historia som mest utspelar sig på vägen (därav ”the road”, ja…) saknas det lite för många av färderna tvärs över amerikanska kontinenten. Men Walter Salles filmadaption bjuder på årets näst vackraste foto, och lyckas till skillnad från boken också lägga in en ganska tydlig värdering i att skildra männen som mer eller mindre ansvars- och vårdslösa idioter, istället för de hjältar Kerouac målar upp dem som. Kristen Stewart gör dessutom ett starkt porträtt av Marylou, flickvännen till idioternas idiot, Dean. En extra eloge också till Amy Adams i rollen som Jane, en av de vildar som bilåkarna möter under sitt uppehåll i New Orleans. Många galningar kan hända, men var det inte det boken handlade om?

Take Shelter (Jeff Nichols)
Obehaglig och stark skildring av en mans paranoia och vanföreställningar.  Michael Shannon är otrolig i huvudrollen.

Take This Waltz (Sarah Polley)
Michelle Williams skådespelarinsats är en av årets bästa. Att följa hennes Margot känns intimt, förtroligt och många gånger irriterande – men på bästa möjliga sätt. Även Seth Rogen gör sin grej ganska bra, men att han kunde spela både nedtonat och trovärdigt var ingen överraskning för de som upptäckte honom med Freaks and Geeks. Men just det, en grej till var det – karusellscenen! Ett litet mästerverk i sig.

Bubblare:

Alla vilda – en film om Birgitta Stenberg (Lisa Belfrage, Marianne Gustavsson)
The Artist  (Michel Hazanavicius)
The Descendants (Alexander Payne)
Eva (Kike Maíllo)
Pojken med cykeln (Le gamin au vélo – Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne)
Ruby Sparks (Jonathan Dayton, Valerie Faris)
Weekend (Andrew Haigh)
Your Sister’s Sister (Lynn Shelton)
Palme (Maud Nycander, Kristina Lindström)
Äta sova dö (Gabriela Pichler)

Lämna en kommentar

Filed under Film

Have you forgotten 2012: Låtarna

Efter skivorna kommer här då 2012 års starkaste låtar. Låtarna med stort L. Det bästa med de bästa. Eller ja, det är väl också det bästa med de lite mindre bra, de som hamnade längre ner på albumlistan, eller i vissa fall inte ens fanns med där. De flesta av låtarna finns samlade på denna spellista, och resten har jag gett direktlänkar till YouTube. Och just det, fetstil betyder att jag håller låten extra kär.

Topp 60 2012, enjoy!

”American Girls” – The Crookes
”Amerigo” – Patti Smith
”Another Day” – Echo Lake
”Bird On A Wire” – Marc Ribot & My Brightest Diamond
”Break My Heart” – La Sera
”Broke” – Sea of Bees
”Broken Yolk in Western Sky” – Benjamin Gibbard
”Call It Off” – Eux Autres
”Capricornia” – Allo Darlin’
”Catch” – James Yorkston
”Crash” – Belle & Sebastian
”Digging Shelters” – Neil Halstead
”Don’t Leave Me (Ne me quitte pas)” – Regina Spektor
”Dreams” – Taken by Trees
”Emmylou” – First Aid Kit
”Even the Blind” – Echo Lake
”Exactly Nothing” – Real Estate
”Forget the Song” – Beachwood Sparks
Get Up and Go” – Sea of Bees
”Highest High” – Taken by Trees
”Home Tonight” – Eux Autres
”Hours Away” – Sambassadeur
”The Kids Were Wrong” – Memoryhouse
”Korallreven & Vintergatan” – Markus Krunegård
”Laura” – Bat for Lashes
”Lazuli” – Beach House
”Livet är underbart” – Vit päls
”Love In Vain” – El Perro Del Mar
”Manhattan” – Cat Power
”Moni Mon Amie” – Julia Holter
”My Heart Beats” – Veronica Falls
”Myth” – Beach House
”Nowhere” – Wild Nothing
”On the Last Day of the Decade” – Burning Hearts
”On The Sea” – Beach House
”Please Be My Third Eye” – La Sera
”På promenaden” – Markus Krunegård
”Reason to Believe” – Karen Dalton
”Right Again” – Eux Autres
”Season in Hell” – Dum Dum Girls
”She Just Don’t Want to Be With You Anymore” – Jens Lekman
”Sister” – Ikons
”Starlight, Starlight” – Exlovers
”Suzanne” – Field Music
”The Swallows” – Burning Hearts
”Teen Wolf” – Songs of Green Pheasant
”That Boy Is Mine” – The School
”Time” – Blonds
”To a Poet” – First Aid Kit
”To Who Knows Where” – James Iha
”UK Blues” – Sun Kil Moon
”Under the Westway” – Blur
”We Drift Like Worried Fire” – Godspeed You! Black Emperor
”Where Did Our Love Go?” – The Crookes
”Wild” – Beach House
”Winter Fields” – Bat for Lashes
”Wishes” – Beach House
”Wolf” – First Aid Kit
”Won’t Be Long” – Jason Lytle
”You Love Me” – DeVotchKa

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 3-1

Så har vi till sist nått finrummet. Crème de la crème. The icing on the cake. Eller skivorna som räddade 2012 från att bara bli ett popår i mängden, om man så vill. Två redan klassiska album, som båda anlände ganska tidigt på året, och som lämnade resten av musikvärlden långt bakom sig. Ja, förutom en riktigt fin EP också, som kanske inte riktigt klarade att hänga med i klassikerspåret, men åtminstone var värd en hedrande tredjeplats på årsbästalistan.

Eux Autres - Sun Is Sunk

3) Eux Autres – Sun Is Sunk
Portlandduon fortsätter att ytterligare förfina sitt koncept. De träffade rätt från allra första början med sin primitiva garagepop, även om låtskrivartalangen kanske inte riktigt blommat ut på debuten Hell Is Eux Autres. Men sedan dess har bandet med varje nytt släpp presenterat ett par låtar som närmat sig popperfektion. ”The Deadball Era” och ”When I’m Up” på Cold City, Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” på Play Some Pool – Skip Some School – Act Real Cool, ”Cover Rights” och ”You’re Alight” på Broken Bow. Och så nu, fyra till på Sun Is Sunk.

Eux Autres

Heather & Nicholas

Inledande ”Right Again” kunde inte fått ett bättre namn. Allting är rätt, Heathers patenterade skeva men svängiga trumkomp, Nicholas simpla men ack så geniala gitarrslinga, och den enkla lilla melodin, stencoolt sjungen av Heather. Sedan går triumftåget vidare med den lite rakare, men minst lika starka ”Broken Record”, med Nicholas på sång, och därefter knappa en och en halv minut långa ”Call It Off”, som på något märkligt sätt lyckas göra en briljant kombination av några försiktiga ackord på pianot och ett rått Bo Didley-komp på trummorna. Det är just där Eux Autres genialitet ligger, musiken svänger ordentligt och produktionen är ganska rå, men samtidigt är allting så väldigt mjukt, på gränsen till bedårande. ”Call It Off” sammanfattar den känslan perfekt. Och den fungerar dessutom som en perfekt övergång till fantastiska ”Home Tonight”, som är ett enda långt lyckorus, och förmodligen bandets största stund på skiva.

Tyvärr avslutas EP:n med två spår som inte är mer än OK. Hade de bara slopat dem skulle jag mer än en gång under året kallat Sun Is Sunk årets skiva. Men en tredjeplats på min lista blir det ändå, och det är ju inte svårare än att bara trycka på stopp efter ”Home Tonight”. Ja, eller lägga till de fyra fenomenala låtarna i Best of Eux Autres-spellistan och bara lyssna om och om igen.

First Aid Kit - The Lion's Roar

2) First Aid Kit – The Lion’s Roar
I mitt huvud har jag alltid haft en uppfattning om country som rimmat illa med den egentliga genren. De sorgsna men samtidigt livsbejakande texterna om förlorad kärlek och livsläxor slår sällan fel, men hur kloka och fina de än är står jag inte ut med rösterna. Det där eländiga svajet på stämbanden, det kan driva mig till vansinne. Och så är det hela inramningen också. Blotta tanken på att genomlida en Country Music Awards från de senaste 35 åren (har de hållits så länge?) känns som tortyr. Den bästa countrylåten som någonsin spelats in är i mina öron fortfarande ”Big Gay Heart”, ett vackert avbrott i Lemonheads klassiska tuggummituggande indiepop på Come On Feel från 1993. Det är den känslan jag vill åt, någon som säger något som betyder något, till en minnesvärd melodi. Kanske med ett arrangemang som stryker medhårs, men utan att bli så drypande att strykandet bara irriterar. De så kallade altcountrybanden, också från 90-talet, försökte väl uppnå ungefär det med sin musik, men nä. De får mig visserligen inte att rysa av obehag, men lyckas inte heller framkalla särskilt positiva känslor, om några alls. Mycket till livsvisdomar har de ju inte att komma med.

First Aid Kit - Klara & Johanna

Klara & Johanna

Aldrig hade jag väl kunnat ana att två unga stockholmare, den ena inte ens utanför tonåren, skulle bli de som till sist lyckades leverera den perfekta countryskivan, med både verkliga visdomsord och rakt igenom mästerlig musik. Men så är det. Jag har inte ett negativt ord att säga om First Aid Kits The Lion’s Roar. De sjunger helt vansinnigt fint, första albumets känsla av att sångarrangemangen överansträngts är som bortblåst, systrarna Söderberg låter nu bara som de inte har något annat val än att sjunga. Lyssna på hur Klara nästan går sönder i ”New Year’s Eve”, eller hör Johannas ”Yes, I might have lied to you, but you wouldn’t benefit from knowing the truth” och känn hjärtat smälta.

Men den stora skillnaden från tidigare är ändå inte rösterna, utan låtarna. Debuten hade några riktigt starka, men de når knappt upp till hälarna på det material Söderbergarna skrivit till The Lion’s Roar. Det är titellåten, det är ”Blue”, det är ”King of the World”. Och det två riktiga mästerverken, som redan är en del av svensk musikhistoria, ett i dur, ett i moll. ”Emmylou” är en perfekt poplåt, insvept i en ljuvligt melankolisk countryskrud, och ”To a Poet” är en enorm ballad, full av så mycket visdom att den nära nog spricker. Men precis som Klaras röst gör den aldrig riktigt det, den balanserar bara på gränsen, som den skickligaste lindansare. När låten tagit sig fram till den sista versen och musiken tonas ner känns det som att jag måste hålla andan.

And so I ask where are you now
Just when I needed you
I won’t ask again
Because I know there’s nothing we can do
Not now, darling, you know it’s true

Att höra Klaras röst nå som allra högst och sedan trummorna, basen, stråkarna komma in igen, det gör det omöjligt att värja sig. ”To a Poet” är större än ord kan säga. Så sorglig, och så livsbejakande.

Beach House - Bloom

1) Beach House – Bloom
Efter den hyllningen kan det väl inte finnas plats för en ännu bättre skiva? Nä, kanske inte. Det går inte att tävla i musik, man kan inte säga att ett mästerverk är mer mästerligt än ett annat. Ordningen på topp 2 kunde lika gärna varit omvänd, egentligen. Men det blev ändå Bloom som till sist knep förstaplatsen, och förmodligen har det något att göra med att jag älskat Beach House i många år nu. Det är svårt att slå känslan av att en ny skiva med ett favoritband anländer och sedan visar sig vara allt man gått och hoppas på, och lite till. Nyförälskelser i all ära, men det är det som verkligen får mitt pophjärta att dunka, och mitt musikintresse att leva vidare. Kanske säger det något om mig också, jag vet inte.

Beach House

Victoria & Alex

Konserten på Berns i november är en av de bästa jag upplevt på flera år, precis som på skiva tornade låtarna upp sig på horisonten, varsamt och försiktigt, innan de plötsligt exploderade i ansiktshöjd. ”Myth” var förstås den klarast lysande stjärnan, men varje låt på Bloom förtjänar att nämnas. Från första till sista sekund är musiken en fröjd för öron, hjärta och själ. Tack, Beach House, för att ni gjorde 2012!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 10-4

The Crookes - Hold Fast

10) The Crooks – Hold Fast

Av 00-talets rockvåg är det inte mycket kvar. The Strokes spelar numera förskräcklig musikermusik och White Stripes är splittrade sedan länge. The Von Bondies och Vue vet jag inte var de tog vägen. Men svallvågorna efter dessa gäng spolar fortfarande fram ungefär ett hajpat rockband varje år, ibland har de skrivit några bra låtar, men oftast med ganska kort livslängd. Jag är till exempel redan trött på The Vaccines och har inte ens orkat lyssna på deras senaste skiva. The Crookes har funnits i ett par år, men för mig är de ändå årets rockhajp. Musiken befinner sig någonstans mittemellan det tidiga 00-talets New York-scen och lite mer poppiga band från decenniets andra halva, som Girls. Bara det att låtarna inte är riktigt så bra som den beskrivningen lovar. ”Where Did Our Love Go?”, ”American Girls” och en handfull andra låter sådär trevligt mjuka med naggade kanter, resten av materialet är lite mer mediokert.

Bat for Lashes - The Haunted Man

9) Bat for Lashes – The Haunted Man

Vissa album slår sig in på årsbästalistor enbart på grund av en handfull låtar, som är så starka att de kompenserar för att resten av materialet inte är av toppkvalitet. The Haunted Man hamnade här på grund av ”Lilies”, ”Winter Fields”, kanske ”Marilyn” också. Men framförallt ”Laura”. Såklart. En av 2012 års allra bästa låtar, utan tvekan den finaste balladen. Versen i moll, Natashas ömtåliga och kraftfulla röst, bryggan går över till dur, och så – pam-pam – bastonerna på pianot. Refrängen. Så vacker. ”You’re the train that crashed my heart… Ooh Laura, you’re more than a superstar”.

Markus Krunegård - Mänsklig värme

8) Markus Krunegård – Mänsklig värme

Jag gillade verkligen Markus debut, ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” måste vara en av 00-talets absolut bästa låtar. Sedan blev det betydligt tråkigare med de där två tvillingalbumen, och Serenades, bandet han hade med Shout Out Olenius, var aldrig så kul. Men nu är Norrköpingssonen äntligen tillbaka i gammal god form, med känslosamma poplåtar om Stockholm, mamma, musik och en hel massa andra livsviktiga ämnen.

Taken by Trees - Other Worlds

7) Taken by Trees – Other Worlds

När jag först läste om nya Taken by Trees och kombinationen Hawaii, reggae och anemisk indie lät det inte så kul. Det var kanske inte i klass med hemskheter som metal-hiphop eller ananas på pizza, men jag trodde inte riktigt att kombon skulle funka. Nu var det ju Victoria Bergsman vi talade om, en av de få artister som verkligen lyckats med sina musikaliska resor, så naturligtvis hade jag fel. Efter förra skivans utflykt till Afghanistan har hon faktiskt lyckats överträffat sig själv igen med söderhavsplattan Other Worlds.

Den består av idel briljanta poplåtar som gungar fram i ett underbart makligt tempo. Det är nästan häpnadsväckande hur musik kan vara så svängig och tillbakalutad, nästan svävande, på samma gång. Mycket är förstås de tajta musikernas förtjänst, men mer än något annat är det Bergsmans låtskrivarförmåga och, förstås, röst som lyfter den här skivan rakt in på 2012 års topp 10. Och efter att ha sett en underbar (och kort) konsert med bandet på ett vinterprytt Södra teatern kvällen innan lucia, kan jag konstatera att musiken fungerar minst lika bra på vintern som under de varma sommardagar den annars målar upp bilden av. As good as it gets!

Burning Hearts - Extinctions

6) Burning Hearts – Extinctions

Finland’s finest, har gjort det igen. Den synthiga popduon har en märklig förmåga att, trots de inte så stora variationerna i själva låtskrivandet, lyckas byta skepnad mellan så gott som varje litet framförande på sina album. Ett enkelt men genialt grepp – för det räcker ju inte med att bara skriva en till låt om ens band bara spelar den likadant som de andra låtarna. På debuten hämtade de smart kompet från Bowies ”Ashes to Ashes” på ”We Walked Among the Tress” och Cures ”A Forest” på nästföljane ”Sea Birds”. Två sinsemellan ganska olika stilar, men som funkar perfekt ihop i händerna på Jessika Rapo och Henry Ojala. Den här gången hör jag inga lika uppenbara lån, men det spelar ju heller ingen roll. Jag vaknar långsamt upp med monotona öppningen ”The Last Day of the Decade”, börja röja till poppiga ”Into the Wilderness”, dansar till ”The Swallows”, fånler åt temposkiftningarna i ”Burn Burn Burn”, och varvar till sist ner med avslutande balladen ”Deep Waters”. En lika härlig som skiftande resa.

Beachwood Sparks - The Tarnished Gold

5) Beachwood Sparks – The Tarnished Gold
The Tarnished Gold är den logiska fortsättningen med Chris Gunsts countryrockband efter hans underbara flumutflykter med sidoprojektet Mystic Chords of Memorys impressionistiska pop. Hans röst är lika bräcklig som jag mindes den, pedal steel-gitarren smeker försiktigt mina öron och countrykompet dunkar optimistiskt i mitt hjärta. ”Forget the song that I’ve been singing”, sjunger Gunst på första spåret. Inte en chans, det här är minst lika bra som Byrds varmaste lägereldssånger!

Echo Lake - Wild Peace

4) Echo Lake – Wild Peace
Om alla låtar på Wild Peace inte är lika välskrivna kompositioner som ”Another Day”, så är de i alla fall minst lika vackra ljudlandskap att försvinna i. Och ibland, som i ”Last Song of the Year” eller ”Just Kids”, är de både och. Att lyssna på Echo Lakes debutalbum är lite som att befinna sig i en vaken dröm. Gitarrerna, trummorna, rösterna är alla där, men just när det känns som att du vet var du har dem, till och med kan ta på dem, börjar de lösas upp i konturerna. Och när du sedan tror att du bara drömmer, är på väg att tyna bort, så dyker en genial popmelodi upp, klar som kristall och helt verklig.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 15-11

Plats 15-11:

Karen Dalton - 1966Karen Dalton – 1966
Egentligen gillar jag den här samlingen mer än Daltons två studioalbum. Om inte annat ska den ju ligga betydligt närmare hennes ursprungliga uttryck, som tidigare bara förunnats de som besökte klassiska Gaslight Cafe under början av 60-talet. Det är ett smärre mirakel att hennes ensamma, intima framföranden nu finns på skiva, de två befintliga albumen spelades in med proffsmusiker och Dalton var aldrig bekväm i deras sällskap eller ens i en studio. Den här heminspelningen hade gömt sig i 46 långa år innan den fick se dagens ljus. Att ljudet är av undermålig bootlegkvalitet får man ha överseende med. Jag lyssnar oavbrutet på versionen av Tim Hardins ”Reason to Believe” och tänker att det är så här Joanna Newsom skulle framfört den om hon levt några årtionden tidigare och spelat 12-strängad gitarr istället för harpa.

DeVotchKa - Live with the Colorado SymphonyDeVotchKa – Live with the Colorado Symphony
När vintern kommer och den första snön lagt sig vill jag alltid ha något riktigt storslaget som kan ackompanjera det vackra vita landskapet. Kanske är det för att allting blir så tyst under snöns kraft, kanske är det bara kopplingen jag gör till smetig julmusik, jag vet inte. Mina absoluta favoritvinterskivor är i alla fall The Cures Disintegration och Mercury Revs Deserter’s Songs (vars låt ”Holes” jag tidigare skrivit om i relation till snön). Riktigt i samma klass spelar inte DeVotchKas senaste album, där fjorton av deras äldre låtar framförs utsmyckade med en hel symfoniorkesters palett, men den är definitivt årets soundtrack för promenader längs isiga gator och snötunga träd. Den mäktiga inramningen funkar på både redan grandiosa ballader som ”How It Ends” och lättare poplåtar som ”You Love Me” och ”The Common Good”. Och bandets östeuropeiska influenser känns ännu mer sagolika i orkesterformat. Spela ”Firetrucks on the Boardwalk” på julaftons morgon, så förstår ni vad jag menar.

Sea of Bees - OrangefarbenSea of Bees – Orangefarben
Sea of Bees spelar egentligen en ganska traditionell softrock av klassiskt 70-talssnitt. Rakt trumkomp, mixade akustiska och elektriska gitarrer, och låtar med vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Men Julie Ann ”Jules” Bees röst är fullständigt unik. På samma gång stolt och bräcklig sträcker den ut sig, högt över musiken, och landar någonstans mellan Karin Dreijer och någon protestsångerska från 60-talet.

2012 har det skrivits spaltmeter efter spaltmeter om det oviktiga i musikers och konstnärers ”autenticitet”, och musikjournalister har trötta konstaterat att de inte bryr sig om deras idoler är misogyna homofober. I en sån tid är det otroligt skönt med någon som Sea of Bees, som vågar spänna bågen högt, sikta på lyssnarnas hjärtan, och sedan bara släppa och strunta fullständigt i om pilen träffar eller snöret spricker. Jules röst halkar som på is mellan nedtonade uttryck och akrobatisk falsett, medan hon sjunger om svåra uppbrott, från både sin familj och sitt första riktiga förhållande, och att våga leta överallt för att hitta sig själv. Det gör inte nödvändigtvis en artist mer ”autentisk” om den fått en strikt religiös uppfostran, där både musikaliska och (homo)sexuella uttryck skytts som pesten, som den sedan försökt bryta sig loss från – men det råder ingen tvekan om att Sea of Bees har en både stark och intressant historia att berätta. Och även om varje textrad inte handlar om denna bakgrund, så skiner hennes kamp igenom i varenda liten del av musiken, hur traditionell den än låter. Till och med John Denvers slitna avskedssång ”Leaving on a Jet Plane” får nytt liv i händerna på Jules.

Orangefarben kanske inte har tillräckligt många superba låtar för att nå topp 10 2012, men konserten på Debaser i våras var definitivt en av årets allra bästa. Missa inte heller Sea of Bees splitsingel med sympatiska Jason Lytle, där hon gör en fenomenal version av hans ”Get Up and Go” (ja, där var det igen, uppbrottet).

La Sera - Sees the LightLa Sera – Sees the Light
Årets bästa punkpopdängor återfinns på La Seras andra album, Sees the Light. ”Please Be My Third Eye” börjar med ett snabbt trumfill, sedan kastar Katy Goodman sig rakt in i den halsbrytande versen och surfar vidare på refrängens snygga gitarrslinga. Och så samma sak en gång till, sedan är låten slut. Allt på dryga två och en halv minut. ”Break My Heart” är ännu mer effektiv. Versen rivstartar utan förvarning, som en blixt från klar himmel, refrängen anländer efter en halv minut, och hela resan är över efter inte mycket mer än två underbara minuter. Skruva upp volymen högt, känn bastrumman i bröstet, sjung med till de lysande popmelodierna och spela luftgitarr till refrängerna. Tio låtar på knappt en halvtimme. Så borde fler skivor se ut.

Patti Smith - BangaPatti Smith – Banga
Jag har inte lyssnat mycket på Patti Smiths senare album. Knappt några alls utöver Horses och Easter, faktiskt. Men på det senaste, Banga, finns några låtar jag verkligen tycker om, och både på dem och de lite mer mediokra kompositionerna låter Patti och bandet förträffliga. ”Vuxen litteraturvetarrock” kallade Andres Lokko skivan i SvD, och det må stämma, men mest av allt gillar jag faktiskt soundet. Varken Bruce, Neil, Bob eller någon annan klassisk rockfarbror har låtit så här fräsch de senaste 10-15 åren.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 20-16

Efter bubblarna har vi då kommit till den riktiga topplistan. Skivorna som faktiskt var bra nog att fortsätta lyssnas på.

Mellan plats 20 och 11 kunde jag inte förmå mig att göra någon ordentlig rangordning, så här kommer först fem inte riktigt lika jättebra album, på en odefinierad 20-till-16-position, och i nästa inlägg fem något bättre, som alla är värda en delad elfteplats. Blev det för krångligt? Strunt samma, musiken är viktigare än siffrorna.

Plats 20-16:

Blonds - The Bad OnesBlonds – The Bad Ones
Kanske är Blonds pampigt producerade rock inte tillräckligt stark för att fylla ut sina oversizekläder, men titellåten och ”Time” nynnar jag fortfarande på efter många månaders lyssning. Och Cari Raes röst, som ligger någonstans mellan Cat Powers rökiga stämma och Karen O:s lite rivigare uttryck, imponerar stort. Kan de bara skriva några fler hits lär nästa skiva bli magnifik.

Dum Dum Girls - End of DazeDum Dum Girls – End of Daze
Som vanligt med Dum Dum Girls finns här några fillers, men Dee Dee och gänget blir verkligen bara bättre och bättre för varje släpp. Surfkompet på ”I Got Nothing” är oemoståndligt, ”Lord Knows” är ännu en stabil midtempolåt, och ”Season in Hell” kan vara det bästa de spelat in hittills. Ett statiskt beat, en mullrande bas, några gnistrande gitarrer. Och så Dee Dees mässande om att äntligen nå fram, att börja se ljuset i det kompakta mörkret.

It’s been a season in hell
Baby don’t you know
A season in hell

Doesn’t dawn look divine

Jo, visst är gryningen med Dum Dum Girls i öronen himmelsk.

Benjamin Gibbard - Former LivesBenjamin Gibbard – Former Lives
Death Cabs senaste skivor har varit riktiga sömnpiller, men här finns ett par fina låtar, som de countryrockiga ”A Hard One to Know” och ”Broken Yolk in Western Sky”, och duetten med Aimee Mann, ”Bigger Than Love”. Synd bara att Gibbards röst blivit så påfrestande med åren. Jag föredrog när han var en anonym indiepojke som inte överansträngde stämbanden och vände ut och in på varje liten stavelse.

Memoryhouse - The Slideshow EffectMemoryhouse – The Slideshow Effect
Efter genomdrömska EP:n The Years har Memoryhouse med sin första fullängdare vågat sig på lite mer upptempo. Det är samma dåsiga grund, men med högre fart. Denise Nouvions röst är både behaglig och ganska speciell, medan musiken har många likheter med Real Estate – tyvärr också i svårigheten att hålla uppe intresset hos lyssnaren under ett helt album. Inledande ”Little Expressionless Animals” är en vacker ballad, och nästföljande ”The Kids Were Wrong” briljant pop, men redan med tredje spåret tappar jag suget, och det är faktiskt sällan jag orkat ta mig ända fram till ”Old Haunts”. Vissa band är bara bättre lämpade för EP-formatet.

James Yorkston - I Was a Cat from a BookJames Yorkston – I Was a Cat from a Book
Tio år har gått sedan debuten med Moving Up Country, och James Yorkston låter fortfarande precis likadant. Men inget ont i det, han är ju a) skotte och b) folkmusiker. Allting är med andra ord som det ska. Sångerna på I Was a Cat from a Book sträcker sig från riktigt mjuk folkpop (som i ”Catch” och ”A Short Blues”) till lite mer intensiv, men fortfarande mjuk, folkpop (som i ”Border Song” och ”I Can Take All This”). Mycket mer behöver man inte säga, musiken är lika vacker som vanligt. Bert Jansch hade varit stolt.

Lämna en kommentar

Filed under Musik