Have you forgotten 2012: Skivorna – plats 3-1

Så har vi till sist nått finrummet. Crème de la crème. The icing on the cake. Eller skivorna som räddade 2012 från att bara bli ett popår i mängden, om man så vill. Två redan klassiska album, som båda anlände ganska tidigt på året, och som lämnade resten av musikvärlden långt bakom sig. Ja, förutom en riktigt fin EP också, som kanske inte riktigt klarade att hänga med i klassikerspåret, men åtminstone var värd en hedrande tredjeplats på årsbästalistan.

Eux Autres - Sun Is Sunk

3) Eux Autres – Sun Is Sunk
Portlandduon fortsätter att ytterligare förfina sitt koncept. De träffade rätt från allra första början med sin primitiva garagepop, även om låtskrivartalangen kanske inte riktigt blommat ut på debuten Hell Is Eux Autres. Men sedan dess har bandet med varje nytt släpp presenterat ett par låtar som närmat sig popperfektion. ”The Deadball Era” och ”When I’m Up” på Cold City, Bruce-covern ”My Love Will Not Let You Down” på Play Some Pool – Skip Some School – Act Real Cool, ”Cover Rights” och ”You’re Alight” på Broken Bow. Och så nu, fyra till på Sun Is Sunk.

Eux Autres

Heather & Nicholas

Inledande ”Right Again” kunde inte fått ett bättre namn. Allting är rätt, Heathers patenterade skeva men svängiga trumkomp, Nicholas simpla men ack så geniala gitarrslinga, och den enkla lilla melodin, stencoolt sjungen av Heather. Sedan går triumftåget vidare med den lite rakare, men minst lika starka ”Broken Record”, med Nicholas på sång, och därefter knappa en och en halv minut långa ”Call It Off”, som på något märkligt sätt lyckas göra en briljant kombination av några försiktiga ackord på pianot och ett rått Bo Didley-komp på trummorna. Det är just där Eux Autres genialitet ligger, musiken svänger ordentligt och produktionen är ganska rå, men samtidigt är allting så väldigt mjukt, på gränsen till bedårande. ”Call It Off” sammanfattar den känslan perfekt. Och den fungerar dessutom som en perfekt övergång till fantastiska ”Home Tonight”, som är ett enda långt lyckorus, och förmodligen bandets största stund på skiva.

Tyvärr avslutas EP:n med två spår som inte är mer än OK. Hade de bara slopat dem skulle jag mer än en gång under året kallat Sun Is Sunk årets skiva. Men en tredjeplats på min lista blir det ändå, och det är ju inte svårare än att bara trycka på stopp efter ”Home Tonight”. Ja, eller lägga till de fyra fenomenala låtarna i Best of Eux Autres-spellistan och bara lyssna om och om igen.

First Aid Kit - The Lion's Roar

2) First Aid Kit – The Lion’s Roar
I mitt huvud har jag alltid haft en uppfattning om country som rimmat illa med den egentliga genren. De sorgsna men samtidigt livsbejakande texterna om förlorad kärlek och livsläxor slår sällan fel, men hur kloka och fina de än är står jag inte ut med rösterna. Det där eländiga svajet på stämbanden, det kan driva mig till vansinne. Och så är det hela inramningen också. Blotta tanken på att genomlida en Country Music Awards från de senaste 35 åren (har de hållits så länge?) känns som tortyr. Den bästa countrylåten som någonsin spelats in är i mina öron fortfarande ”Big Gay Heart”, ett vackert avbrott i Lemonheads klassiska tuggummituggande indiepop på Come On Feel från 1993. Det är den känslan jag vill åt, någon som säger något som betyder något, till en minnesvärd melodi. Kanske med ett arrangemang som stryker medhårs, men utan att bli så drypande att strykandet bara irriterar. De så kallade altcountrybanden, också från 90-talet, försökte väl uppnå ungefär det med sin musik, men nä. De får mig visserligen inte att rysa av obehag, men lyckas inte heller framkalla särskilt positiva känslor, om några alls. Mycket till livsvisdomar har de ju inte att komma med.

First Aid Kit - Klara & Johanna

Klara & Johanna

Aldrig hade jag väl kunnat ana att två unga stockholmare, den ena inte ens utanför tonåren, skulle bli de som till sist lyckades leverera den perfekta countryskivan, med både verkliga visdomsord och rakt igenom mästerlig musik. Men så är det. Jag har inte ett negativt ord att säga om First Aid Kits The Lion’s Roar. De sjunger helt vansinnigt fint, första albumets känsla av att sångarrangemangen överansträngts är som bortblåst, systrarna Söderberg låter nu bara som de inte har något annat val än att sjunga. Lyssna på hur Klara nästan går sönder i ”New Year’s Eve”, eller hör Johannas ”Yes, I might have lied to you, but you wouldn’t benefit from knowing the truth” och känn hjärtat smälta.

Men den stora skillnaden från tidigare är ändå inte rösterna, utan låtarna. Debuten hade några riktigt starka, men de når knappt upp till hälarna på det material Söderbergarna skrivit till The Lion’s Roar. Det är titellåten, det är ”Blue”, det är ”King of the World”. Och det två riktiga mästerverken, som redan är en del av svensk musikhistoria, ett i dur, ett i moll. ”Emmylou” är en perfekt poplåt, insvept i en ljuvligt melankolisk countryskrud, och ”To a Poet” är en enorm ballad, full av så mycket visdom att den nära nog spricker. Men precis som Klaras röst gör den aldrig riktigt det, den balanserar bara på gränsen, som den skickligaste lindansare. När låten tagit sig fram till den sista versen och musiken tonas ner känns det som att jag måste hålla andan.

And so I ask where are you now
Just when I needed you
I won’t ask again
Because I know there’s nothing we can do
Not now, darling, you know it’s true

Att höra Klaras röst nå som allra högst och sedan trummorna, basen, stråkarna komma in igen, det gör det omöjligt att värja sig. ”To a Poet” är större än ord kan säga. Så sorglig, och så livsbejakande.

Beach House - Bloom

1) Beach House – Bloom
Efter den hyllningen kan det väl inte finnas plats för en ännu bättre skiva? Nä, kanske inte. Det går inte att tävla i musik, man kan inte säga att ett mästerverk är mer mästerligt än ett annat. Ordningen på topp 2 kunde lika gärna varit omvänd, egentligen. Men det blev ändå Bloom som till sist knep förstaplatsen, och förmodligen har det något att göra med att jag älskat Beach House i många år nu. Det är svårt att slå känslan av att en ny skiva med ett favoritband anländer och sedan visar sig vara allt man gått och hoppas på, och lite till. Nyförälskelser i all ära, men det är det som verkligen får mitt pophjärta att dunka, och mitt musikintresse att leva vidare. Kanske säger det något om mig också, jag vet inte.

Beach House

Victoria & Alex

Konserten på Berns i november är en av de bästa jag upplevt på flera år, precis som på skiva tornade låtarna upp sig på horisonten, varsamt och försiktigt, innan de plötsligt exploderade i ansiktshöjd. ”Myth” var förstås den klarast lysande stjärnan, men varje låt på Bloom förtjänar att nämnas. Från första till sista sekund är musiken en fröjd för öron, hjärta och själ. Tack, Beach House, för att ni gjorde 2012!

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s