Sun Kil Moon – 10 minuter (för mig själv)

Jag har inte mycket att säga om Benji, Sun Kil Moons senaste alster. Lyriken är omvartannat sorgsen och banal, med lite för mycket betoning på det senare, men framförallt är musiken en skugga av sitt forna jag, och på större delen av skivan sjunger Mark Kozelek som en kratta.

Inledande ”Carissa” stör jag mig dock inte på, det är en gripande historia, om än musikaliskt ganska medioker. Och ”Micheline” är faktiskt riktigt bra, för 10-15 år sedan skulle det varit ett dugligt albumspår på valfri Kozelek-platta. Men ingen av dem har tillräckligt med styrka för att rädda albumet från en snabb och säker död i min dators papperskorg. Nä, det enda som håller min uppskattning av Benji vid liv är ”I Watched the Film the Songs Remain the Same”. Om resten av skivan sträcker sig från dålig till hyfsad, så är det en låt i en mästarklass för sig. För herregud, så fin den är, denna 10 minuter långa introspektiva resa genom en artists liv.

Över ett samtidigt drömskt och frenetiskt gitarrplock, någonstans mellan Red House Painters ”Trailways” och flamenco-influenserna på Admiral Fell Promises, sjunger Kozelek på toppen av sin numera utslitna rösts förmåga. Och orden som rinner ur honom är ett fascinerande flöde av minnen, som tar sin början i konsertfilmen om barndomshjältarna i Led Zeppelin, fortsätter via döda släktingar, melankoli, skolgårdsbråk och slutligen landar i ett tack till mannen som gav Red House Painters deras skivkontrakt med 4AD. Melodin har släktskap med gamla ”Have You Forgotten” och ”Wop-A-Din-Din” och mellan de långa, långa verserna hörs en märklig kör som inte bara blir till hjärnspöken i Kozeleks ögonblicksbilder, utan också ekar av tidiga verk som ”Evil” och ”24”. Musiken är så på en gång vacker och suggestiv att jag inte kan kalla den annat än magisk, och texten hoppar så lätt mellan det enkla och det hjärtskärande.

”I Watched the Film…” vore ett fullgott, rentav briljant, låtval att avsluta sin karriär med. En tillbakablick på och sammanfattning av det som utgjort Marks Kozeleks ”beautiful, beautiful musical world”. Men hans musikaliska resa kommer inte stanna där, det vet jag. Han kommer fortsätta spotta ur sig sina nya banala vardagsobservationer och tonsätta dem med oinspirerande melodier och rutinmässigt gitarrspel. Och det är okej med mig. Så länge han då och då skriver låtar av den här kalibern är allt annat oviktigt. Jag kommer glatt fortsätta betala för skivorna (här).

1 kommentar

Filed under Musik

One response to “Sun Kil Moon – 10 minuter (för mig själv)

  1. Pingback: Have you forgotten 2014: Låtarna | have you forgotten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s