Category Archives: Personligt

Ride into the Sun, Frances Ha!

Frances Ha running down that street

Här händer det inte mycket, men jag kan i alla fall delvis skylla min inaktivitet på en resa till New York under juni, som nog får räknas till de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. En av höjdpunkterna var att se underbara Frances Ha på den lika underbara biografen Nitehawk i Williamsburg. De har en bar i foajén av klassiskt diner-snitt, och väl inne i salongen kan du beställa både mat och drinkar. Och popcorn, förstås.

Istället för tjugo minuters reklam innan filmen börjar, rullade scener från klassiker som Jules & Jim, Bande à part, Manhattan och The Squid and the Whale på duken. Jag vet inte om Nitehawk alltid gör så, men montaget hade tydligt klippts ihop just för Frances Ha och det var otroligt effektivt – när filmen väl satte igång (efter några minuters reklam, ska tilläggas) var stämningen redan på topp. Risken finns förstås att ett sådan magnifik förrätt tar udden ur själva middagen, men tvärtom, omkring en halvtimme in i Frances Ha kändes det som att jag aldrig haft så roligt i en biograf.

Självklart färgade både staden och biografen mina intryck av filmen, men jag ska inte ursäkta mitt toppbetyg, Noah Baumbach har extrem fingertoppskänsla för dialog och Greta Gerwig är en fantastisk skådespelare. Min recension kan läsas här.

Det bästa soundtracket till resan var för övrigt en av Velvet Undergrounds, och därmed världens, bästa låtar. ”Ride into the Sun” får avsluta denna text. Enjoy the summer!

6 kommentarer

Filed under Film, Personligt

Saras enkät

En liten enkät, hämtad från fina Saras blogg.

Senaste böckerna jag läste:
Den hemliga historien av Donna Tartt, och innan dess Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. Jo, när det kommer till böcker kan man säga att jag plockar russinen ur kakan. Jag är ingen storläsare, även om det går i perioder, men det jag plöjer igenom är oftast väl beprövade saker. De här två böckerna var precis så fantastiska som det sägs – Farväl till Berlin kort och distanserad, nästan svepande, som ett utdrag ur en enorm roman om de hemska åren i Tyskland när nazisterna började bli populära; Den hemliga historien, lång, utförlig och intensiv från första till sista (sjuhundraförsta) sidan. Särskilt den senare kommer jag bära med mig som en stor läsupplevelse resten av livet.

Böcker jag läser just nu:
Inte börjat på något nytt, men tänker nog att Generation Loss får bli nästa, särskilt efter att ha lyssnat på Elizabeth Hand i finaste The English Bookshop härom månaden. Är den bra nog blir det väl uppföljaren Available Dark därefter.

Böcker jag ser fram emot:
Tja, litterära nyheter vet jag inte om jag vågar uttala mig om, trots att jag är gift med en blivande bibliotekarie och brukar se på Babel. Men en del av På spaning efter den tid som flytt tänker jag alltid att jag borde börja på. Annars är det väl mer realistiskt att jag tar mig an Alltings början och Nina Hemmingssons dikter.

Senaste filmerna jag såg:
Un homme qui dort, lite för lång och lite för pretentiös. Friends with Kids, rutten jävla skitfilm. Den röda cirkeln, underbart hårdkokt. Och så såg jag om Zabriskie Point som inte är så flummig som det sägs, men ändå mest sevärd för sitt foto. Som i och för sig förtjänar stående ovationer.

Filmer jag ser fram emot:
Inte kommit mig för att se Laurence Anyways och Searching for Sugar Man ännu, så de ser jag fram emot. Och så The Master bland kommande premiärer, såklart. Ni har väl hört skämtet om att indiepoparna bara går på bio när regissören heter Anderson?

Senaste teveserierna jag såg:
Starka och viktiga Torka aldrig tårar utan handskar. Och så Girls, fast det var ett tag sedan nu. Men bra, såklart. Lena Dunham är en fantastisk människa (rekommenderar dock inte långfilmen Tiny Furniture, som bara var ett mediokert generalrep inför serien).

Teveserier jag längtar efter:
Sjätte säsongen av Mad Men. Och På spåret. Såklart. Det står jag för.

Musik jag lyssnar på just nu:
En hel del Siouxsie and the Banshees (Dazzle!), Françoise Hardys samling Soleil (dock inte riktigt samma version som finns på Spotify), Bat for Lashes ”Laura”, och Dum Dum Girls-EP:n.

Musik jag ser fram emot:
Jag vill att Veronica Falls-låten ”Bury Me Alive” ska släppas på skiva. Och så ser jag fram emot konserter med First Aid Kit, Burning Hearts, Beach House, The Aislers Set, Markus Krunegård, Julianna Barwick och, förstås, Mark Kozelek.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Litteratur, Musik, Personligt

Cover #0 – popfantasier

Cat Dylan

Ibland sysselsätter jag min musikhjärna med att hitta på fantasi-covers. Alltså redan inspelade låtar jag skulle vilja höra av en annan artist. Och inte nödvändigtvis en cover som skulle kunna hända, i mitt huvud kan den lika gärna framföras av ett band som sedan länge splittrats, eller en artist som redan dött. Typ ”fan vad bra den här skulle låtit med Beatles”.

Jag vet inte riktigt hur det här började, men på sätt och vis känns det ju ganska naturligt, i all sin nördighet, om man är intresserad av covers och drömmer om att få höra tidigare outgivna låtar. Sedan händer det ju hyfsat ofta på konserter att artister ber om låtförslag från publiken, och någon ropar ut något av en annan artist. Oftast är det töntiga alkoholpåverkade önskemål, typ ”Free Bird” eller någon annan standard, och de uppfylls sällan. Men när de väl gör det, undrar jag alltid hur mycket roligare det skulle varit om någon önskat en bra låt istället.

Så, här är då några versioner jag dagdrömt om, på trötta morgnar, sega eftermiddagar och regniga kvällar:

”Pink Moon” (Nick Drake), framförd av Low
”I Wish I Never Saw the Sunshine” (Ronettes), framförd av Ride
”Girlfriend in a Coma” (Smiths), framförd av Red House Painters
”Surf’s Up” (Beach Boys), framförd av Built to Spill
”Chimes of Freedom” (Dylan), framförd av Cat Power

Ja, egentligen kunde jag sitta med den här listan till dödagar, för nästan varje bra låt kan man ju spåna fram ett antal artister. Men det här representerar de låt-artist-kombinationer jag faktiskt funderat på mer än bara en eller två gånger. Jag vet inte, det kanske är såna här idéer man borde omsätta till musikproducentplaner, eller få storhetsvansinne med och satsa på en karriär som manager. Men jag tillhör nog bara kategorin obotliga drömmare.

Någon mer som tänkt ut några trevliga låt- och artistkombinationer?

(Bilden är hämtad från underbara http://thekittencovers.tumblr.com/)

Lämna en kommentar

Filed under Covers, Musik, Personligt

Ett briljant val

Igår bevittnade jag ett fantastiskt bröllop, där brudparet gick nerför altargången till några ganska oväntade toner.

Samtidigt kan jag inte tänka mig ett bättre val, det är ju musiken som inleder vår generations största äventyr. Bara de första tonerna träffar en nerv som få andra saker kan komma åt.

Och har man inte hört den tidigare, eller känner till dess bakgrund, låter den ändå både högtidlig och pampig.

Tack för en vacker ceremoni!

 

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Personligt

Simpsons-filmen i backspegeln

En till gammal text, från 2007 den här gången. Det finns väl ungefär 150 avsnitt av The Simpsons som är roligare än filmen. Därmed inte sagt att den är dålig. Men efter att ha sett den och känt mig varken glad eller besviken bestämde jag mig för att skriva en recension.

Lämna en kommentar

Filed under Personligt, TV

Confessions of a Geeky Mind

De flesta människor har en återkommande dröm. Det kan gå lång tid mellan dem, men de återkommer alltid, år efter år. För somliga är det mardrömmar, andra önskedrömmar, jag tillhör lyckligtvis de som drabbas av den senare kategorin. Vad Freud skulle sagt om mina önskningar vet jag inte, men jag har svårt att se dem som något annat än ett slutgiltigt bevis på min nördighet. Ungefär så här brukar det se ut:

Jag står vid en skivhylla och tittar, ibland i en skivaffär jag besökt i verkligheten, men oftast i en okänd skivbörs, gärna en lite skruttig sådan, eller på en loppmarknad. Efter lite sporadiskt bläddrande kommer jag fram till en favoritartist, ser några bekanta framsidor, bläddrar lite mer, och så plötsligt… Vad är detta? En bootleg? Mhm. Och vad innehåller den? Oj oj oj, kolla låtlistan! Flera helt okända titlar! Kanske en gammal demo? Outtakes från studioinspelningar? Liveupptagningar? Spelar ingen roll vilket, hjärtat dunkar hårt och nu vill jag bara springa hem och lägga skivan i CD-spelaren.

Det är egentligen allt. Ibland hinner det uppstå en konflikt i att jag hittar fler heta skivor och inte vet hur många jag kan köpa, men oftast är det här jag vaknar, lycklig som ett barn på julafton.

2 kommentarer

Filed under Musik, Personligt

Filmsommaren

Så var ännu en semester slut. 2010 års upplaga kommer jag minnas som Filmsemestern med stort F. Jag har aldrig sett så mycket på så kort tid – 63 på 30 dagar, det tror jag inte ens vi betade av på Filmvetenskapen.

De allra flesta titlarna sorterades in under ”medelbra”, men jag har plitat ner några rader om de lite mer minnesvärda.

Allra bäst var nog Otto Premingers film noir-klassiker Laura. Spännande, stämningsfull och snygg, men också gripande. Bland karaktärerna fanns, förutom kvinnan som gav filmen dess namn, även en Waldo och en Jacoby. Jo, David Lynch har sett den filmen både en och två gånger.

Laura

Jag kan även rekommendera dessa verk, i kronologisk ordning från ny till gammal: Greenberg, Cassandra’s Dream, The Good German, Shopgirl, Brokeback Mountain, Happiness, Pickpocket, Världsrymden anfaller, Natt utan nåd, En natt att leva, Kvinna utan samvete, Dimmornas kaj, Les Vampires.

Les Vampires

Och så några varningar. Sämst var utan tvekan Duets. Kortfattat gick den ut på att varva skrattretande dåliga karaokeframträdanden med några lite proffsigare sådana (bland annat framförda av Huey Lewis, kommentarer överflödiga). Låtvalen var horribla och de dramatiska scenerna, som mest kändes inklämda mellan numrena, patetiska. Det hjälpte inte att favoriten Paul Giamatti spelade mot, och delade scen med, Andre Braugher (mest känd som polisen Pempleton). Det krävdes en rejäl skämskudde för att ta sig genom denna kalkon.

Fullt så usla var varken Två eller tre saker jag vet om henne (varför ger jag alltid Godard en till chans?), Liftarens guide till galaxen, eller Choke, men om inte dåliga, måste jag åtminstone kalla dem överskattade.

Största överraskningen bjöd Shopgirl på. Med Claire Danes och Steve Martin överst i rollistan förväntade jag mig en ren romcom, men snarare kändes den som en blandning av slackerklassikern Reality Bites och den tragiska Spetsknypplerskan. Kanske inte riktigt så bra som det låter, men en speciell historia likväl. (Jag låter det vara osagt om jag påverkades av husguden Mark Kozeleks medverkan.)

Shopgirl

Största besvikelserna var Moderna tider och Lady från Shanghai. Den så omtalade samhällskritiken lyste med sin frånvaro i den förstnämnda, i grund och botten var det en fars med några romantiska och några satiriska inslag. Och tja, vad kan man säga om Orson Welles klassiska noir? Förmodligen rätt mycket, men för att klassas som ett av 1900-talets största genier tycker jag den legendariske regissören/skådespelaren trampade väl mycket vatten under denna hans fjärde film. Både bildligt och bokstavligt.

På tal om nämnda snille, Me and Orson Welles var ingen märkvärdig film, men Christian McKay imponerade verkligen i rollen som just Welles. Lägg det namnet på minnet, han lär bli något stort!

Lämna en kommentar

Filed under Film, Personligt