Category Archives: Covers

Have you forgotten 2014: Låtarna

Albumlistan såg inte mycket ut för världen, men oavsett musikårets styrka går det oftast enkelt att samla ihop en bunt bra låtar från de senaste tolv månaderna. Ja, uppspaltat på det här sättet ser ju 2014 till och med riktigt bra ut, 30 älskvärda små kompositioner som gjort världen lite bättre.

Låtlistan finns här (och för de artister som valt att inte figurera på Spotify, har jag länkat någon annanstans).

Russian Red – ”Michael P” och ”Casper”
Efter den skinande Belle & Sebastian-kompade pärlan Fuerteventura, kändes Russian Reds nya skiva vid första lyssningen ganska trögflytande. Men sedan utkristalliserade sig några starkare spår, och nu några månader senare tycker jag Agent Cooper är fullt i klass med sin föregångare. ”Michael P” låter lika stjärnklar och storögt ångestfull som The Cure gjorde i slutet på 80- och början på 90-talet, och ”Casper” pendlar vansinnigt snyggt mellan versernas suggestiva fuzzrock och den grandiosa, nästan soulballad-iga refrängen.

Papercuts – ”New Body”
Tre år efter Fading Parade är Papercuts tillbaka med sin dimbeslöjade pop. Precis som på föregångaren korsar de på Life Among the Savages ett storslaget vemod med trygga, prunkande kompositioner a la Real Estate.

Real Estate – ”April’s Song”
Ja, just det, Real Estate själva, ja. I år fick de inte till några riktiga fullträffar, men instrumentala ”April’s Song” är trevlig. Den låter ungefär som om bandet släpat in sina instrument i ett växthus en sen våreftermiddag och gett sig på lite gammal klassisk surfmusik.

Vashti Bunyan – ”Across the Water”
Mer än 40 år efter debuten skriver Vashti Bunyan fortfarande lika fjäderlätta som undersköna visor. På hennes sista skiva (nej, inte senaste, sista, säger hon själv) finns kanske ingen melodi lika stark som ”Swallow Song” eller ”Diamond Day”, men känslan i musiken är fortfarande densamma. Den liksom bara smeker vid öronen, såsom vinden vajar i ett ensamt stearinljus en mörk, blöt höstkväll. Och i nästa stund är den lika andlöst vacker som en tidig vårdag, med försiktigt blåa himlar och en sol som just börjat tina upp frostiga fält och frusna själar.

Sharon Van Etten – ”Everytime the Sun Comes Up”
Ingen årssammanfattning är komplett utan ett ”Be My Baby”-intro. 2014 var det Sharon Van Etten som använde det gamla popknepet i sin underbart släpiga ”Everytime the Sun Comes Up”.

Angel Olsen – ”White Fire”
Beskrivningen av Angel Olsen som en korsning av Cat Power, PJ Harvey och Fleetwood Mac kan jag skriva under på, men allra mest gillar jag hennes ”White Fire”, som ju i både lyrik, komposition och framförande är årets Leonard Cohen-låt.

Christopher Owens – ”Oh My Love”
Christopher Owens tycks vara en sån där lyckas-varannan-gång-personlighet. Efter mysigt naiva Lysandre är jag lite besviken på A New Testament, men ”Oh My Love” är rätt fin ändå.

Dean Wareham – ”The Dancer Disappears”
Dean är och förblir världsmästare i treackordspop.

The War On Drugs – ”Burning”
30 år efter ”Born in the U.S.A” förfinade Adam Granduciel det sound som Springsteen försökte uppnå när han höll på att gå vilse bland keyboards och synthtrummor och på håret kom ut med hedern i behåll på andra sidan. The War On Drugs möte mellan klassisk självutlämnande singer-songwriterpop, atmosfärisk synthrock och några nedtonade, men ändå klart märkbara drone- och ambientinfluenser, är ett underbart moln av musik att sväva iväg i. Ja, när ”Burning” tar fart efter dess långsamt bultande intro känns det bokstavligen som att lyfta från marken.

Sun Kil Moon – ”I Watched the Film the Songs Remain the Same”
Jo, som jag sa strax efter att Benji släppts, ”I Watched the Film the Songs Remain the Same” borde varit Mark Kozeleks svanesång. En avslutande singel som skulle kröna hans långa karriär (med ”Micheline” som b-sida, och möjligen ”Carissa” som andra b-sida om den får plats).

Hello Saferide – ”Hey Ho”
Äntligen berör Annika Norlins musik mig lika mycket som hennes texter.

Alice Boman – ”Burns”
Alice Bomans EP II låter ungefär som om Grouper tagit vid där Stina Nordenstams The World Is Saved slutade.

Grouper – ”Clearing”
Och Grouper själv, ja, hon lyckas med den närmast omöjliga konsten att skapa en skiva som på samma gång är välskriven pianopop och ren ambient. Det är otroligt stämningsfullt, proppat med små vackra detaljer i form av bakgrundsljud från det hus på landet där mästerverket spelades in, men till skillnad från så mycket annan atmosfärsmusik är ”Clearing” och resten av Ruins också minnesvärda för sina melodier. I ena stunden lyssnar jag bara till ljuden, tänker att Liz Harris mest sitter där i det lantliga mörkret och prövar några låtskisser vid pianot – kanske improviserar hon fram en serenad till sommarnatten, kanske spelar hon bara för att hålla borta sina inre demoner – i nästa konstaterar jag att det är en samling förbannat bra låtar.

Cœur De Pirate – ”Dead Flowers
Trauma är en coverskiva i samma tappning som Cat Powers snart 15 år gamla The Covers Record där kanadensiskan tacklar både nyare artister som Amy Winehouse och The National och äldre ikoner som Kate & Anna McGarrigle och Lee Hazlewood. Och Stones, förstås. Denna klassiska Jagger/Richards-rökare är här lika avskalad, långsam och stark som någonsin Chan Marshalls tolkningar.

First Aid Kit – ”Stay Gold” och ”Walk Unafraid”
Systrarna Söderberg är de bästa svenska låtskrivarna på år och dag, och Stay Gold är fylld till bristningsgränsen med första klassens pop. Därmed inte sagt att de inte också har förmågan att göra starka tolkningar av andra artisters verk. ”Walk Unafraid” är en av höjdpunkterna från R.E.M.:s senare period, och First Aid Kits nedtonade version framhäver både den fantastiska melodin och den vackra texten.

Damon Albarn – ”Everyday Robots”
Britpopens enda överlevare lunkar vidare.

Julia Holter – ”Don’t Make Me Over”
Julia Holter får dela på förstapriset (med First Aid Kit) för årets cover. På She & Hims Classics finns en hyfsad Bacharach-tolkning, men den står sig verkligen slätt i jämförelse med Holters bakåtlutade ”Don’t Make Me Over”. Häpnadsväckande att något så mjukt kan träffa så hårt.

Allo Darlin’ – ”Kings and Queens”
Allo Darlin’ må ha tappat både musikalisk gnista och fantasi sedan debutskivan, men Elizabeths röst är lika bedårande som alltid, och när hon sjunger sitt hjärta på ”Kings and Queens” är det svårt att värja sig.

Alvvays – ”Archie, Marry Me”
Som en enda lång refräng jag inte kan sluta lyssna på.

Hospitality – ”Sunship”
”Sunship” börjar som en liten avskedsvisa, fortsätter som en lång och underbart utdragen trumpetfanfar innan den går tillbaka till att säga hej då.

King Creosote – ”Miserable Strangers” och ”Pauper’s Dough”
I mina öron har King Creosote liksom alltid låtit mysigt folkig och sympatisk, men aldrig fått mig att tappa hakan eller gett mig hjärtklappning. Så från ingenstans dyker From Scotland with Love upp, full av en massa pampigt 50-talsinfluerade ballader och kampsånger med storslagna körer, och hakan kanske inte riktigt faller ner, men nog påverkas min hjärtrytm lite.

La Sera – ”10 Headed Goat Wizard”
Hour of the Dawn har flera punkdängor där Katy Goodman skickar välriktade sparkar mot gamla idioter till expojkvänner, men jag gillar ändå ”10 Headed Goat Wizard” mest, med sina Smiths-gitarrer och solskensharmonier.

Markus Krunegård – ”Hell Yeah Norrtälje”
På något sätt lyckas Markus Krunegård alltid beröra mig som mest när han sjunger om någon som sitter eller står någonstans – i soffan eller under köksfläkten – och säger något känslostarkt. Han kastar oss rakt in i ett ögonblick, ett minne som etsat sig fast, och det dröjer inte många millisekunder förrän klumpen i min hals bultar i takt med musiken.

The National – ”Learning”
B-sidan till ”I Need My Girl” är en cover på Perfume Genius ”Learning” och ännu en i den långa raden av tårdrypande National-ballader jag inte kan sluta lyssna på. Ett enkelt piano och Matt Berningers röst. Ack, du underbara melankoli!

Warpaint – ”Drive”
”Love Is to Die” är förvisso i en klass för sig på Warpaints självbetitlade album, men den spelades ju flitigt redan 2013. Med det sagt förtjänar ”Drive” ändå en plats på 2014-listan.

Dum Dum Girls – ”Too True to Be Good”
Dum Dum Girls nya synthskrud klär dem väl, och även om Dee-Dees låtförfattande börjar gå lite på tomgång så hör ”Too True to Be Good” till det bästa hon skrivit.

Morrissey – ”Staircase at the University
Efter alltför många album med ansträngd muskelrock var det hög tid att Mårran öppnade sina fönster och rensade ut den unkna luften. World Peace Is None of Your Business kan nog inte beskrivas som lätt och luftigt, men där finns ett par spanskinfluerade sånger som får albumet att andas lite, och ”Staircase at the University” ekar av den gamla goda Stephen Patrick (titeln får väl också sägas vara en blinkning till gamla favoriten ”Alma Matters”).

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Innocence & Despair

Det är någonting med körsången hos Beach Boys, ni vet de där ba-ba-ba-barbershop-basrösterna och den nästan bisarra falsetten, som får mig att undra hur en vuxen människa kan ta musiken på allvar. Så ironiskt då, att de kanske allra vackraste versionerna av Brian Wilsons kompositioner görs av en barnkör.

I mitten på 70-talet får Hans Fenger, musiklärare i en grundskola utanför Vancouver, idén att föreviga sina elevers framförande av några samtida rockhits och ett par örhängen från föregående årtionde. Två fullängdare blir resultatet, som släpps 1976 respektive 1977 med det gemensamma namnet Langley Shools Music Project. Inte helt oväntat går de både musikpress och publik obemärkt förbi. Men två och ett halvt decennium senare kommer en entusiastisk skivsamlare över inspelningarna och ser till att ett någorlunda stort bolag (amerikanska Bar/None Records, kanske mest kända som Yo La Tengos tidigare hemvist) släpper en samling med alla låtarna – fint döpt till Innocence & Despair.

Ytterligare fem år efter detta återsläpp hör jag först talas om Langley School-projektet, när det börjar hajpas i lilla indie-sthlm. Och även om jag då inte riktigt kan förstå hur alla dessa ”barnsliga” versioner kan höjas till skyarna av så många, fastnar jag ändå för Beach Boys-tolkningarna. ”Good Vibrations” har aldrig låtit så drömsk, och ”Help Me, Rhonda” och ”I Get Around” får blomma ut som de galet kolorerade, skiftande sångfester de verkligen är. Och allra finast, förstås, ”God Only Knows”, befriad som den är från alla Pet Sounds-skojfriska arrangemang.

Men sedan läggs albumet på hyllan hos mig, som så lätt sker efter en hajp, och glöms bort i ytterligare några år. Till nu. 2014. När alltihop plötsligt fått en helt ny innebörd.

Jag sitter med min dotter i knät, ”Good Vibrations” har just klingat ut och en udda klang av lite ostämd gitarr, keyboard, xylofon och något som låter som bjällror, försiktigt tassar fram i mina högtalare. Och så de berömda raderna:

I may not always love you
But long as there are stars above you
You’ll never need to doubt it

Barnkören, de där orden, och det underskönt lågmälda ackompanjemanget. Min dotter som tittar på mig medan jag sjunger med. Det är bara för mycket. Tårarna rinner.

Andra versen, och ja, God only knows vad jag vore utan dig. Låten fortsätter, tassar lika lugnt hela tiden, men mitt hjärta slår starkare och starkare. Sista refrängen anländer, nästan obemärkt minskar instrumenten i intensitet, medan kören fortsätter. Så ökar gitarr och bas lite. Körerna sjunger mot varandra. ”What would I beeee without you” ekar det, i stereon, i mina öron, i mitt huvud. Ett sista pling från keyboarden, eller är det xylofonen? Utan att jag märkt det är låten plötsligt slut, och jag undrar om musik kan bli vackrare än så här.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

(Keep Running) Down (That) Colorful Hill

Detta måste vara den mest oväntade musikupplevelsen hittills under 2013. En italiensk hyllningsskiva till Red House Painters klassiska debutalbum Down Colorful Hill! Den har fått namnet Oldness Comes with a Smile (efter refrängen till ”24”) och totalt är det tolv band som samsas om de sex låtar som utgör originalskivan. Lyssna här!

Red House Painters - Down Colorful Hill

Down Colorful Hill – Italian Style

Mark Kozeleks musik är ju rätt svår att tackla från början, mest med tanke på de personliga texterna, men också för att det krävdes en kvartett med genialiska musiker för att komma undan med de både extremlånga och ultralångsamma låtarna. Såvitt jag vet är det inte många kända band som ens vågat försöka. Jenny Owen Youngs har gjort en meningslös version av ”Have You Forgotten”, några andra kan jag inte komma på så här på rak arm. YouTube är översvämmat med fansens egna tolkningar, men de lider av precis samma problem som de etablerade artisternas – ingen vågar tillföra något eget, och då blir det bara tomma, lånade ord, ackompanjerade av opersonliga akustiska gitarrer.

Så mycket mer förvånande då att några av dessa italienska band faktiskt gör ett hyfsat jobb. Mimes of Wine inleder trevande, men ganska vackert, med sin tolkning av ”24”. Den ligger visserligen nära originalet, men har ändå tillräckligt med egen karaktär för att jag åtminstone ska orka lyssna vidare. Low Adventures in Lo-Fi fortsätter sedan med ”Medicine Bottle”, och bjuder på en trevlig sångduett även om övrig instrumentering spretar väl mycket. Det ska väl sägas att det är tur att banden gett sig på just Down Colorful Hill, som ju består av enbart demoinspelningar. Originalens primitiva sound gör det möjligt för dessa nya versioner att låta förfinade utan att faktiskt ändra eller lägga till så mycket.

Resten av låtarna fortsätter i samma spår, avviker lite från originalen med en trummaskin här och en keyboard där, men utan att sluta låta som Red House Painters-covers. I slutändan finns förstås ingen anledning att lyssna på det här albumet istället för originalet, men har man spelat det senare sönder och samman, fungerar delar av Oldness Comes with a Smile som en trevlig tillbakablick.

Givetvis finns några bottennapp att hålla sig undan från också. Första versionen av ”Japanese to English” och andra av ”Medicine Bottle” bjuder på vedervärdig emo-rock, och ett par spår, främst Delawaters ”Michael”, är svåra att stå ut med på grund av sångarnas uppenbara brist på förståelse för vad de sjunger. Det klumpiga uttalet har jag inget problem med – med tanke på hur många svenska indieartister jag gillar som totalt omfamnat svengelskan vore det ju hyckleri – men förstår man texterna så dåligt att man utelämnar viktiga ord ur meningarna, då kan det bara bli patetiskt.

På det hela taget är jag ändå överraskad att det här projektet inte var så dåligt som jag föreställt mig. Jag menar, ett band som heter Tequila Funk Experience… Att de faktiskt lyckas spela igenom den snillrika Smiths-pastischen ”Lord Kill the Pain” utan några större skönhetsfläckar (grunge-stämmorna är väl de enda) är ett smärre mirakel. Sedan är det en annan sak att jag inte lär lyssna på någon av dessa låtar igen. En rolig resa var det, trots allt.

För den som ännu inte upptäckt originalens storhet finns min egen guide till Kozeleks musik här.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Ny låt och coverskiva med Mark Kozelek

Mark Kozeleks senaste låtar har varit långt under hans vanliga standard. Men just nu streamas en helt ny, kallad ”You Missed My Heart”, på Kozeleks skivbolags hemsida, Caldo Verde Records från en kommande liveskiva (den femtioelfte i ordningen). Och ja, den är riktigt bra. Riktigt!

Inget nytt under solen egentligen, samma vackert plockade akustiska gitarr, samma monotona röst, men ändå med en helt annan intensitet och glöd än allt på Among the Leaves. ”You Missed My Heart” är inget dussinspår.

Mark Kozelek - You Missed My Heart

Som om inte det var nog har en ny skiva med den buttre singer-songwritern annonserats ut. Eller ja, just singer-songwriter är kanske fel epitet här, för det handlar bara om covers den här gången. Å andra sidan vet ju alla som är bekanta med Kozelek att hans covers snarare kan kallas helt nya låtar, musikaliskt i alla fall. Låtvalen får mig inte direkt att jubla, snarare tvärtom, men från Red House Painters första Kiss-cover, via AC/DC, till Modest Mouse-tolkningarna på Tiny Cities, har han lagt sin alkemist-hand på all typ av musik och lyckats göra guld av det mesta. Så varför ska inte Genesis, Misfits och Danzig också kunna förädlas? Den 19:e februari nästa år får vi svaret.

Just det, Like Rats, ska skivan heta. Döpt efter det gamla industribandets Godfleshs låt… Och en grej till, sista låten är Sonny & Chers gamla dänga ”I Got You Babe”, vilket får mig att hoppas på en intressant duett. Exciting!

4 kommentarer

Filed under Covers, Musik

RAC – 1979 (cover #31)

Jag vet inte ett jota om remixkollektivet RAC, och ännu mindre om sångerskan Liz Anjos, men deras ett år gamla version av Smashing Pumpkins nu sjutton år gamla hit är ett bevis, så gott som något, på att ”1979” är en av historiens bästa poplåtar. Punkt.

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik

Nina Simone – Mr. Bojangles (cover #30)

Och jag som trodde att ”Mr. Bojangles” bara var en tråkig standard. En låt med en intressant historia, förvisso, men också en sån där som alla från Kristofer Åström och Bob Dylan till mindre kända pubtrubadurer och rent vedervärdiga artister framfört, utan att någonsin kunna blåsa liv i den. Men det var innan jag hörde Nina Simones version.

Jag vet inget om inspelningen, annat än att den är hyfsat sen i hennes karriär (början av 70-talet) och inte någon av de framföranden som brukar nämnas som hennes bästa. Och visst, den är inte lika dramatisk som ”Wild Is the Wind” eller ”Sinner Man”, men i jämförelse med, säg ”My Baby Just Cares for Me” eller någon annan lite mjukare sång, står den sig minst lika väl idag.

Öppna fönstret, släpp in solen och vrid upp volymen. Ett sommarsoundtrack blir inte vackrare än så här.

2 kommentarer

Filed under Covers, Musik

Donna Lynn – I’d Much Rather Be with the Girls (cover #29)

”I’d Much Rather Be With the Girls” är en bortglömd 60-talspärla med Donna Lynn, märkligt nog (med tanke på titeln) skriven av Stones-radarparet Keith Richards och Andrew Loog Oldham. Rullstenarnas version kan höras på raritetssamlingen Metamorphosis, men nej, den är inget manifest för att sluta hänga med grabbarna, istället bräker Mick Jagger ”I’d Much Rather Be With the Boys”. Och förutom att det är ganska trist att höra gubbrockarnas gubbrockare proklamera att de hellre vill umgås med gubbgänget än några svekfulla tjejer, så är deras framförande ganska blekt. Särskilt i jämförelse med Donna Lynns lysande tolkning.

Jag vet inte särskilt mycket om nämnda kvinna, men hon släppte ett par singlar i mitten av 60-talet, varav ”I’d Much Rather Be With the Girls” är den bästa. Den är en också av många höjdpunkter på den eminenta samlingen One Kiss Can Lead to Another: Group Sounds Lost & Found. En fint utformad box med fyra cd-skivor fulla av fenomenal popmusik framförd av hyfsat okända kvinnliga sångerskor (och ibland mindre kända låtar av mer kända artister) från 60-talet. Det kommer garanterat finnas anledning att återkomma till denna box här, men tills vidare rekommenderar jag den eminenta texten på Feminist Music Geek, som förutom att hylla musiken också tittar på den subversiva kraften i lyriken. Och ingenstans är den kraften så tydlig som i ”I’d Much Rather Be with the Girls”.

Don’t put me on
It’s over now, it’s no good looking back
‘Cause I’d much rather be with the girls
Than be with you

Donna var tydligen inte mer än 14 år när hon spelade in låten, men orden betyder inte mindre för det, särskilt inte med den sånginsatsen. Körsången är lika stark den, faktum är att hela låten är underbart arrangerad och instrumenterad, från första lilla melodislinga. Allra mest gillar jag gitarrspelet i mitten och hur det låter som ett möte mellan The Byrds och The Supremes – med den lilla skillnaden att Donna är så oändligt mycket coolare än Diana Ross.

5 kommentarer

Filed under Covers, Musik