Kategoriarkiv: Popjulkalender 2011

60-talssommar

Det må ha varit en julkalender, men listan med mina 24 personliga 60-talsfavoritlåtar funkar minst lika bra på sommaren. Där finns oskyldig pop för solskenet, visor för regnet, och rock n’ roll för festerna. Och en hel drös låtar som passar för alla nämnda tillfällen. Det är ju det fina med 60-talets musik, att det ofta är både lättillgängligt och komplext, glatt och melankoliskt på samma gång.

Klicka här för alla hits samlade i Spotify, eller läs om varje låt för sig här nedanför.

24. Velvet Underground – Stephanie Says
23. Leonard Cohen – So Long, Marianne
22. The Zombies – Hung Up on a Dream
21. Nico – These Days
20. Beach Boys – God Only Knows
19. The Byrds – Landy Friend
18. Paul Simon / Simon & Garfunkel – Kathy’s Song
17. The Shangri-Las – The Train from Kansas City
16. The Kinks – Waterloo Sunset
15. Françoise Hardy – Je ne sais pas ce que je veux
14. The Who – The Kids Are Alright
13. The Ronettes – I Wish I Never Saw the Sunshine
12. Tim Hardin – How Can We Hang On to a Dream
11. Buffalo Springfield – Broken Arrow
10. The Flying Burrito Brothers – Dark End of the Street
09. The Supremes – My World is Empty Without You
08. Ben E King – Stand By Me
07. Rolling Stones – No Expectations
06. Nick Drake – Fruit Tree
05. The Left Banke – Walk Away Renée
04. The Stone Poneys – Different Drum
03. The Band – The Night They Drove Old Dixie Down
02. The Shirelles – Will You Love Me Tomorrow
01. The Lovin’ Spoonful – Do You Believe in Magic?

Lämna en kommentar

Under Musik, Popjulkalender 2011

Have you forgotten the 60s – Lucka 24 (God Yule!)

It’s such an icy feeling

Lennart Persson skrev i det legendariska världens-bästa-skivor-numret av POP att det är svårt att förknippa The Velvet Underground med 60-talet. Den skitiga, skeva musiken, bandets dekadens, de sorgliga outsiders som skildras i texterna – allt hör hemma i 70-talet, menar han. Men Velvet var varken fem eller tio år före sin tid, snarare helt utanför den. Lou Reeds medkännande berättelser om samhällets olycksbarn kunde lika gärna ha skrivits i Paris för hundra år sedan, som i det sena 60-talets New York. ”Candy Says” må handla om den högst verkliga och transsexuella Candy Darling (känd från Andy Warhols kretsar, senare porträtterad på ”Sheila Take a Bow”-omslaget) och hennes alienation inför sig själv, men orden är universella. ”Sunday Morning” är en underskön beskrivning av veckans ljummaste dag. ”Ride into the Sun” målar en oöverträffad bild av ensamhet i storstadens överväldigande vimmel. ”I’ll Be Your Mirror”, ”Pale Blue Eyes” och ”I Found a Reason” är odödliga skildringar av besvarad och obesvarad kärlek.

Bäst av alla låtar det kortlevade bandet spelade in är ändå ”Stephanie Says”. Reed gillade den så mycket att han fortsatte spinna vidare på den under 70-talet, i form av både ”Caroline Says pt I” och ”pt II”. I motsats till vad många tror är låtens Stephanie inte en ”poor little rich girl”, utan bygger istället på bandets manager, den mytomspunne Steven Sesnick.  Denne har senare anklagats för att ha intrigerat och manipulerat både John Cale och hans efterföljare Doug Yule till att ta avstånd från Reed. Men något av det hat som senare visades upp för Steven skymtas inte i texten, där finns bara en poetisk, möjligen lite svart humoristisk, beskrivning av en förvirrad själ:

But she’s not afraid to die
The people all call her Alaska
Between worlds so the people ask her
‘cause it’s all in her mind

Men, Velvet Undergrounds tidlösa storhet ligger inte bara i lyriken. De var också en brokig skara musiker som tillsammans skapade ett unikt sound. Och att höra dem idag är som att uppleva den ultimata mixen av mjuk 50-talsrock, lika mjuk 60-talssoul, rå 70-talspunk och självmedveten 90-talsindie.

1968 hade Sterling Morrison, Maureen Tucker, John Cale och Lou Reed – i väntan på besked från MGM Records om bandets framtid – börjat spela in vad de hoppades skulle bli ett nytt album. Men istället beslutade någon ärthjärna på bolaget att göra sig av med bandet, och skivan realiserades aldrig. De fick kontrakt med Atlantic istället, men det skulle dröja ända till 1985 innan MGM-sessionerna såg dagens ljus, med raritetsamlingen VU. Jag kan bara ana vilken utomjordisk upplevelse det måste varit att äntligen få höra ”Stephanie Says” efter så många år. Det försiktiga gitarrintrot, trummorna som liksom tassar in i musiken, den änglalika xylofonen, Reeds raspiga röst, den söta körsången. Och så förstås Cales viola, som står för det kanske enskilt vackraste instrumentala ackompanjemanget i historien. Hjärtat vill slå frivolter och gråta floder varje gång musiken strömmar ur högtalarna. Och efter bara två minuter och femtioen sekunder är allt över. Flyktigt, skört och helt perfekt.

2 kommentarer

Under Musik, Popjulkalender 2011

Have you forgotten the 60s – Lucka 23

Det är något med Leonard Cohens musik som får folk att vilja spela honom på både bröllop och begravningar, och rista in hans ord på sina gravstenar. Den är högtidlig och enkel, ödmjuk och oändligt djup. Berättelser om tro och tvivel, med smäktande mandoliner och gråtande fioler. Han är hopplöst romantisk och permanent ärrad av motgångar.

Orden är personliga, ofta riktade till en specifik människa, men tonsatta så allmängiltigt enkelt och direkt att de når hjärtat utan omvägar. De skulle kunna vara hitlåtar, schlagers, kanske rentav barnvisor, men Cohens närvaro inger dem en märklig, bohemisk karaktär. Som vore han någon slags extravagant gatumusikant, utbränd, lite smutsig, men stilig med näsduk i bröstfickan och fjäder i brättet, och mynt och blommor strödda omkring sig från varje förbipasserande. En vacker förlorare.

So long, Marianne
It’s time that we began
To laugh and cry, and cry and laugh
About it all again

r

Lämna en kommentar

Under Musik, Popjulkalender 2011

Have you forgotten the 60s – Lucka 22

Ungefär en minut och fyrtio sekunder in i ”Hung Up on a Dream” är det som att låtens hjärta hoppar över ett slag. Det är knappt märkbart, känslan varar inte mer än tiondels sekund, men någonstans där, just när musiken ska börja om, känns det som att den slår en drömsk kullerbytta, innan den fortsätter, om möjligt ännu lite vackrare än precis innan. Det är vid såna tillfällen du påminns om allt som är starkt och vackert med popmusiken. The Zombies sjunger om att vara fast i en dröm, men det är den ljuvligaste drömmen du någonsin haft, och ändå blir du inte ledsen när den tar slut. Du är bara glad, åt att leva, åt att få sjunga, och åt vetskapen att du alltid kommer kunna gå tillbaka till drömmen igen. Livet är popmusik och musiken finns i dig.

2 kommentarer

Under Musik, Popjulkalender 2011

Have you forgotten the 60s – Lucka 21

Att Jackson Browne skrev ”These Days” när han bara var sexton är beundransvärt, men det är också lite sorgligt att någon så ung kan skriva en så melankolisk text. Å andra sidan var jag inte mycket äldre när jag tog låten, i Nicos version förstås, till mitt hjärta. Jag hörde en melodi som påminde om titellåten från Belle & Sebastians If You’re Feeling Sinister, lyssnade lite närmare på texten, och sedan gick den på repeat i mitt pojkrum. De där raderna om att inte vilja konfronteras med sina misslyckanden, som jag älskade dem:

Please don’t confront me with my failures
I had not forgotten them

Och ingen kan sjunga dem som den stiliga tyskamerikanskan. Hennes mörka, inte helt tonsäkra röst har stått sig mycket starkare mot tidens tand än andra folksångerskor från samma decennium – medan Dylan hyllades för sitt råbarkade och personliga sätt att sjunga fick Joan, Judy och Joni fortsätta låta skolade och präktiga. Uppvuxen på indiepop har jag svårt att se charmen i det. Vem bryr sig egentligen om tonsäkerhet? Nico sjunger trots allt om självtvivel och ånger, inte om sin egen perfektion. Om det är tröstande att höra någon annans negativa känslor, kan jag inte tänka mig något mer upplyftande än när hon svajigt drar ut på vokalerna och sjunger ”It’s just that I’ve been lo-osing, so-o-o long”. Och sedan det svalaste ”la la la” man bara kan tänka sig.

Lämna en kommentar

Under Musik, Popjulkalender 2011

Have you forgotten the 60s – Lucka 20

Det finns mycket att störa sig på med Beach Boys. Brian Wilson var en gudabenådad kompositör, men ofta tenderar hans musik att kännas lite överarbetad. Just när man tror att han hållit igen, så kommer ett helt onödigt stick, eller någon störande detalj. För att inte tala om all stämsång som, hur proffsig den än är, ofta ligger väl nära gränsen till musikaltjafs. För varje liten basröstad ”ba-ba-ba-ba” blir det svårare och svårare att hålla sig för skratt. Och då har jag inte ens nämnt texterna. ”Little Honda” är väl en sak, men ”California Girls” är inget annat än pinsam. Och ”Don’t Worry, Baby”, detta ljuvliga mästerverk som skulle fått en plats på den här listan om det bara inte vore för raderna ”I guess I should’ve kept my mouth shut when I started to brag about my car, but I can’t back down now because I pushed the other guys too far”. Jag menar, okej om det var ett tufft rockband som sjöng, men några välkammade bröder med helylleimage? Nä…

Till Pet Sounds fick Brian den goda idén att låta en lite mer mogen textförfattare hjälpa honom realisera sina idéer. Tony Asher hette mannen som fattade pennan, och med ”God Only Knows” fick han till en riktig fullträff. Brian vägrade till en början att låta texten inledas med ”I may not always love you”, vilket säger en hel del om bandets framtoning, men lyckligtvis stod Tony på sig.

Den briljanta öppningen är bara en av många saker som gör ”God Only Knows” till pophistoriens kanske mest hyllade låt. Hela texten är faktiskt riktigt vacker. Och trots att Brian kanske skulle hoppat över den där töntiga lilla trudelutten efter första refrängen, så är det en häpnadsväckande komposition. Men den är också unik i sitt framförande, bland alla de gitarrband som snackar om hur mycket de älskar den, finns det inget som spelat in något liknande. Om Phil Spector skapade en stor ljudvägg med sin musik, så gjorde Brian Wilson snarare ett böljande ljudhav. Det mest framträdande instrumentet är dragspelet, men där gömmer sig också flöjt, klarinett, valthorn, piano och hammondorgel. Och alla tillsammans skapar de det kanske finaste ljud ett par öron fått höra.

Lämna en kommentar

Under Musik, Popjulkalender 2011

Have you forgotten the 60s – Lucka 19

Det kan ju verka lite märkligt att utse en David Crosby-komposition till The Byrds bästa låt. Men Roger McGuinn i all ära, det är faktiskt inte som låtskrivare det kaliforniska bandet går till historien. ”My Back Pages”, ”Wild Mountain Thyme” och ”Goin’ Back” är alla fantastiskt framförda och arrangerade, men det är inte deras egna låtar. Nä, det är snarare soundet som gör dem förtjänta av sin plats i historieböckerna. När The Byrds var som bäst lät de perfekt.

Lyssna på ”Lady Friend”. Gitarrerna klingar så förbannat snyggt, basen har en otrolig udd, och stämsången slår banne mig både Beatles och Beach Boys på fingrarna, särskilt med det underbara eko Crosby lagt på i studion. Dylan beskrev lätet av Blonde on Blonde som ”that thin, that wild mercury sound, it’s metallic and bright gold”. Jag har inte hört något likande citat om The Byrds, men om Dylan var guld så var de unga kalifornierna åtminstone silver, och någonstans därute finns säkert en lika poetisk och träffande beskrivning av dem.

Märkligt nog blev ”Lady Friend” inte någon större hit på 60-talet, och brukar inte heller nämnas när rockhistorikerna pratar om The Byrds. Den kom som singel under sommaren 1967, ett par månader efter Younger Than Yesterday, men fick aldrig vara med på något album, när The Notorious Byrd Brothers släpptes ett halvår senare hade Crosby hunnit sparkas ur bandet. Idag har den dock fått lite av kultstatus, dels för att det kom att bli Crosbys svanesång i bandet, men också för att den uppskattas av senkomna lyssnare, som färgats av shoegazen. För alla fans av ”Like a Daydream”, ”Star Sign” och ”Alison” är ”Lady Friend” 60-talets bästa poplåt.

Lämna en kommentar

Under Musik, Popjulkalender 2011

Have you forgotten the 60s – Lucka 18

Innan Paul Simon träffade Art Garfunkel spelade han in en soloskiva, Songbook, med flera av de låtar som skulle komma att bli framgångsrika med duon. Hur vacker stämsång de än skulle åstadkomma, och hur svängiga Simons senare album än skulle bli, så är det denna samling låtar jag håller högst i den lille amerikanens karriär. Ett klassiskt verk för alla singer-songwriters att mätas mot. Sången är vackert viskande och gitarrspelet intrikat och enkelt omvartannat. Och som alla ensamma människor med gitarrer handlar de främsta låtarna om olycklig kärlek, med intima och poetiska texter.

I hear the drizzle of the rain
Like a memory it falls
Soft and warm continuing
Tapping on my roof and walls

Det är öppningsraderna i ”Kathy’s Song”, albumets finaste stund, och de sammanfattar egentligen hela skivan. Ett ljummet regn faller över lyssnaren, medan Simon öppnar upp sitt hjärta och sjunger om det egna låtskrivandet och saknaden av kärleken. Sångens Kathy befinner sig på andra sidan havet, och det enda Paul kan göra är att skriva musik om det. Men utan henne vid sin sida börjar han tvivla på var meningen med denna musik finns.

And a song I was writing is left undone
I don’t know why I spend my time
Writing songs I can’t believe
With words that tear and strain to rhyme.

And so you see I have come to doubt
All that I once held as true
I stand alone without beliefs
The only truth I know is you

Det är något med de där sista raderna som känns så otroligt avväpnande. Sorgligt, desperat på gränsen till helt uppgivet, men samtidigt så ärligt och vackert. Precis som det ska vara med lidande konstnärer.

(Songbook är inte den lättaste skivan att få tag i, tveksamt om den ens getts ut officiellt på CD, och således finns inte ”rätt” version av låten på YouTube. Men den här, från Sounds of Silence, skiljer sig inte nämnvärt. Kommer ni över Songbook på en skivbörs – köp den!)

1 kommentar

Under Musik, Popjulkalender 2011

Have you forgotten the 60s – Lucka 17

I genren dramatisk pop är The Shangri-Las ohotade mästare. Mest känd är ”The Leader of the Pack”, urlåten för (melo)dramatiska ungdomsskildringar, men bland höjdpunkterna finns också den tragiska ”I Can Never Go Home Any More”, om en tjej som bryter med sina föräldrar när de vägrar acceptera hennes pojkvän. Och förstås göra-slut-skildringen ”Past, Present and Future”, som Jens Lekman, Andres Lokko och Karl-Jonas Winqvist (från First Floor Power) alla någon gång kallat världens bästa låt. Men frågar du mig rår ingen av dem på ”The Train from Kansas City”.

Komplett med tågljudeffekter och ett mullrande piano berättar den historien om tjejen vars gamla pojkvän är på väg tillbaka till stan. Sångerskan Mary Weiss riktar orden till sin nya kärlek:

Yesterday I got this letter
From the boy I loved
Before I ever knew you
Before I even knew you

Och så den magnifika refrängen.

And the train from Kansas city is coming into town
The train from Kansas city is a-coming
And nothing I can do can make it turn around.

Vad ska hon göra? Nu är han redan på väg, men det var ju länge sedan hon gick vidare med sitt liv. Och hur berättar man det för en som varit borta? Hur lindar man in ett sånt besked? Kan man krossa ett hjärta ömt?

No, I never answered his letter
I just didn’t know what to say
Now I’m going down to the station
I’ll be there at ten after two
I’ll show him the ring on my finger
I don’t what else I can do

Det framgår inte hur gamla personerna i ”The Train from Kansas City” är, men det spelar ingen roll, känslorna är lika starka oavsett om man är 15, 35 eller 55. Det är en universell och, trots sin uppskruvade dramatik, fullt trovärdig historia, signerad de klassiska låtskrivarna Jeff Barry och Ellie Greenwich. Med hits som ”Be My Baby”, ”Then He Kissed Me” och ”Da Doo Ron Ron” på meritlistan är det inte konstigt att refrängen hört till årtiondets, kanske århundradets, allra starkaste. Att sedan Shangri-Las hade en lite mindre tillrättalagd framtoning än de andra så kallade ”girl groups” låtskrivaparet jobbade med, det gör den bara ännu lite bättre. Here comes the train!

Lämna en kommentar

Under Musik, Popjulkalender 2011

Have you forgotten the 60s – Lucka 16

Ah, of all ye ol’ English songs, this truly is the Englishiest!

Dirty old river
Must you keep rolling

Flowing into the night

När Blur, efter sitt lovande men något anonyma debutalbum, besökte USA i början av 90-talet förfasades de av det stora smaklösa landet i allmänhet och den hårdnackade, trögflytande grungen i synnerhet. De bestämde sig för att odla ett så utpräglat engelskt sound de bara kunde och lät namn som T-Rex, Bowie, Small Faces och Madness, bli deras ledstjärnor. Men mer än något av nämnda band var det arvet från The Kinks som hördes i deras musik. Och av de hundratals låtar bröderna Davies spelade in, var det ”Waterloo Sunset” som Damon Albarn älskade allra högst.

Men det är inte bara dess pophistoriska betydelse som motiverar låtens plats på min lista. 45 år efter sin uppkomst är melodin fortfarande en av de trevligaste som komponerats. Och då menar jag trevlig på bästa möjliga sätt, behaglig som den milda brisen en het sommarkväll. Ni vet, den där bitterljuva som svalkar men samtidigt påminner om höstens antågande. Det ska till en britt för någonting sånt. På 60-talet sjöng amerikanerna om sina stora bilar, sina spektakulära städer och sina soliga stränder, men Ray Davies, han satt bara i diset vid Waterloo station, drömmandes om Terry och Julie.

As long as I gaze at
Waterloo sunset
I am in paradise
Waterloo sunset’s fine

3 kommentarer

Under Musik, Popjulkalender 2011