Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 15-11

Plats 15-11:

Karen Dalton - 1966Karen Dalton – 1966
Egentligen gillar jag den här samlingen mer än Daltons två studioalbum. Om inte annat ska den ju ligga betydligt närmare hennes ursprungliga uttryck, som tidigare bara förunnats de som besökte klassiska Gaslight Cafe under början av 60-talet. Det är ett smärre mirakel att hennes ensamma, intima framföranden nu finns på skiva, de två befintliga albumen spelades in med proffsmusiker och Dalton var aldrig bekväm i deras sällskap eller ens i en studio. Den här heminspelningen hade gömt sig i 46 långa år innan den fick se dagens ljus. Att ljudet är av undermålig bootlegkvalitet får man ha överseende med. Jag lyssnar oavbrutet på versionen av Tim Hardins ”Reason to Believe” och tänker att det är så här Joanna Newsom skulle framfört den om hon levt några årtionden tidigare och spelat 12-strängad gitarr istället för harpa.

DeVotchKa - Live with the Colorado SymphonyDeVotchKa – Live with the Colorado Symphony
När vintern kommer och den första snön lagt sig vill jag alltid ha något riktigt storslaget som kan ackompanjera det vackra vita landskapet. Kanske är det för att allting blir så tyst under snöns kraft, kanske är det bara kopplingen jag gör till smetig julmusik, jag vet inte. Mina absoluta favoritvinterskivor är i alla fall The Cures Disintegration och Mercury Revs Deserter’s Songs (vars låt ”Holes” jag tidigare skrivit om i relation till snön). Riktigt i samma klass spelar inte DeVotchKas senaste album, där fjorton av deras äldre låtar framförs utsmyckade med en hel symfoniorkesters palett, men den är definitivt årets soundtrack för promenader längs isiga gator och snötunga träd. Den mäktiga inramningen funkar på både redan grandiosa ballader som ”How It Ends” och lättare poplåtar som ”You Love Me” och ”The Common Good”. Och bandets östeuropeiska influenser känns ännu mer sagolika i orkesterformat. Spela ”Firetrucks on the Boardwalk” på julaftons morgon, så förstår ni vad jag menar.

Sea of Bees - OrangefarbenSea of Bees – Orangefarben
Sea of Bees spelar egentligen en ganska traditionell softrock av klassiskt 70-talssnitt. Rakt trumkomp, mixade akustiska och elektriska gitarrer, och låtar med vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Men Julie Ann ”Jules” Bees röst är fullständigt unik. På samma gång stolt och bräcklig sträcker den ut sig, högt över musiken, och landar någonstans mellan Karin Dreijer och någon protestsångerska från 60-talet.

2012 har det skrivits spaltmeter efter spaltmeter om det oviktiga i musikers och konstnärers ”autenticitet”, och musikjournalister har trötta konstaterat att de inte bryr sig om deras idoler är misogyna homofober. I en sån tid är det otroligt skönt med någon som Sea of Bees, som vågar spänna bågen högt, sikta på lyssnarnas hjärtan, och sedan bara släppa och strunta fullständigt i om pilen träffar eller snöret spricker. Jules röst halkar som på is mellan nedtonade uttryck och akrobatisk falsett, medan hon sjunger om svåra uppbrott, från både sin familj och sitt första riktiga förhållande, och att våga leta överallt för att hitta sig själv. Det gör inte nödvändigtvis en artist mer ”autentisk” om den fått en strikt religiös uppfostran, där både musikaliska och (homo)sexuella uttryck skytts som pesten, som den sedan försökt bryta sig loss från – men det råder ingen tvekan om att Sea of Bees har en både stark och intressant historia att berätta. Och även om varje textrad inte handlar om denna bakgrund, så skiner hennes kamp igenom i varenda liten del av musiken, hur traditionell den än låter. Till och med John Denvers slitna avskedssång ”Leaving on a Jet Plane” får nytt liv i händerna på Jules.

Orangefarben kanske inte har tillräckligt många superba låtar för att nå topp 10 2012, men konserten på Debaser i våras var definitivt en av årets allra bästa. Missa inte heller Sea of Bees splitsingel med sympatiska Jason Lytle, där hon gör en fenomenal version av hans ”Get Up and Go” (ja, där var det igen, uppbrottet).

La Sera - Sees the LightLa Sera – Sees the Light
Årets bästa punkpopdängor återfinns på La Seras andra album, Sees the Light. ”Please Be My Third Eye” börjar med ett snabbt trumfill, sedan kastar Katy Goodman sig rakt in i den halsbrytande versen och surfar vidare på refrängens snygga gitarrslinga. Och så samma sak en gång till, sedan är låten slut. Allt på dryga två och en halv minut. ”Break My Heart” är ännu mer effektiv. Versen rivstartar utan förvarning, som en blixt från klar himmel, refrängen anländer efter en halv minut, och hela resan är över efter inte mycket mer än två underbara minuter. Skruva upp volymen högt, känn bastrumman i bröstet, sjung med till de lysande popmelodierna och spela luftgitarr till refrängerna. Tio låtar på knappt en halvtimme. Så borde fler skivor se ut.

Patti Smith - BangaPatti Smith – Banga
Jag har inte lyssnat mycket på Patti Smiths senare album. Knappt några alls utöver Horses och Easter, faktiskt. Men på det senaste, Banga, finns några låtar jag verkligen tycker om, och både på dem och de lite mer mediokra kompositionerna låter Patti och bandet förträffliga. ”Vuxen litteraturvetarrock” kallade Andres Lokko skivan i SvD, och det må stämma, men mest av allt gillar jag faktiskt soundet. Varken Bruce, Neil, Bob eller någon annan klassisk rockfarbror har låtit så här fräsch de senaste 10-15 åren.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s