Henry Fool eller Den otroliga historien om Simon Grim

Jag har velat skriva om Henry Fool i många, många år nu. Ett utkast till texten har funnits i mitt huvud ända sedan jag såg Hal Hartleys märkliga mästerverk första gången, men hur ofta jag än sett om den har jag aldrig riktigt lyckats omsätta mina känslor i ord. Så läste jag på Twitter i veckan som gick att Hartleys andra fullträff, Trust, äntligen ska släppas på DVD. Jag fick en plötslig ingivelse att den amerikanske indieregissören kanske kan få ett litet uppsving, och inspirerad av detta har jag till sist gett mig på att försöka formulera min kärlek till Henry Fool. För mer än 15 år efter dess premiär har jag fortfarande inte sett något som den.

Simon Grim - garbage man

Simon Grim jobbar som sopgubbe i en sömnig amerikansk förort. Den sortens sovstad vars invånare alla drömmer om, men inte förmår sig, att lämna. När han inte hämtar folks skräp eller trakasseras av ligister på vägen till snabbköpet, sitter Simon hemma med sin deprimerade mamma och empatilösa syster. Precis som för personerna i Aki Kaurismäkis filmer erbjuder vardagen få ljuspunkter bortom en kopp kaffe efter arbetsskiftets slut. Men allt förändras den dagen familjen Grim hyr ut sitt källarrum till en mystisk man vid namn Henry Fool.

Henry Fool - fallen frälsare

Som någon slags fallen frälsare anländer han och tar Simon under sina brutna vingar. Henry är en beläst man och skriver på en romansvit han påstår kommer omkullkasta hela den litterära världen. Han ser stor potential i Simons dagboksanteckningar och tror sig kunna hjälpa honom bli en lysande författare.

– Though your spelling is somewhat Neanderthal and your reasoning a little naive, your instincts are profound, säger han till Simon.

Henry Fool är olik det mesta annat som visats på vita duken. Långt ifrån obegriplig eller ens svårförståelig, men tonen den slår an är helt unik. Karaktärernas manér känns stiliserade, på ett sätt som säkert influerat Wes Anderson, men de säger saker som låter både absurda och uråldrigt kloka, ungefär som de sympatiska vildhjärnorna i Pedro Almodóvars filmer brukar göra. Samtidigt andas scenografi och kostymer samma sorts udda socialrealism som nämnda Kaurismäki.

Henry Fool - Henry, Faye och Simon

Filmtipset har någon liknat Henry Fool vid en filminkarnation av Morrisseys texter, och kanske är det inte så långt borta från sanningen. Hartley förmedlar ju samma svartsynta världsbild, och precis som Manchester’s Finest blandar han livets mörka sidor med en brutal, men också godhjärtad humor. Replikerna kan låta teatrala, som vore de citat ur en bok, riktade direkt till intellektet, men i nästa stund blir filmen rent fysisk. Vi får se Simon lida på de flesta tänkbara, och realistiska, sätt. Han spyr upp sur mjölk, får kokande vatten hällt över sig och åker på mer än ett kok stryk. Flera av scenerna känns i hela kroppen, men följs oftast av betydligt lättsammare – eller kanske mer filosofiska – inslag. Efter att ha pucklats på av den våldsamme Warren sitter Simon lutad mot en vägg, med minst ett revben sönderslaget, och säger till Henry bredvid sig:

– It hurts to breathe.

Varpå han svarar:

– Of course it does.

Humorn är obetalbar. Hur berättelsen sedan utvecklas vill jag egentligen inte gå in på, av respekt mot de som ännu inte sett filmen. Men så mycket kan jag säga, att det som händer är lika vansinnigt som underhållande. Simon fortsätter skriva, och reaktionerna på hans texter är extrema – i allt från förläggarnas upprörda refuseringsbrev till tidigare nämnda ligisters försök att starta en moralpanik. Det senare för övrigt en briljant satir av hur självutnämnda försvarare av ”det civiliserade samhället” brukar reagera på konst de inte förstår.

Skådespelarinsatserna är bländande in i minsta biroll. James Urbaniak och Thomas Jay Ryan som Simon och Henry, indiefavoriten Parker Posey som Simons syster Faye, tv-seriebekanta Kevin Corrigan som Warren. Och förstås Nicholas Hope (ni vet, Bad Boy Bobby) som prästen.

Henry Fool är realistisk, men samtidigt helt otrolig. En bisarr och förvriden askungesaga, inte bara för de som kan The Smiths texter utantill, utan för alla som någonsin känt sig utanför – i skolan, på jobbet, i samhället. Historien om Simon Grim är rolig, våldsam, skrämmande och alldeles underbar.

Lämna en kommentar

Filed under Film

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s