Monthly Archives: mars 2013

When Debbie’s Back from Texas

Stina Nordenstam - And She Closed Her Eyes

Jag vet inte vad Stina Nordenstam gör idag, men oavsett om det kommer någon ny skiva från Fisksätras största snille eller inte, så har hennes album en helt eget kapitel i musikhistorien. Och bäst av dem alla är nummer två, med det litterära, nej, filmiska, nej, magiska namnet. And She Closed Her Eyes. Det kan liksom skrivas med tre punkter både för och efter, som hon själv sa i intervjun i det där gamla numret av POP. Det låter som ett synopsis till en fransk film, skrev Andres Lokko om hennes beskrivning av albumets avslutande titellåt. Detsamma kan egentligen sägas om de flesta låtarna på And She Closer Her Eyes, men aldrig blir väl inspirationen från olyckliga, men odödliga kärlekshistorier – filmiska eller litterära – som på öppningslåten. Jag menar, bara namnet – ”When Debbie’s Back from Texas” – målar ju upp hundratals bilder, av stillsamma öppningsscener, dramatiska avslutningar, en bil som rullar in på garageuppfarten, en tallrik som tappas, en människa som står fastfrusen utanför ytterdörren, en annan som lägger sig gråtande på köksgolvet.

I’m standing by the window, suddenly feeling so small
Cars go by and life, I feel like I could try just a little more

Musiken är så sorgsen, så bräcklig, så otroligt vacker. Det monotont skavande ackordet i versen, Stinas spröda röst, Andreas Mattssons ljuva men lika spröda stämma i refrängen, och den lilla kakafonin av akustiska gitarrer när den sorgliga kärlekshistorien når sitt klimax, sitt slut. Ett fulländat mästerverk på fyra minuter.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Cats on Fire – All Blackshirts to Me

Cats on Fire - All Blackshirts to Me (2012)

Finland’s Finest Burning Hearts gjorde med Extinctions en av fjolårets bästa skivor. Men vad jag helt missade var att kollegorna i Cats on Fire med All Blackshirts to Me gjorde detsamma. Det är över tio år sedan Österbottenbandet bildades och fem sedan de släppte sin 80-talsinspirerade debut, och jag har aldrig riktigt höjt på ögonbrynen åt någon av deras låtar. Men nu har jag insett att de med senaste skivan tagit ett par gigantiska kliv upp på kvalitetsstegen. Var och varannan låt känns ju som en potentiell hit, och där finns tre otroliga verk som till och med passerar Go-Betweens och når rena Smiths-höjder. Lyssna bara på makalösa ”My Sense of Pride”. Tempot är framåtlutat, en ekande elgitarr spelar den vemodiga melodin och Mattias Björkas låter som en nerbruten anti-hjälte i någon bortglömd skotsk poporkester. Han liksom slingrar sig runt orden, de skamsna, sorgsna orden.

Lash me with your leather
I’ve made a fool of myself

Nothing is shaking and I
Want to have my job back
This time my sense of pride
Won’t stand in the way
I’ve lost that long ago

Sättet som han fraserar den där sista raden gör mig alldeles vimmelkantig. Precis som den bästa popmusiken ska göra, känns den lätt som en fjäder men träffar rakt i magen, hårt. Det gör även ”The Sea Within You”, en midtempo-komposition med en mjukt plockande akustisk gitarr, tassande trummor och återigen en magnifik melodi, perfekt levererad av Mattias – när han under refrängen glider upp i registret från versens låga toner är det ren popmagi.

Och så ”1914 and Beyond”, protestvisa, pianoballad, domedagsprofetia, kalla den vad ni vill. Pianot är svårmodigt och lekfullt och får mig att tänka på Vapnets allra finaste stunder. Och precis som nämnda jämtländska band har Cats on Fire en lika klarsynt och uppgiven syn på det omänskliga i vårt bankägda samhälle.

Greece, don’t pay your debts, don’t bother with the debts
Iceland, go on and cover us in ashes
Look at how the gross misdeeds of a few is entertainment for you

Det finns fler minnesvärda låtar på All Blackshirts to Me, “Smash It to Pieces” och “Well Well What Do You Know” är några, men det är dessa tre mästerverk som verkligen får mig att älska det här bandet. De må låta som 1985, men de berör här och nu. Gör världen en tjänst och berätta om Cats on Fire, den behöver dem.

Missa inte heller Vasas flora och fauna, sångaren Mattias och keyboardisten Iiris andra band, och deras lika melankoliska som oumbärliga låt ”Di tror int när jag säger”.

1 kommentar

Filed under Musik