Have you forgotten 2012: Filmerna

Filmåret 2012 var ett riktigt bra sådant, även om jag kanske saknade den där riktiga fullträffen – en sån där som slår hårt rakt i magen, eller drar dina smilband några centimeter högre än du trodde var möjligt, eller bara ger dig en underbar känsla av att vara levande i den här visserligen förjävliga, men ibland ändå rätt vackra värld. Det är möjligt att jag fått högre krav i takt med att jag blivit äldre (och sett mer), men jag vill verkligen tro att det ska komma nya cineastiska guldår, precis som i början av detta sekel. Nåväl, de där uteblivna mästerverken till trots så har jag gjort en lista över tio filmer som jag verkligen tyckte om, och som hade svensk premiär 2012. Och precis som med skivorna har jag inte förmått mig att rangordna så värst noga.

Filmåret 2012, plats 1-5, i alfabetisk ordning:

Amour (Michael Haneke)

Amour (Michael Haneke)
En stor film om döden. Paret Georges och Anna (spelad av Emmanuelle Riva, som för mer än 50 år sedan hade huvudrollen i gamla favoriten Hiroshima mon amour) och lägenheten de bor i är för evigt fastetsad på min näthinna och i mitt hjärta. Mestadels är filmen stillsamt och nästan vackert berättad, som vi väl vill att allas bortgång en gång ska komma att vara, men i slutändan är Amour mest förvirrande och skrämmande.

Barbara (Christian Petzold)

Barbara (Christian Petzold)
Östtyskland gör sig bra på film, de enskilda människornas utsatthet i den forna kommuniststaten berättas liksom extra naturligt ihop med den gråbruna estetiken. Och det är alltid lika spännande att följa en stark individ som smider godhjärtade ränker med Gestapo hack i häl. Barbara är kanske inte lika mästerlig som De andras liv, men erbjuder ett trevligt småstadsalternativ till gamla slitna Berlin.

Call Girl (Mikael Marcimain)

Call Girl (Mikael Marcimain)
Ännu mer spännande är det förstås med ett gråbrunt 70-talsstockholm, där maktens män, precis som i Östtyskland, påstod sig föra både arbetarnas och de utsattas talan. I själva verket var de bara maktfullkomliga skithögar som gick på bordeller och gjorde den ena vidrigheten efter den andra med minderåriga tjejer. Huruvida det är Palme som skildras eller ej är inte viktigt, och även om det kanske var klantigt av regissör Marcimain att göra sin antydan om just honom, tycker jag det är synd att varenda liten recensent tagit fasta på detta. Oavsett denna detalj berättar Call Girl en stark historia. Scenografin är spektakulär i sin autentiska känsla, och Simon J Berger och Sofia Karemyr är lysande i sina roller som tuff snut respektive samhällets olycksbarn. Och faktum kvarstår ju, en mängd politiker och andra högt uppsatta män gick regelbundet till prostituerade, via en bordellmamma (som inspirerat Pernilla Augusts roll, för övrigt också lysande spelad). På riktigt! Men 35 år senare är det ännu ingen av de inblandade kvinnorna som fått någon upprättelse.

Lore (Cate Shortland)

Lore (Cate Shortland)
Förmodligen årets snyggaste filmfoto i berättelsen om unga Lores och hennes syskons färd genom ett raserat Tyskland dagarna efter andra världskrigets slut. Långsamt går det upp för henne inte bara vilka horribla saker som skett i det egna hemlandet, utan också att de vuxna levt bakom en fejkad fasad av ovisshet. Barnens möten med dessa vanliga tyskar, den ena galnare än den andra, är fascinerande och skrämmande, och jag undrar varför det inte gjorts fler skildringar av just denna livsviktiga del av Europas nutidshistoria.

Moonrise Kingdom (Wes Anderson)

Moonrise Kingdom (Wes Anderson)
På min egen Wes-lista föräras inte Moonrise Kingdom med mer än en femteplats (om än i ganska hård konkurrens med Bottle Rocket om plats fyra), men det är bra nog för att kalla den en av årets bästa filmer. Historien om Sam och Suzy är underbart fin och soundtracket är magnifikt. Tyvärr lider den av några problem, som att Bill Murray går på tomgång i ännu-en-typisk-Bill-Murray-roll, och att storyn, när den lider mot sitt slut, blir lite väl farsartad. Det är inte som i Royal Tenenbaums eller Life Aquatic, där de överdrivna äventyrligheterna är mer måttliga och dessutom används för att säga något, utan snarare fars för farsens skull. Men med det sagt har jag velat se om Moonrise Kingdom ända sedan jag gick ut ur biografen, ja, banne mig ända sedan eftertexterna började rulla. Så mycket älskar jag Andersons färgstarka, perfekt popmusiksatta världar.

Plats 6-10:

Elle (Elles – Malgorzata Szumowska)
Intressant, tankeväckande och även vidrigt om några unga franska kvinnor som säljer sina kroppar. Jag skrev några rader om den i våras.

Laurence Anyways (Xavier Dolan)
En samtidigt intim och storslagen skildring av de många olika vändningarna i förhållandet mellan Laurence, först man och sedan kvinna, och hens flickvän Fred.

On the Road (Walter Salles)
Jack Kerouacs ordsvada går inte att översätta till film, och för att vara en historia som mest utspelar sig på vägen (därav ”the road”, ja…) saknas det lite för många av färderna tvärs över amerikanska kontinenten. Men Walter Salles filmadaption bjuder på årets näst vackraste foto, och lyckas till skillnad från boken också lägga in en ganska tydlig värdering i att skildra männen som mer eller mindre ansvars- och vårdslösa idioter, istället för de hjältar Kerouac målar upp dem som. Kristen Stewart gör dessutom ett starkt porträtt av Marylou, flickvännen till idioternas idiot, Dean. En extra eloge också till Amy Adams i rollen som Jane, en av de vildar som bilåkarna möter under sitt uppehåll i New Orleans. Många galningar kan hända, men var det inte det boken handlade om?

Take Shelter (Jeff Nichols)
Obehaglig och stark skildring av en mans paranoia och vanföreställningar.  Michael Shannon är otrolig i huvudrollen.

Take This Waltz (Sarah Polley)
Michelle Williams skådespelarinsats är en av årets bästa. Att följa hennes Margot känns intimt, förtroligt och många gånger irriterande – men på bästa möjliga sätt. Även Seth Rogen gör sin grej ganska bra, men att han kunde spela både nedtonat och trovärdigt var ingen överraskning för de som upptäckte honom med Freaks and Geeks. Men just det, en grej till var det – karusellscenen! Ett litet mästerverk i sig.

Bubblare:

Alla vilda – en film om Birgitta Stenberg (Lisa Belfrage, Marianne Gustavsson)
The Artist  (Michel Hazanavicius)
The Descendants (Alexander Payne)
Eva (Kike Maíllo)
Pojken med cykeln (Le gamin au vélo – Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne)
Ruby Sparks (Jonathan Dayton, Valerie Faris)
Weekend (Andrew Haigh)
Your Sister’s Sister (Lynn Shelton)
Palme (Maud Nycander, Kristina Lindström)
Äta sova dö (Gabriela Pichler)

Lämna en kommentar

Filed under Film

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s